Registrering av kontantkort – förbättrad tillgång till uppgifter för brottsbekämpande myndigheter

Justitieutskottets betänkande 2021/22:JuU34

Registrering av kontantkort – förbättrad tillgång till uppgifter för brottsbekämpande myndigheter

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ändringar i lagen om elektronisk kommunikation. Förslagen innebär att det införs en registrerings­skyldighet för vissa förbetalda tjänster som kan nås via t.ex. kontantkort. Den som tillhandahåller en förbetald tjänst ska registrera uppgifter om abonnenten och kontrollera abonnentens identitet innan tjänsten börjar användas. Om en förbetald tjänst används av någon annan än den registrerade abonnenten ska tjänsten som huvudregel avbrytas. Vidare föreslås ändrade regler om utläm­nande av uppgifter om elektronisk kommunikation till brottsbekämpande myndigheter. Förslagen innebär ett tydligare krav på format, ett utvidgat skyndsamhetskrav och en utvidgad reglering om ersättning.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2022.

Utskottet föreslår även att riksdagen avslår två motionsyrkanden.

I betänkandet finns två reservationer (M, SD, V, KD).

Behandlade förslag

Proposition 2021/22:183 Registrering av kontantkort – förbättrad tillgång till uppgifter för brottsbekämpande myndigheter.

Två yrkanden i följdmotioner.

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

Registrering av kontantkort – förbättrad tillgång till uppgifter för brottsbekämpande myndigheter

Reservationer

1.Registrering av kontantkort – förbättrad tillgång till uppgifter för brottsbekämpande myndigheter, punkt 1 (V)

2.Straffansvar för överlåtelse av kontantkort, punkt 2 (M, SD, KD)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Följdmotionerna

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

Bilaga 3
Utskottets lagförslag

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

 

 

1.	Registrering av kontantkort – förbättrad tillgång till uppgifter för brottsbekämpande myndigheter

Riksdagen

a) antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation med den ändringen att det ska införas ikraftträdande- och övergångsbestämmelser med den lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3,

b) avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:000) om införande av lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation.

Därmed bifaller riksdagen proposition 2021/22:183 punkt 1 och avslår proposition 2021/22:183 punkt 2 och motion

2021/22:4469 av Linda Westerlund Snecker m.fl. (V).

 

Reservation 1 (V)

2.	Straffansvar för överlåtelse av kontantkort

Riksdagen avslår motion

2021/22:4549 av Tobias Andersson m.fl. (SD).

 

Reservation 2 (M, SD, KD)

Stockholm den 9 juni 2022

På justitieutskottets vägnar

Ellen Juntti

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ellen Juntti (M), Petter Löberg (S), Louise Meijer (M), Adam Marttinen (SD), Maria Strömkvist (S), Linda Westerlund Snecker (V), Katja Nyberg (SD), Gustaf Lantz (S), Carina Ödebrink (S), Juno Blom (L), Martin Marmgren (MP), Ingemar Kihlström (KD), Anna Wallentheim (S), Mikael Damsgaard (M), Pontus Andersson (SD), Malin Björk (C) och Kjell-Arne Ottosson (KD).

 

 

 

 

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 2021/22:183 Registrering av kontantkort – förbättrad tillgång till uppgifter för brotts­bekämpande myndigheter. I propositionen föreslår regeringen ändringar i lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation som bl.a. innebär att det införs en registreringsskyldighet för vissa förbetalda tjänster som kan nås via t.ex. kontantkort.

Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1. Regeringens lag­förslag finns i bilaga 2.

Två motioner har väckts med anledning av propositionen. Förslagen i motionerna finns i bilaga 1.

I ärendet har utskottet tagit emot en skrivelse (dnr 2027-2021/22).

För att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation lämnade regeringen i propositionen Genomförande av direk­tivet om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation (prop. 2021/22:136) förslag till en ny lag om elektronisk kommunikation som ersätter lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Regeringen före­slog i propositionen att den nya lagen skulle träda i kraft den 1 augusti 2022. Under beredningen i trafikutskottet konstaterades dock att EU-direktivet skulle ha antagits och börjat tillämpas i medlemsstaterna senast den 21 decem­ber 2020 och att Europeiska kommissionen hade inlett ett överträdelseärende mot bl.a. Sverige på grund av det försenade genomförandet av direktivet. Mot denna bakgrund ansåg trafikutskottet att det var angeläget att den nya reg­leringen kunde träda i kraft så snart som möjligt. Trafikutskottet föreslog därför att lagen skulle träda i kraft den 3 juni 2022 (bet. 2021/22:TU17 s. 22). Riksdagen följde utskottets förslag (rskr. 2021/22:302). Justitieutskottet föreslår mot den bakgrunden vissa lagtekniska ändringar i det nu aktuella lagstiftningsärendet. Utskottets lagförslag finns i bilaga 3.

Den nya lagen om elektronisk kommunikation benämns lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation, förkortad LEK.

Utskottets överväganden

Registrering av kontantkort – förbättrad tillgång till uppgifter för brottsbekämpande myndigheter

Propositionen

Brottsbekämpande myndigheters tillgång till abonnemangsuppgifter

Den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektro­nisk kommunikationstjänst som inte är en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst har tystnadsplikt i fråga om bl.a. uppgifter om abonne­mang (9 kap. 31 § LEK). Trots tystnadsplikten har de brottsbekämpande myn­digheterna rätt att få tillgång till abonnemangsuppgifter från tillhandahållarna, om uppgifterna gäller misstanke om brott som myndigheten ska ingripa mot (9 kap. 33 § LEK).

För att säkerställa tillgången till vissa uppgifter om elektronisk kommu­nikation för brottsbekämpande ändamål är tillhandahållare som omfattas av kravet på anmälan i 2 kap. 1 § LEK skyldiga att lagra vissa uppgifter, däribland sådana uppgifter om abonnemang som är nödvändiga för att spåra och identifiera kommunikationskällan. För att lagringsskyldigheten ska inträda krävs att den enskilda tillhandahållaren har genererat eller behandlat upp­gifterna (9 kap. 19 § LEK). Uppgifterna behöver inte ha varit föremål för en mer konkret hantering eller användning, men lagringsskyldigheten förutsätter att uppgifterna någon gång har funnits hos tillhandahållaren. Tillhandahållarna har däremot inte någon skyldighet att samla in abonnemangsuppgifter som de inte behöver för egna ändamål, även om uppgifterna omfattas av lagrings­skyldigheten.

Om de brottsbekämpande myndigheterna har möjlighet att få tillgång till abonnemangsuppgifter från tillhandahållarna beror därmed på vilka uppgifter tillhandahållarna behandlar. Det är i sin tur avhängigt vilka uppgifter tillhanda­hållarna behöver för sina egna ändamål. Tillhandahållarna har behov av att hålla register med uppgifter över abonnenter som har kontraktsabonnemang, främst för att kunna sköta sin fakturering. Eftersom en kontantkortsabonnents identitet sällan behövs för fakturering förblir sådana abonnenter i regel anonyma för tillhandahållarna.

Behovet och nyttan av en registreringsskyldighet

I propositionen konstateras att det är mycket vanligt att oregistrerade och anonyma kontantkort till mobiltelefoner används i samband med brottslig verksamhet. I kriminella kretsar köps, byts och slängs såväl mobiltelefoner som oregistrerade kontantkort frekvent. Den anonymitet som användningen av oregistrerade kontantkort för med sig försvårar de brottsbekämpande myndig­heternas arbete och gör att myndigheterna går miste om viktig och ibland avgörande information för att upptäcka, förebygga och förhindra brottslig verksamhet och för att beivra brott.

Utan tillgång till abonnemangsuppgifter som innehas av tillhandahållarna har de brottsbekämpande myndigheterna ofta stora svårigheter att knyta en viss person till ett visst kontantkort och därmed att få tillstånd att övervaka eller avlyssna elektronisk kommunikation. Vidare är det i vissa situationer möjligt att använda hemlig övervakning av elektronisk kommunikation för att få fram uppgifter om vilka elektroniska kommunikationsutrustningar, t.ex. mobiltelefoner, som har funnits inom ett visst geografiskt område (s.k. basstationstömning). När en sådan basstationstömning har gjorts medför avsaknaden av abonnemangsuppgifter att det är svårt att ur det inhämtade materialet sålla fram de uppgifter som är intressanta att arbeta vidare med. Förutom de svårigheter som användningen av oregistrerade kontantkort innebär för möjligheterna att via hemliga tvångsmedel hämta in information om elektronisk kommunikation och analysera denna, medför användningen av oregistrerade kontantkort även andra problem. Tillgången till abonnemangs­uppgifter har betydelse för möjligheten att utreda och beivra sådana brott som begås med hjälp av elektronisk kommunikation, t.ex. hot, bedrägerier och trakasserier via telefon. Vidare kan abonnemangsuppgifter användas för att utreda vuxnas kontakter med barn i sexuellt syfte. Ett ytterligare problem är att oregistrerade kontantkort kan fungera som mobilt bredband och därmed användas för anonym kommunikation över internet. Oregistrerade kontantkort används även av brottsaktiva inom Säkerhetspolisens verksamhetsområde, t.ex. av personer inom extremistmiljöer.

Regeringen bedömer bl.a. mot denna bakgrund att de brottsbekämpande myndigheterna har ett påtagligt behov av tillgång till uppgifter om vem som innehar ett kontantkort och att en registreringsskyldighet skulle medföra ett effektivare brottsbekämpande arbete. Det finns inte heller någon mindre ingripande åtgärd som kan tillgodose behovet.

Enskildas fri- och rättigheter

I 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen anges att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Detta skydd får endast begränsas genom lag och endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningarna får inte heller gå utöver vad som är nödvändigt eller utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen (2 kap. 20 och 21 §§). Bestämmelsen i 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen omfattar endast sådana intrång som på grund av åtgärdens intensitet eller omfattning, eller av hänsyn till uppgifternas integritetskänsliga natur eller andra omständigheter, innebär ett betydande ingrepp i den enskildes privata sfär (prop. 2009/10:80 s. 250).

I artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) anges att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Rätten innefattar även skydd av personuppgifter. En offentlig myndighet får inte inskränka dessa rättigheter annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt bl.a. med hänsyn till statens säkerhet och den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning och brott eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Konventionen gäller som svensk lag. Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen (2 kap. 19 § regerings­formen).

En bestämmelse om rätt till respekt för bl.a. privatliv finns också i artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s rättighetsstadga). I artikel 8 regleras även en rätt till skydd av personuppgifter. Varje begränsning i utövandet av de fri- och rättigheter som erkänns i EU:s rättighetsstadga måste vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa fri- och rättigheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, göras endast om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter (artikel 52.1). I den mån stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som enligt konventionen. Det hindrar dock inte unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd (artikel 52.3). För att säkerställa rätten till respekt för privatliv och rätten till skydd för personuppgifter inom sektorn för elektronisk kommunikation har EU antagit Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation. Direktivet är genomfört i svensk rätt främst genom bestämmelser i lagen om elektronisk kommunikation.

Vidare innehåller FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonven­tionen) bestämmelser om barns rätt till privatliv. Av artikel 16 följer att inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv. Vidare framgår det av artikel 3 att vid alla åtgärder som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Barnkonven­tionen gäller som svensk lag sedan den 1 januari 2020.

I propositionen gör regeringen bedömningen att en registrering av abonne­mangsuppgifter för kontantkort endast skulle innebära ett begränsat intrång i enskildas personliga integritet och en begränsad inskränkning i enskildas rätt till respekt för privatliv och rätt till skydd av personuppgifter. Förslaget aktualiserar redan av det skälet inte tillämpningen av bestämmelsen i 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen. Syftet med registreringen är att uppgifterna ska finnas tillgängliga för brottsbekämpande ändamål, vilket är ett godtagbart syfte enligt såväl Europakonventionen som EU-rätten.

Enskildas intresse av att kommunicera utan att röja sin identitet

Det finns fall när uppgifter om identitet kan vara mycket känsliga. Till skillnad från när oregistrerade kontantkort används i samband med brottslig verk­samhet finns det tillfällen när enskilda har ett legitimt intresse av att kunna kommunicera utan att röja sin identitet. Ett sådant exempel är enskilda som vill utnyttja den grundlagsskyddade meddelarfriheten för att lämna uppgifter till medier i syfte att dessa ska göras offentliga (se 1 kap. 7 § tryckfrihets­förordningen och 1 kap. 10 § yttrandefrihetsgrundlagen). Ett annat viktigt exempel är förföljda personer som lever gömda från t.ex. en tidigare partner eller familjemedlem.

Regeringen konstaterar att en registreringsskyldighet för kontantkort inte kommer att innebära att enskildas abonnemangsuppgifter blir allmänt kända. Uppgifterna kommer att omfattas av en straffsanktionerad tystnadsplikt hos tillhandahållarna och får röjas endast om den enskilde har samtyckt till det eller det annars är tillåtet enligt lag. En registreringsskyldighet innebär alltså inte i sig att den enskilda kontantkortsinnehavarens identitet röjs. Det finns också ett grundlagsreglerat förbud för det allmänna att efterforska vem som har lämnat uppgifter till en journalist i publiceringssyfte. Varken abonne­mangsuppgifter eller hemliga tvångsmedel får användas av brottsbekämpande myndigheter för att ta reda på vem som har lämnat uppgifter till en journalist. Inte heller i övrigt medför en registreringsskyldighet någon förändring av meddelarskyddet eller dess beståndsdelar. Reglerna om meddelarfrihet, rätt till anonymitet och repressalieförbud kommer alltså fortfarande att gälla. Reger­ingen påpekar även att hemlig avlyssning inte får avse samtal eller andra meddelanden där den som yttrar sig har tystnadsplikt på grund av källskyddet. Många medieföretag har också krypterade tjänster där enskilda anonymt kan lämna tips och inleda kontakter med journalister.

Sammantaget anser regeringen att det legitima intresse som finns av att kommunicera utan att röja sin identitet kan tillgodoses genom det skydd som befintlig lagstiftning erbjuder även om en registreringsskyldighet för kontant­kort införs.

Det är proportionerligt att införa en registreringsskyldighet

En förutsättning för att införa bestämmelser om en registreringsskyldighet som omfattar kontantkort är att detta är proportionerligt vid en avvägning mellan å ena sidan behovet och nyttan av en sådan skyldighet och å andra sidan det intrång eller men i övrigt som skyldigheten kan förväntas innebära för motstående intressen.

För bekämpningen av allvarlig brottslighet är det avgörande att de brottsbe­kämpande myndigheterna under vissa förutsättningar kan få tillgång till upp­gifter genom användning av hemliga tvångsmedel. Möjligheten att använda hemliga tvångsmedel på området för elektronisk kommunikation är många gånger beroende av att abonnemangsuppgifter finns tillgängliga. Enligt reger­ingen är det ytterst otillfredsställande att personer som är involverade i grov brottslighet genom så pass enkla åtgärder som det är fråga om kan förbli anonyma och därmed undvika att bli föremål för effektiva utredningsåtgärder. Detta leder till att brottslighet i många fall inte kan avslöjas, utredas eller beivras. I andra fall kommer avslöjandet av vem som döljer sig bakom ett oregistrerat kontantkort inte att kunna ske utan att brottsbekämpande myndig­heter förbrukar betydande resurser.

Regeringen konstaterar vidare att det kan finnas vägar att kringgå en registreringsskyldighet för kontantkort. Det finns också andra sätt att kommu­nicera där det kan vara svårt för de brottsbekämpande myndigheterna att följa kommunikationen. En registreringsskyldighet är således inte en åtgärd som ensam kan lösa samtliga svårigheter som kan uppstå när brottsbekämpande myndigheter behöver ta del av kriminellas kommunikation. Däremot kan en registreringsskyldighet vara en betydelsefull del i arbetet med att försvåra för kriminella aktörer som vill lägga hinder i vägen för de brottsbekämpande myndigheternas arbete. En registreringsskyldighet skulle leda till en säkrare tillgång till abonnemangsuppgifter och därmed medföra att uppgifter om elektronisk kommunikation oftare kan göras åtkomliga för brottsbekämpande ändamål. På så sätt kan det brottsbekämpande arbetet effektiviseras. Däri­genom skapas förbättrade förutsättningar att bekämpa brottslighet, särskilt när det gäller allvarlig brottslighet.

Det är ofta nödvändigt att göra en avvägning mellan integritetsintresset och intresset av att myndigheterna har effektiva metoder för brottsbekämpning. Det ligger i sakens natur att sådana metoder ofta innefattar ett integritetsin­trång. I det sammanhanget bör det dock beaktas att de abonnemangsuppgifter som skulle behandlas till följd av en registreringsskyldighet i sig inte kan anses vara särskilt känsliga och att det inte är fråga om mer än en begränsad inskränkning av den enskildes rätt till respekt för privatliv och rätt till skydd av personuppgifter. Möjligheten att kommunicera utan att lämna ifrån sig vissa uppgifter till tillhandahållare kommer dock att minska. En registrerings­skyldighet innebär emellertid inte att enskildas abonnemangsuppgifter blir allmänt kända, utan de skulle skyddas av befintlig reglering om bl.a. tystnads­plikt och dataskydd. När det gäller tillhandahållare och återförsäljare bedöms det inte uppstå orimliga kostnader och de ekonomiska konsekvenserna kan till viss del begränsas genom utformningen av registreringsskyldigheten.

Sammanfattningsvis anser regeringen att det brottsbekämpande intresset väger tungt och att det intrång i den personliga integriteten som registreringen ger upphov till är förhållandevis begränsat och inte sträcker sig längre än vad som är nödvändigt för att nå det eftersträvade syftet. Att införa ett krav på tillhandahållare att registrera vissa uppgifter om kontantkortsabonnenter bedöms därmed vara en proportionerlig begränsning av rätten till respekt för privatlivet och rätten till skydd av personuppgifter. Införandet av en registre­ringsskyldighet är därmed också förenligt med artikel 8 i Europakonventionen och artiklarna 7 och 8 i EU:s rättighetsstadga. De brottsbekämpande myndig­heternas behov och nytta av en registreringsskyldighet väger alltså tyngre än de intressen som talar mot en sådan skyldighet. Regeringen anser därför att det bör införas en registreringsskyldighet.

Utformningen av registreringsskyldigheten

I lagen om elektronisk kommunikation används uttrycket allmänt tillgänglig nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst för att beskriva de sam­talstjänster som tillhandahålls via bl.a. kontantkort. För att beskriva de data­tjänster som kan nås via kontantkort används ordet internetanslutningstjänst. Samma ord och uttryck bör enligt regeringen användas när det gäller regist­reringsskyldigheten.

I propositionen föreslås att registreringsskyldigheten ska omfatta förbetalda allmänt tillgängliga nummerbaserade interpersonella kommunikationstjänster och förbetalda internetanslutningstjänster. Den som tillhandahåller en sådan tjänst får inte ge tillgång till tjänsten utan att dessförinnan ha gjort en regist­rering. Enligt förslaget ska följande uppgifter registreras:

–      abonnentens namn och postadress

–      abonnentens personnummer, samordningsnummer, organisationsnummer eller annat identifieringsnummer

–      nummer eller annan beteckning för tjänsten.

Tillhandahållaren ska även ange tidpunkten för registreringen. Uppgifterna ska finnas tillgängliga hos tillhandahållaren fr.o.m. registreringen t.o.m. ett år efter att tillhandahållandet av tjänsten har upphört.

I samband med en registrering ska abonnentens identitet kontrolleras genom en giltig identitetshandling eller en tillförlitlig elektronisk identifiering. Om abonnenten saknar sådana handlingar och verktyg får identiteten göras sannolik på annat sätt. Ett barns identitet bör t.ex. kunna kontrolleras genom att en nära anhörig som har en godtagbar identitetshandling intygar barnets identitet. Identitetskontrollen ska dokumenteras, t.ex. genom en anteckning om vilken identitetshandling som har använts. Om abonnenten är en juridisk person ska kontrollen gälla den som företräder den juridiska personen.

Regeringen föreslår vidare att tillhandahållandet av en förbetald tjänst ska avbrytas om tjänsten används av någon annan än den registrerade abonnenten utan att en ny registrering har gjorts. Detta gäller dock inte om

–      tjänsten endast tillfälligt används av någon annan än den registrerade abonnenten

–      tjänsten används av en närstående till den registrerade abonnenten

–      den registrerade abonnenten är en juridisk person och tjänsten används på dennes uppdrag

–      tjänsten har införskaffats på uppdrag av Polismyndigheten, Säkerhets­polisen, Tullverket eller någon annan myndighet som ska ingripa mot brott

–      tjänsten har införskaffats på uppdrag av en myndighet som bedriver försvarsunderrättelseverksamhet.

Kravet innebär inte att tillhandahållaren är skyldig att på eget initiativ kontrollera vem som använder en registrerad tjänst. Bedömningen att en tjänst används av någon annan än den registrerade abonnenten kan t.ex. grundas på uppgifter från brottsbekämpande myndigheter.

Av propositionen framgår att Lagrådet har haft vissa synpunkter på förslaget om att en tillhandahållare i vissa fall ska avbryta tjänsten. Enligt Lagrådets mening är det mindre lämpligt att lägga en prövning av det slag som regeln innebär på en tillhandahållare. Det kan vidare antas att en sådan regel kommer att tillämpas endast i begränsad utsträckning. Nyttan för brottsbe­kämpningen måste därför även ifrågasättas.

Regeringen har viss förståelse för Lagrådets synpunkter men ser ändå ett betydande värde i det föreslagna kravet på ny registrering. I de fall en brotts­bekämpande myndighet upptäcker att en tjänst används av någon annan än den registrerade abonnenten bör det ofta vara möjligt att lämna tillförlitliga uppgifter om detta till tillhandahållaren. Om det kan konstateras att tjänsten används av någon annan, bör det i första hand ankomma på den registrerade abonnenten att påvisa att något av undantagen är aktuellt. Regeringen anser vidare att det är rimligt att lägga det formella ansvaret för att kravet på ny registrering följs på samma aktör som ansvarar för den ursprungliga registreringen. Slutligen instämmer regeringen i Lagrådets bedömning att den föreslagna regeln kommer att tillämpas endast i begränsad utsträckning, i den meningen att få tjänster kommer att avbrytas. Det innebär emellertid inte att nyttan för brottsbekämpningen skulle vara begränsad. Den föreslagna regeln kommer rimligen att följas av de allra flesta. Det innebär att de registrerade uppgifterna i större utsträckning kommer att överensstämma med de faktiska användarna av tjänsterna, vilket kommer att vara till nytta för brottsbekämp­ningen. Det är också angeläget att brottsbekämpande myndigheter har en åtgärd att ta till om målvakter används eller om tjänster används av okända i krigsområden utomlands. Sammantaget anser regeringen att starka skäl talar för att införa det föreslagna kravet på ny registrering.

Tydligare regler om utlämnande av uppgifter om elektronisk kommunikation

I propositionen föreslår regeringen även ändrade regler om utlämnande av uppgifter om elektronisk kommunikation till brottsbekämpande myndigheter. Förslagen innebär ett tydligare krav på format, ett utvidgat skyndsamhetskrav och en utvidgad reglering om ersättning.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringen föreslår i proposition 2021/22:136 att den nya lagen om elekt­ronisk kommunikation ska träda i kraft den 1 augusti 2022. Eftersom de nya bestämmelserna ska föras in i lagen om elektronisk kommunikation framstår det enligt regeringen som lämpligt att de träder i kraft samtidigt som den lagen. Det behövs då inte någon särskild ikraftträdandebestämmelse om detta.

Även om det inte har gjorts någon registrering anser regeringen att en förbetald allmänt tillgänglig nummerbaserad interpersonell kommunikations­tjänst eller en förbetald internetanslutningstjänst som har tillhandahållits före ikraftträdandet av lagen om elektronisk kommunikation bör få tillhandahållas t.o.m. den 1 februari 2023 eller den senare tidpunkt då en ny förbetalning görs. Regeringen föreslår därför att en sådan övergångsbestämmelse ska föras in i lagen (2022:000) om införande av lagen (2022:000) om elektronisk kommu­nikation.

Motionerna

I kommittémotion 2021/22:4469 av Linda Westerlund Snecker m.fl. (V) föreslår motionärerna att riksdagen ska avslå regeringens proposition i den del som handlar om registrering av kontantkort. Motionärerna anför bl.a. att åtgärder som gör intrång i individens integritet och som medför möjligheter att övervaka medborgarna bör vidtas med största restriktivitet och alltid kunna motiveras med konkreta och påtagliga fördelar vad gäller behov, effektivitet och proportionalitet. Enligt motionärerna uppfyller regeringens förslag om registrering av kontantkort inte dessa krav.

I kommittémotion 2021/22:4549 av Tobias Andersson m.fl. (SD) föreslås att en utredning ska få i uppdrag att se över frågan om straffansvar för över­låtelse av kontantkort till kriminella.

Utskottets ställningstagande

Det är mycket vanligt att oregistrerade och anonyma kontantkort till mobil­telefoner används i samband med brottslig verksamhet. Utskottet anser därför, i likhet med regeringen, att de brottsbekämpande myndigheterna har ett påtagligt behov av tillgång till uppgifter om vem som innehar ett kontantkort och att en skyldighet att registrera abonnemangsuppgifter skulle medföra ett effektivare brottsbekämpande arbete. Vidare delar utskottet de överväganden som regeringen gör i sin proportionalitetsbedömning och anser även i övrigt att lagförslaget har fått en väl avvägd utformning. Utskottet anser därför att riksdagen av de skäl som anförs i propositionen bör anta regeringens lag­förslag. Därmed avstyrker utskottet motion 2021/22:4469 (V).

Det har enligt utskottet inte framkommit något som ger anledning för riksdagen att ta initiativ till ett sådant tillkännagivande om straffansvar för överlåtelse av kontantkort som föreslås i motion 2021/22:4549 (SD). Motionen avstyrks.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

De föreslagna lagändringarna ska föras in i lagen om elektronisk kommu­nikation. Som framgår ovan har ikraftträdandet av den lagen tidigarelagts till den 3 juni 2022. En ikraftträdandebestämmelse bör därför införas som anger att de nu föreslagna lagändringarna ska träda i kraft den 1 augusti 2022. Vidare bör den övergångsbestämmelse som regeringen föreslår gälla en förbetald allmänt tillgänglig nummerbaserad interpersonell kommunikationstjänst eller en förbetald internetanslutningstjänst som har tillhandahållits före ikraft­trädandet av lagändringarna. Utskottet föreslår mot den bakgrunden att det i regeringens förslag till lag om ändring i lagen om elektronisk kommunikation ska införas ikraftträdande- och övergångsbestämmelser med den lydelse som framgår av bilaga 3. Det innebär att utskottet avstyrker regeringens förslag till ändringar i lagen om införande av lagen om elektronisk kommunikation.

Reservationer

 

1.	Registrering av kontantkort – förbättrad tillgång till uppgifter för brottsbekämpande myndigheter, punkt 1 (V)

av Linda Westerlund Snecker (V).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen

a) avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation i de delar det avser 9 kap. 24–26 §§ och rubriken närmast före 9 kap. 24 § samt antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation i övrigt med den ändringen att det ska införas en ikraftträdandebestämmelse med följande lydelse: ”Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.”,

b) avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:000) om införande av lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation.

Därmed bifaller riksdagen motion

2021/22:4469 av Linda Westerlund Snecker m.fl. (V),

bifaller delvis proposition 2021/22:183 punkt 1 och avslår proposition 2021/22:183 punkt 2.

 

 

Ställningstagande

Jag har förståelse för de brottsbekämpande myndigheternas behov av metoder som är anpassade till modern teknik och instämmer i bedömningen att en registrering av kontantkort i och för sig skulle kunna försvåra för kriminella och underlätta för de brottsbekämpande myndigheterna. Fördelarna för myn­digheterna måste emellertid vägas mot det intrång som förslaget innebär för allmänheten. Vissa remissinstanser, bl.a. Advokatsamfundet, anser att det har gjorts en felaktig intresseavvägning på så sätt att fördelarna för brottsbekämp­ningen har överskattats medan nackdelarna för andra intressen har under­skattats.

En skyldighet att registrera abonnemangsuppgifter för kontantkort skulle få följder för alla enskilda som använder kontantkort för sin kommunikation. För den som inte har möjlighet att skaffa kontraktsabonnemang innebär en lag­stadgad registreringsskyldighet i praktiken en skyldighet att uppge sin identitet för att få ett telefonabonnemang. Det finns emellertid många människor som av olika orsaker behöver kommunicera anonymt. Det gäller t.ex. kvinnor och barn som utsatts för mäns våld eller personer som utsatts för hedersvåld eller våld i nära relationer eller på andra sätt är förföljda eller lever gömda.

Vidare har enskilda som vill utnyttja den grundlagsskyddade meddelar­friheten för att lämna uppgifter till medier ett behov av att kunna kommunicera utan att avslöja sin identitet. Oregistrerade kontantkort används i stor utsträck­ning av de som kontaktar journalister. Det förekommer också att journalister förser källor med oregistrerade kontantkort för fortsatt kontakt. Flera remiss­instanser anser därför att förslaget kan få negativa konsekvenser för den journalistiska verksamheten.

Jag instämmer också i Lagrådets bedömning att det är mindre lämpligt att lägga en prövning av om ett kontantkort används av någon annan än den registrerade abonnenten på en tillhandahållare.

Som Advokatsamfundet framhåller i sitt remissvar är det osannolikt att kriminella, efter ett krav på registrering, kommer att fortsätta att kommunicera med hjälp av kontantkort. Samtidigt finns det flera sätt att kringgå ett krav på registrering genom att använda målvakter, importera utländska kontantkort eller använda alternativa kommunikationsmedel som krypterade applikationer av olika slag. Förslagets effektivitet kan därför ifrågasättas.

Jag menar, liksom Advokatsamfundet, att åtgärder som gör intrång i individens integritet och som medför möjligheter att övervaka medborgarna bör vidtas med största restriktivitet och alltid kunna motiveras med konkreta och påtagliga fördelar vad gäller behov, effektivitet och proportionalitet. Regeringens förslag uppfyller inte dessa krav. Riksdagen bör därför avslå propositionen i den del som handlar om registrering av kontantkort.

 

 

2.	Straffansvar för överlåtelse av kontantkort, punkt 2 (M, SD, KD)

av Ellen Juntti (M), Louise Meijer (M), Adam Marttinen (SD), Katja Nyberg (SD), Ingemar Kihlström (KD), Mikael Damsgaard (M), Pontus Andersson (SD) och Kjell-Arne Ottosson (KD).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande lydelse:

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Därmed bifaller riksdagen motion

2021/22:4549 av Tobias Andersson m.fl. (SD).

 

 

Ställningstagande

En aspekt som regeringen har missat i ärendet är vad som händer om personer agerar som s.k. målvakter för registrerade kontantkort, ett fenomen som mest är känt när det gäller bilar. Regeringens förslag innebär att en förbetald tjänst ska avslutas om den används av någon annan än den registrerade abonnenten, med vissa undantag. Enligt vår uppfattning finns det skäl att, utöver möjlig­heten att avsluta tjänsten, kunna döma någon till ansvar som uppsåtligen eller av oaktsamhet på något vis överlåter en sådan tjänst till någon som de befarar eller har skäl att anta bedriver kriminell verksamhet. En utredning bör därför få i uppdrag att se över frågan om straffansvar för en sådan överlåtelse.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2021/22:183 Registrering av kontantkort – förbättrad tillgång till uppgifter för brottsbekämpande myndigheter:

1.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation.

2.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:000) om införande av lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation.

Följdmotionerna

2021/22:4469 av Linda Westerlund Snecker m.fl. (V):

Riksdagen avslår proposition 2021/22:183 i den del som handlar om registrering av kontantkort.

2021/22:4549 av Tobias Andersson m.fl. (SD):

Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ansvar för överlåtande av kontantkort till kriminella och tillkännager detta för regeringen.

 

 

 

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Utskottets lagförslag

Ändring i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:000) om elektronisk kommunikation

 

Regeringens förslag

Utskottets förslag

 

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022. 2. En förbetald allmänt tillgänglig nummerbaserad interpersonell kom­munikationstjänst eller en förbetald internetanslutningstjänst som har tillhandahållits före ikraftträdandet får, även om någon registrering enligt 9 kap. 24 § inte har gjorts, tillhandahållas till och med den 1 februari 2023 eller den senare tidpunkt då en ny förbetalning görs.