Förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott

Förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott

Betänkande av

Utredningen om barn som misstänks för brott

Stockholm 2022

SOU 2022:1

3.3.2Lagen med särskilda bestämmelser om vård

3.4Lagen med särskilda bestämmelser om unga

3.4.3Det närmare genomförandet av

3.5FN:s konvention om barnets rättigheter

3.5.1Barnkonventionen slår fast barnets mänskliga

4.2Brottsutredningar när barn under 15 år misstänks

6

4.3.1Brå har analyserat effekterna av ändringen

4.3.2Andelen § 31-utredningar har inte förändrats

4.3.3Huvudsakliga resultat från Brås intervjuer

4.3.4En femtedel av ansökningarna om brottsskadeersättning när gärningspersonen

4.4Vi har tagit fram en uppdaterad lägesbild av hur 31 §

4.5.4Vissa ytterligare synpunkter

4.6Betydelsen av en § 31-utredning för målsägandens rätt

4.7En utökad möjlighet att inleda en utredning om brott när barn under 15 år misstänks för brott

4.7.2Presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL

4.7.3Bestämmelsen om socialnämndens möjlighet att initiera en § 31-utredning har inte fått

4.7.4En § 31-utredning inleds ytterst sällan med motiveringen att det är av särskild betydelse med hänsyn till ett allmänt eller enskilt

7

4.7.5En brottsutredning kan ha negativa följder för

4.7.6Med nuvarande utformning av 31 § LUL finns det en risk att viss allvarlig brottslighet inte

5.4Skuldfrågan för barn som misstänks för brott bör prövas i domstol i fler fall – våra överväganden och

5.4.2Närmare om de utvidgade

5.5.2Åklagare ska ha rätt att på eget initiativ väcka

5.5.3Framställningsrätten för socialnämnden och

5.5.4Socialstyrelsens framställningsrätt ska i stället tillkomma Inspektionen för vård och omsorg

5.6Vad bör gälla om det sedan en dom beträffande bevistalan fått laga kraft visar sig att gärningspersonen

8

5.6.5Gällande rätt innehåller inte någon möjlighet att döma ut en påföljd sedan en bevistaledom

5.6.6En dom beträffande bevistalan ska kunna undanröjas om det sedan domen fått laga kraft visar sig att gärningspersonen var

straffmyndig – våra överväganden och förslag .... 149

5.7Det ska vara möjligt att bevilja resning efter det

5.7.1Utgången i ett bevistalemål kan ha stor

5.7.2Rättegångsbalkens bestämmelser om resning

6.2.2Vissa brister i förhör med barn

6.2.5Underlaget för våra överväganden om förhör

6.2.7Att förhöra barn som misstänks för brott

6.3Socialtjänstens närvaro vid förhör med barn

6.3.2Uppgifter i Brås rapport om socialtjänstens

9

6.3.3Underlaget för våra överväganden om

6.3.6Bestämmelserna om socialtjänstens närvaro

6.4.2Underlaget för våra överväganden

6.4.5Ett ytterligare krav bör ställas på innehållet i ett yttrande från socialnämnden

6.5.1Rättegångsbalkens bestämmelser om rätten till

6.5.3Det misstänkta barnets rätt till insyn i en § 31-utredning behöver förtydligas

6.6.1Ett barn under 15 år som misstänks för brott

6.6.2Målsägandens rätt till målsägandebiträde när den misstänkte gärningspersonen är

6.6.3Målsägande under 18 år kan i vissa fall få

6.6.4Målsägande saknar i dag möjlighet att få ett juridiskt biträde när den misstänkte

10

6.6.5En möjlighet för målsäganden att få

ett juridiskt biträde när ett barn under 15 år misstänks för brott – våra överväganden och

6.7.2Underlaget för våra överväganden om

7.2Nuvarande reglering av möjligheten att genomföra

7.2.1Kroppsbesiktning i form av provtagning

7.2.2De närmare förutsättningarna för att utföra

7.2.3Enligt Brås undersökning

används bestämmelsen om drogtest i 36 b §

7.3Underlaget för våra överväganden och förslag

7.6Drogtester bör genomföras i fler fall

7.6.1Barn har rätt till skydd mot

11

7.6.2Ett drogtest bör få genomföras om det kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av

8.2.1Särskilda ungdomspåföljder kompletterar

8.2.3Ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen

8.2.4De särskilda ungdomspåföljderna i 32 kap.

8.3Strafföreläggande – lagföring genom ett summariskt

8.4Viss statistik om straffrättsliga reaktioner på ungas

8.5En möjlighet att utfärda ungdomstjänst genom

8.5.1Ungdomstjänst bör kunna förordnas genom

8.5.2Närmare om möjligheten att förordna om

8.6En rätt för målsäganden att underrättas om

12

SOU 2022:1Innehåll

9.2Närmare om regelverket kring beslag, husrannsakan

9.2.2Rättegångsbalkens bestämmelser om beslag,

9.3Ett förslag till utvidgning av 36 § LUL har tidigare

9.3.2Närmare om skälen bakom det tidigare

9.4Behovet av att använda beslag, husrannsakan

9.4.2Särskilt om rekrytering och involvering av

9.5Bör möjligheten att företa beslag, husrannsakan

13

10.2.3Förslagen om åtgärder för att säkerställa effektiva och rättssäkra utredningar när barn

14

16

melser om socialnämndens yttranden om unga lagöverträdare är ända- målsenligt utformade och att, vid behov, föreslå åtgärder för att säker- ställa att yttrandena håller hög kvalitet. Dessutom har vårt uppdrag omfattat frågan om gällande bestämmelser angående rätten för ett barn som misstänks för brott att ha insyn i utredningen och att ta del av utredningsmaterialet behöver förtydligas i något avseende. Det har också ingått i uppdraget att ta ställning till om det bör vara möj- ligt att förordna ett juridiskt biträde för målsäganden när en § 31- utredning inleds. Vi har vidare tagit ställning till hur samverkan mellan olika berörda myndigheter kan stärkas när det gäller barn som misstänks för brott.

Barn under 15 år kan under vissa förutsättningar drogtestas. Vi har haft i uppdrag att utvärdera bestämmelserna om drogtester av barn under 15 år och att bedöma om bestämmelserna är ändamåls- enligt utformade, liksom att lämna de förslag som kan krävas för att säkerställa att drogtester kan genomföras i tillräcklig omfattning.

Under vissa förutsättningar kan åklagare meddela ett strafföre- läggande i stället för att väcka åtal. I vårt uppdrag har ingått att ta ställning till om möjligheten att utfärda strafföreläggande bör utvid- gas till att också omfatta ungdomstjänst och i vilka situationer det i så fall bör vara möjligt.

Genom ett tilläggsdirektiv har vi också haft i uppdrag att analy- sera behovet av utökade möjligheter att företa beslag, husrannsakan och kroppsvisitation mot barn under 15 år och att lämna förslag på de författningsändringar och andra åtgärder som bedöms nödvändiga för att nämnda tvångsmedel ska kunna användas mot barn under 15 år i tillräcklig omfattning.

Utredningar enligt 31 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Barn under 15 år är inte straffmyndiga och någon påföljd får därför inte dömas ut för ett brott som ett barn har begått före 15-årsdagen. I de fall då ett barn under 15 år misstänks för brott får inte heller en förundersökning inledas. För att tillgodose behovet av att ändå utreda de närmare omständigheterna kring ett sådant brott, finns möjlig- heten att under vissa förutsättningar inleda en utredning enligt 31 § LUL. Bestämmelsen innehåller i första stycket en presumtionsregel

18

av innebörd att om någon kan misstänkas för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, ska en utredning om brottet inledas, om inte sär- skilda skäl talar emot det. Detsamma ska gälla vid misstanke om vissa osjälvständiga brottsformer. En § 31-utredning kan vidare inledas, enligt andra stycket i paragrafen, på begäran av socialnämnden, om nämnden bedömer att utredningen kan ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för den unge. Slutligen innehåller paragrafens tredje stycke en möjlighet att inleda en utredning i tre fall, nämligen (1) om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt 15 år har tagit del i brottet, (2) om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet eller som kan bli föremål för förverkande, eller (3) om det av andra skäl är av särskild betydelse med hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse. För att inleda en utredning beträffande ett barn som inte har fyllt 12 år krävs synner- liga skäl.

Bestämmelsen i 31 § LUL fick sin nuvarande lydelse efter en lag- ändring år 2010. Ett uttalat syfte med lagändringen var att fler brott som barn under 15 år misstänks för skulle utredas. På regeringens uppdrag genomförde Brottsförebyggande rådet (Brå) en undersök- ning av vilket genomslag lagändringen fått (se Brås rapport 2014:20), varvid det konstaterades att andelen § 31-utredningar inte förändrats nämnvärt sedan lagändringen.

I syfte att få en uppdaterad lägesbild av tillämpningen av 31 § LUL har vi inhämtat underlag från landets samtliga polisregioner, från ett knappt trettiotal kommuners socialförvaltningar och från Brottsoffermyndigheten. Av detta underlag har vi dragit slutsatsen att presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL förefaller tillämpas på avsett sätt. Brottsmisstankar som faller inom presumtionsregelns tillämpningsområde utreds i mycket hög utsträckning och vi har därför inte föreslagit någon förändring i denna del. När det gäller andra stycket i aktuell paragraf och socialnämndens möjlighet att ini- tiera en § 31-utredning, så har vi kommit fram till att denna bestäm- melse däremot inte tillämpas på avsett sätt. Anledningen härtill torde främst vara bristande kunskap inom socialtjänsten om bestämmel- sens innebörd. Vi har därför föreslagit att kunskapshöjande åtgärder ska vidtas. Vår slutsats när det gäller 31 § tredje stycket LUL är att de två första punkterna förefaller ha fått avsedd tillämpning, men att det mycket sällan inleds utredningar med stöd av tredje punkten i

19

stycket. Vi har därför föreslagit en mindre restriktiv utformning av denna punkt. En utredning ska enligt vårt förslag få inledas om det är påkallat med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen.

Bevistalan – en prövning av skuldfrågan när barn under 15 år misstänks för brott

När ett barn under 15 år misstänks för brott prövas skuldfrågan som regel inte i domstol. I 38 § LUL finns dock en möjlighet att genom en bevistalan få till stånd en sådan prövning. Möjligheten härtill an- vänds emellertid sällan. Bestämmelsen i 38 § LUL innebär att om någon misstänks för att före 15 års ålder ha begått ett brott får åkla- gare, om det krävs ur allmän synpunkt, efter framställning av social- nämnden, Socialstyrelsen eller vårdnadshavarna för den unge, begära prövning hos domstol huruvida den unge har begått brottet. Dom- stolens avgörande sker genom dom i vilken ska anges om domstolen funnit att det har blivit utrett att barnet har begått brottet eller om så inte är fallet.

Vår översyn av systemet med bevistalan har utmynnat i att det, enligt vår bedömning, finns övervägande skäl som talar för att bestämmelserna om bevistalan bör ändras på så sätt att möjligheten att föra bevistalan utvidgas. Det främsta skälet härför är att frågan om ett barn är skyldigt till ett allvarligt brott eller inte bör avgöras efter en rättslig prövning i domstol. Bestämmelserna om bevistalan föreslås därför ändras på så sätt att när en § 31-utredning har slut- förts beträffande ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fem år ska åklagare begära prövning i domstol av frågan om den misstänkte har begått brottet. Även vissa osjälvstän- diga brottsformer omfattas av den föreslagna presumtionsregeln. Bevistalan får också föras beträffande annat brott, om det finns synner- liga skäl för detta. Om särskilda skäl talar emot det, ska bevistalan dock inte väckas. Genom förslaget får åklagaren en rätt att på eget initiativ väcka bevistalan och ska således inte, som i dag, vara bero- ende av att socialnämnden, Socialstyrelsen eller barnets vårdnads- havare initierar en sådan talan. Åklagarens uppgifter i fråga om bevis- talan ska, om det inte möter något hinder, utföras av åklagare som genom intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare är särskilt lämpad för uppgiften. Socialnämnden föreslås även fortsätt-

20

ningsvis ha rätt att göra framställan hos åklagare om att en bevistalan ska väckas, medan barnets vårdnadshavare inte längre ska ha motsva- rande framställningsrätt. Sedan tillsynsansvaret över socialtjänsten har överförts till Inspektionen för vård och omsorg (IVO), ska den framställningsrätt som tillkommit Socialstyrelsen flyttas över till IVO.

Genom en bevistalan fastställs inte någon påföljd för den unge. En dom beträffande bevistalan får rättskraft och det torde därför inte vara möjligt att efter det att en bevistaledom fått laga kraft döma ut någon påföljd om det i efterhand visat sig att en gärningsperson var straffmyndig vid gärningstillfället. Ett felaktigt antagande om en gärningspersons ålder kan i ett sådant fall leda till stötande resultat. En möjlighet införs därför för åklagare att, sedan en dom beträffande bevistalan har fått laga kraft, hos rätten ansöka om att domen ska undanröjas. För att en sådan ansökan ska beviljas krävs att åklagaren gör sannolikt att han eller hon inte i den tidigare rättegången hade kunnat åberopa en omständighet eller ett bevis till stöd för gärnings- personens ålder, eller att åklagaren annars haft en giltig ursäkt för att inte göra det. Ett undanröjande förutsätter att det kan klarläggas att gärningspersonen var straffmyndig vid gärningstillfället.

Det är inte möjligt att enligt gällande rätt bevilja resning beträff- ande en bevistaledom. Detta framstår som otillfredsställande och be- stämmelserna om resning, både till gärningspersonens fördel och till dennes nackdel, ska därför vara tillämpliga även beträffande bevis- taledomar.

Effektiva och rättssäkra utredningar när barn misstänks för brott

Förhör med barn som misstänks för brott

Inom ramen för våra överväganden när det gäller frågan om bestäm- melserna om förhör med barn som misstänks för brott är ändamåls- enligt utformade har vi tagit in underlag från landets polisregioner. Därav framgår att det inte synes finnas några brister i utformningen av tillämpliga bestämmelser. Vi har därför inte lämnat några förslag till författningsändringar i denna del. Polismyndigheten har hösten 2021 inrättat en utbildning för fördjupning i bl.a. förhör med barn. Denna utbildning bör utvärderas inom de närmaste åren, i syfte att utröna om det finns något behov av förändringar.

21

Socialtjänstens närvaro vid förhör med barn som misstänks för brott

Av 7 § LUL framgår att vid förhör med ett barn som är straffmyndigt, men som inte har fyllt 18 år och som är misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa, ska företrädare för socialtjänsten närvara om det är möjligt och det kan ske utan men för utredningen. Vid förhör som hålls inom ramen för en § 31-utredning med ett barn under 15 år som misstänks för brott ska, enligt 34 § LUL, en före- trädare för socialtjänsten närvara om det är fråga om en utredning som inletts antingen med stöd av presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL eller med stöd av en begäran från socialnämnden enligt andra stycket i nämnda paragraf. Undantag från kravet på närvaro får göras endast om det finns särskilda skäl. Vid § 31-utredningar som inleds av något skäl i tredje stycket i paragrafen ska i stället en företrädare för socialtjänsten närvara om det inte möter något hinder.

Socialtjänsten har en central roll att spela när barn misstänks för brott. Att en medarbetare från socialtjänsten är närvarande vid för- hör med barn kan vara ett viktigt stöd för barnet i förhörssitua- tionen, men också gynna socialtjänstens fortsatta arbete med ären- det gällande barnet. En hög grad av närvaro är därför önskvärd. Av det underlag som vi har inhämtat från polisregionerna och ett knappt trettiotal kommuner framgår att företrädare för socialtjänsten i hög utsträckning närvarar vid förhör med barn under 15 år, men att det sker mer sällan vid förhör med straffmyndiga barn. Någon enhetlighet synes inte finnas mellan polisregionerna och inte heller inom en och samma region. Kravet på närvaro bör, enligt vår bedömning, skärpas. Vi har därför föreslagit att vid förhör med ett barn som fyllt 15 år men inte 18 år och som är misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa ska en företrädare för socialtjänsten närvara om det inte finns särskilda skäl som talar häremot. En förutsättning är att det kan ske utan men för utredningen. Vid förhör med barn under 15 år som misstänks för brott krävs, om det gäller § 31-utredningar enligt första eller andra stycket i 31 § LUL, synnerliga skäl för att en före- trädare för socialtjänsten inte ska närvara vid förhöret. Är det fråga om en utredning enligt 31 § tredje stycket LUL krävs särskilda skäl för att en sådan företrädare inte ska närvara.

22

Socialnämndens yttranden

Innan beslut om åtal fattas för personer under 18 år ska, som huvud- regel, ett yttrande från socialnämnden begäras in enligt 11 § LUL. Yttrandet är till vägledning vid åklagarens beslut om åtal och vid domstolens påföljdsbestämning. Vi har genomfört en enkät riktad till åklagare och domare, varvid har framkommit att socialnämndens ytt- randen överlag synes hålla god kvalitet, men att det finns vissa brister i fråga om kunskap och kompetens hos de tjänstemän som skriver yttrandena. Det har vidare visat sig att såväl åklagare som domare menar att yttrandena ofta saknar uppgift om i vilken utsträckning en tidigare utdömd ungdomspåföljd har fullgjorts. Mot denna bakgrund har vi föreslagit att bestämmelsen i 11 § LUL ska kompletteras med en skyldighet för socialnämnden att i ett yttrande redovisa i vilken utsträckning den som yttrandet gäller har fullgjort en tidigare ut- dömd påföljd avseende ungdomstjänst eller ungdomsvård. Vi har också bedömt att vissa kunskapshöjande åtgärder bör vidtas.

Det misstänkta barnets rätt till insyn i utredningen

För det närmare förfarandet vid en § 31-utredning är, genom hänvis- ning i 32 § LUL, ett flertal bestämmelser i rättegångsbalken tillämp- liga. En brottsmisstänkts rätt att få del av utredningen om brottet är av stor vikt ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Bestämmelsen i 32 § före- slås förtydligas i syfte att klargöra vilken rätt till insyn ett barn under 15 år har i en § 31-utredning.

Juridiskt biträde för målsäganden

När ett barn under 15 år misstänks för brott och en § 31-utredning inleds har barnet, under vissa förutsättningar som preciseras närmare i 32 a § LUL, rätt till ett juridiskt biträde. Någon motsvarande rätt finns enligt gällande rätt inte för en målsägande. Behovet av hjälp och stöd för en målsägande kan regelmässigt inte sägas vara mindre om han eller hon har utsatts för brott begånget av en person under 15 år jämfört med om gärningspersonen var straffmyndig. Vi före- slår mot denna bakgrund att målsägandens rätt till ett målsägande- biträde enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde respektive till

23

en särskild företrädare för barn enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn ska gälla även vid § 31-utredningar.

Samverkan

En nära och väl fungerande samverkan mellan Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och socialtjänsten är mycket betydelsefull när det gäller förutsättningarna för att kunna vidta relevanta och effek- tiva åtgärder för barn som misstänks för brott. Sådan samverkan förefaller, utifrån det underlag som är tillgängligt för våra övervägan- den, i allt väsentligt fungera tillfredsställande.

Drogtester av barn under 15 år

Sedan 2010 finns en möjlighet att, enligt 36 b § LUL, vidta tvångs- visa drogtester av barn under 15 år som misstänks för att olovligen ha brukat narkotika. Ett sådant drogtest kan genomföras om det kan antas vara nödvändigt för att avgöra behovet av socialtjänstens in- satser för barnet. Av Brås tidigare nämnda rapport (2014:20) framgår att bestämmelsen endast används i begränsad omfattning. Våra kon- takter med polisregionerna och med de inbjudna kommuner som har medverkat vid våra hearingar talar i samma riktning.

Barn som använder narkotika kan på ett mycket allvarligt sätt äventyra sin fysiska och psykiska hälsa. I syfte att göra det möjligt att i större utsträckning än som är fallet i dag genomföra drogtester av barn under 15 år när det finns skälig misstanke om att barnet har använt narkotika föreslår vi att bestämmelsen i 36 b § LUL ges en mindre restriktiv utformning. Således ska ett drogtest få genomföras om det kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för barnet. Kravet på att det ska föreligga sannolika skäl för narkotikaanvändande, ska alltjämt gälla. Beslut om drogtest av barn under 15 år ska, liksom är fallet i dag, fattas av åklagare. För att öka kunskapen om möjligheten att genomföra sådana drogtester bör kun- skapshöjande insatser övervägas inom socialtjänsten och hos Polis- myndigheten.

24

Ungdomstjänst genom strafföreläggande

Åklagare kan under vissa förutsättningar meddela ett strafförelägg- ande i stället för att väcka åtal för brott. Ett sådant föreläggande kan avse böter, villkorlig dom eller villkorlig dom som förenas med böter. Möjligheten att utfärda ett strafföreläggande utgör ett snabbt och effektivt förfarande för att lagföra ett brott när den misstänkte erkän- ner gärningen och det inte är fråga om alltför allvarlig brottslighet. Påföljden ungdomstjänst har införts efter det att det blev möjligt för åklagare att meddela strafföreläggande för personer under 18 år. En utökning av åklagares möjlighet att utfärda strafföreläggande till att även avse ungdomstjänst kan bidra till att barn och unga får en snabbare reaktion på det brott de begått och att det inte blir nödvändigt med en domstolsförhandling. Mot denna bakgrund har vi föreslagit att ungdomstjänst ska kunna förordnas genom ett strafföreläggande. En förutsättning för att åklagare ska få utfärda ett sådant strafförelägg- ande är att det föreligger ett yttrande enligt 11 § LUL. Ett strafförelägg- ande avseende ungdomstjänst ska delges den unge vid ett möte med åklagaren. Strafföreläggande avseende ungdomstjänst kan inte godkän- nas av ombud.

Beslag, husrannsakan och kroppsvisitation mot barn under 15 år

I det brottsutredande arbetet är möjligheten att använda s.k. straff- processuella tvångsmedel viktig. För barn under 15 år, som inte är straffmyndiga och därför inte kan straffas för brott, kan tvångsmedel användas endast i begränsad utsträckning. Av 36 § LUL framgår att om någon är misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott får, om det finns särskilda skäl, beslag, husrannsakan och kroppsvisi- tation företas mot den unge, samt fotografi och fingeravtryck tas av honom eller henne enligt bestämmelserna i 23 kap. 9 a §, 27 och 28 kap. rättegångsbalken.

Vi har övervägt om det finns något behov av att utöka möjlig- heterna att använda beslag, husrannsakan och kroppsvisitation mot barn under 15 år jämfört med vad som är fallet enligt gällande rätt. I särskilt fokus för våra överväganden har varit om ett sådant behov kan sägas föreligga i syfte att minska risken för att barn under 15 år

25

utnyttjas av annan i kriminell verksamhet. Det har dock inte fram- kommit något så tydligt behov av mer ingripande möjligheter att vidta beslag, husrannsakan och kroppsvisitation mot barn under 15 år att det är befogat att införa några sådana mer långtgående bestämmelser. Ett visst behov av kunskapshöjande åtgärder inom Polismyndigheten när det gäller användandet av straffprocessuella tvångsmedel mot barn under 15 år har dock kunnat konstateras.

Förslagens konsekvenser

Våra förslag kommer att få vissa ekonomiska konsekvenser i form av bl.a. ett uppdrag till Socialstyrelsen gällande kunskapshöjande åtgärder inom socialtjänsten. Förslagen kommer också att innebära en ökad belastning för Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och domstolarna, men någon närmare beräkning har inte varit möjlig att göra. Även för kommunernas socialtjänstförvaltningar kan exempel- vis det ökade kravet på närvaro vid förhör med barn som misstänks för brott innebära en ökad belastning för socialtjänsten, men omfatt- ningen härav kan inte uppskattas närmare. Förslagen att det ska vara möjligt att förordna ett målsägandebiträde eller en särskild företrä- dare för barn inom ramen för en § 31-utredning kommer också att medföra kostnader för det allmänna.

Våra förslag förväntas få viss brottsavhållande effekt.

Ikraftträdande

Vi bedömer att de nya bestämmelserna kan träda i kraft den 1 januari 2023 och har därför föreslagit detta datum för ikraftträdande.

26

Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff, efter vad som bestämts enligt 14 §, som han eller hon får godkänna omedelbart eller inom en viss tid.

Om ett brott är förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, ska också en sådan särskild rättsverkan omfattas av ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot. Detsamma gäller kostnad för provtagning och ana- lys av blod, urin och saliv som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestäm- melserna om särskild rättsverkan.

Om ett brott är förenat med företagsbot ska boten också före- läggas genom strafföreläggande som den misstänkte får godkänna.

4 §2

Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.

Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får före- läggas genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt arton år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om sam- hällstjänst.

Företagsbot får föreläggas genom strafföreläggande i fall då boten inte överstiger tre miljoner kronor.

Ungdomstjänst får, under de förutsättningar som anges i 32 kap. 2 § brottsbalken, föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott som har begåtts av någon innan han eller hon fyllt arton år. Inför föreläggande av ungdomstjänst ska ett sådant yttrande om den unge som avses i 11 § lagen (1964:167)

2Senaste lydelse 2019:830.

28

SOU 2022:1Författningsförslag

1.en förklaring att ombudet har rätt att godkänna ett strafföre- läggande på den misstänktes vägnar,

2.uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid brottets art samt tiden och platsen för dess begående ska anges, samt

3.uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta.

Om en sådan fullmakt har getts in till åklagaren får ombudet ta emot handlingar i saken på den misstänktes vägnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2023.

3Senaste lydelse 2020:918.

29

1.2Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda be- stämmelser om unga lagöverträdare

dels att 7, 11, 31, 32, 34, 36 b, 36 e och 38 §§ ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas tre nya paragrafer, 32 b §, 38 a § och

38 b §, med följande lydelse.

7 §1

Vid förhör med den som inte har fyllt arton år och som är misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa skall företrä- dare för socialtjänsten närvara om det är möjligt och det kan ske utan men för utredningen.

11 §2

I fråga om den som misstänks för att ha begått brott innan han eller hon har fyllt arton år ska åklagaren, innan beslut fattas i åtals- frågan, inhämta yttrande från socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen (2001:453) har ansvaret för den unge, om denne har erkänt gärningen eller det annars finns skälig misstanke att han eller hon har begått brottet och sådant yttrande inte inhämtats under förundersökningen. Yttrande behöver inte inhämtas om brottet är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för straff- varning eller åtalsunderlåtelse eller om det annars är obehövligt.

Om förundersökningen gäller brott på vilket fängelse kan följa, ska, om möjligt, undersökningsledaren begära ett sådant yttrande som avses i första stycket senast i samband med delgivning av brotts- misstanke enligt 23 § kap. 18 § första stycket rättegångsbalken.

1Senaste lydelse 1994:1760.

2Senaste lydelse 2015:81.

30

31

Nämnden ska även utan samband med yttrande lämna den som har ansvar för att inhämta yttrande de upplysningar som denne begär i fråga om den unge.

31 §3

Kan någon misstänkas för att före femton års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år eller ett straffbelagt försök, en straffbelagd förberedelse eller en straffbelagd stämpling till ett sådant brott ska en utredning om brottet inledas, om inte särskilda skäl talar emot det.

På begäran av socialnämnden får en utredning om brott även inledas i andra fall avseende någon som inte har fyllt femton år, om socialnämnden bedömer att utredningen kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för den unge. Vid denna bedömning ska det särskilt beaktas om det är fråga om ett brott som innebär att den unge äventyrar sin hälsa eller utveckling eller om brottet kan antas utgöra ett led i en upprepad brottslighet begången av den unge.

I andra fall än som avses i första och andra styckena får en utred- ning om brott inledas avseende någon som inte har fyllt femton år

1.om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt femton år har tagit del i brottet,

2.om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet eller som kan bli föremål för förverkande, eller

Har den unge inte fyllt tolv år får en utredning enligt andra eller tredje stycket inledas endast om det finns synnerliga skäl.

32 §4

3Senaste lydelse 2010:478.

4Senaste lydelse 2017:177.

32

för brott och det juridiska biträdet enligt 32 a § har rätt att fortlöp- ande, i den utsträckning det kan ske utan men för utredningen, ta del av det som har förekommit vid utredningen. När utredningen är slutförd omfattar denna rätt allt som har förekommit vid utred- ningen, med den begränsning som framgår av 10 kap. 3 och 3 a §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Rätten i 23 kap. 21 a § rättegångsbalken att få en pappers- kopia av protokoll över utred- ningen, ska gälla i de fall då en talan enligt 38 § väckts.

En utredning som avses i 31 § ska bedrivas med särskild skynd- samhet och avslutas så snart det är möjligt. Utredningen får inte pågå längre tid än tre månader, om det inte är nödvändigt med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

Utredningen ska ledas av en åklagare eller en anställd vid Polis- myndigheten som myndigheten har förordnat. Undersökningsledaren ska, om det inte möter något hinder, genom intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare vara särskilt lämpad för uppgiften.

Har den unge tidigare varit föremål för utredning enligt 31 §, ska om möjligt samma åklagare och samma anställda vid Polismyndig- heten anlitas för att leda och genomföra den nya utredningen.

32 b §

När en utredning enligt 31 § har inletts eller återupptagits ska vad som gäller för förordnande av ett särskilt biträde för målsägan- den (målsägandebiträde) enligt lagen (1988:609) om målsägande- biträde och vad som gäller för förordnande av en särskild före- trädare enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn

33

gälla. Bestämmelserna om återbetal- ningsskyldighet i 8 § lagen om måls- ägandebiträde och 12 § lagen om särskild företrädare för barn ska dock inte tillämpas.

Bestämmelserna i 23 kap. 5, 10 och 11 §§ rättegångsbalken ska tillämpas i fråga om ett sådant bi- träde för målsäganden som avses i första stycket.

34 §5

Socialnämnden ska omedelbart underrättas

1.när någon kan misstänkas för att före femton års ålder ha be- gått ett brott på vilket fängelse kan följa, och

2.när en utredning enligt 31 § har inletts.

I fall som avses i 31 § andra stycket får ingen annan åtgärd än förhör med den unge vidtas innan socialnämnden har begärt att en utredning ska inledas. Om det finns särskilda skäl får dock även andra åtgärder vidtas.

Om brottsmisstanken kvarstår efter förhöret med den unge och efter andra vidtagna åtgärder, ska protokoll över förhöret och åt- gärderna omgående sändas till socialnämnden.

5Senaste lydelse 2010:478.

34

SOU 2022:1Författningsförslag

36 b §6

Sådan kroppsbesiktning beslutas av åklagare.

Socialnämnden ska omedelbart underrättas om resultatet av en sådan kroppsbesiktning. Detsamma gäller den unges vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge, om det inte finns särskilda skäl mot det.

6Senaste lydelse 2010:478.

7Senaste lydelse 2016:547.

8Senaste lydelse 2010:478.

35

Vid bevistalan tillämpas 25 § första stycket och bestämmelserna om allmänt åtal för brott, för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än ett år. I fråga om tvångsmedel gäller 36–36 f §§. Sådan rättegångs- kostnad som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken ska staten svara för.

Bevistalan ska, om det inte mö- ter något hinder, föras av åklagare som genom intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare är särskilt lämpad för uppgiften.

Socialnämnden och Inspektio- nen för vård och omsorg får göra framställning hos åklagare om att bevistalan ska väckas.

38 a §

Sedan en dom avseende bevis- talan enligt 38 § har fått laga kraft får åklagare hos rätten ansöka om undanröjande av domen om den vars skuld prövats i bevistalan var över femton år vid gärningen och åklagaren gör sannolikt att han eller hon inte i den tidigare rätte- gången kunnat åberopa omstän- dighet eller bevis till stöd för dennes ålder, eller att åklagaren annars haft en giltig ursäkt för att inte göra det.

36

Ansökan ska göras skriftligen hos hovrätten om domen med- delats av tingsrätt och i annat fall hos Högsta domstolen. En ansökan ska ges in inom ett år från det att åklagaren fick kännedom om den nya omständigheten eller det nya beviset beträffande åldern. I de fall då Högsta domstolen prövar frågan om undanröjande, ska ett bifall till ansökan omfatta både tingsrättens och hovrättens dom. Ett beslut om undanröjande ska åtföljas av en återförvisning till den instans som först dömt i målet. Vid förfarandet gäller, i tillämp- liga delar, bestämmelserna om all- mänt åtal för brott.

Om ett beslut om undanröj- ande enligt första stycket omfattar talan om enskilt anspråk i anled- ning av brott, får vid undanröj- andet förordnas att målsägandens skyldighet att, i förekommande fall, återbetala vad som betalats ut med anledning av ett sådant anspråk, inte ska inträda förrän frågan om det enskilda anspråket har prövats slutligt.

38 b §

Sedan en dom avseende bevis- talan enligt 38 § har fått laga kraft, får resning beviljas under samma förutsättningar som gäller enligt 58 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbal- ken. Vid förfarandet gäller 58 kap. 2–7 §§ samt 9 och 10 §§ rätte- gångsbalken i tillämpliga delar.

37

Vad som i 58 kap. 6 a § rättegångs- balken sägs om förundersökning ska i stället avse utredning enligt 31 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2023.

38

1.3Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 8 § socialtjänstlagen ska ha följande lydelse.

12kap. 8 §1

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2023.

1Senaste lydelse 2006:901.

39

1.4Förslag till förordning om ändring

i förundersökningskungörelsen (1947:948)

Härigenom föreskrivs att 13 b § förundersökningskungörelsen ska ha följande lydelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

1Senaste lydelse 2015:477.

40

1.5Förslag till förordning om ändring

i strafföreläggandekungörelsen (1970:60)

Härigenom föreskrivs att i strafföreläggandekungörelsen ska införas en ny paragraf, 12 c §, med följande lydelse.

12 c §

De skyldigheter i lag eller annan författning som innebär att en dom- stol ska underrätta en målsägande, om han eller hon har begärt att få del av avgörandet, ska också gälla för den myndighet som har utfär- dat ett strafföreläggande som har godkänts. I stället för domstolens dom ska underrättelsen i sådana fall avse uppgifter om strafförelägg- andets innehåll och godkännandet av detta.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

41

1.6Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 1 § förordningen med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare ska ha följande lydelse.

Om det är lämpligare, får en underrättelse enligt första och andra stycket lämnas av en annan åklagare än den som meddelat beslutet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

1Senaste lydelse 1996:1465.

42

1.7Förslag till förordning om ändring

i åklagarförordningen (2004:1265)

Härigenom föreskrivs att 11 § åklagarförordningen ska ha följande lydelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

1Senaste lydelse 2014:1166.

43

honom eller henne någon påföljd. Vårt uppdrag i denna del består i att analysera hur en påföljd ska kunna utdömas om det efter att en bevistaledom fått laga kraft framkommer att gärningspersonen var över 15 år då brottet begicks.

Under senare år har äldre utredningar där barn har pekats ut som skyldiga till att ha begått brott utan att någon prövning har skett i domstol kritiserats ur ett rättssäkerhetsperspektiv. I vårt uppdrag ingår en rad delfrågor som samtliga rör olika aspekter av hur utred- ningar mot barn som misstänks för brott bör genomföras och hur regelverket kring sådana utredningar bör utformas för att högt ställda krav på rättssäkerhet och effektivitet ska kunna upprätthållas. Upp- draget omfattar frågan om bestämmelserna om förhör med barn under 18 år som misstänks för brott är ändamålsenliga och inklude- rar i denna del också att vi ska ta ställning till om eventuella författ- ningsändringar även bör avse målsägande och vittnen. Vi ska vidare ta ställning till hur samverkan mellan berörda myndigheter kan stärkas när det gäller barn som misstänks för brott. Dessutom ska vi utreda behovet av en ökad närvaro av socialtjänsten vid inledande förhör med barn under 18 år som misstänks för brott. I uppdraget ingår också att ta ställning till om det bör vara möjligt att förordna juridiskt biträde för målsäganden när en utredning enligt 31 § LUL inleds. För sådana utredningar finns bestämmelser om rätten till insyn och att ta del av utredningsmaterialet och det ingår i vårt upp- drag att ta ställning till om dessa regler behöver förtydligas i något avseende. Vi ska också ta ställning till om gällande bestämmelser om socialnämndens yttranden om unga lagöverträdare är ändamålsenligt utformade och, vid behov, föreslå åtgärder för att säkerställa att yttrandena håller hög kvalitet. I vårt uppdrag i denna del ingår slut- ligen att lämna förslag på de författningsändringar och andra åt- gärder som bedöms nödvändiga i syfte att stärka effektiviteten och rättssäkerheten i utredningar om brott begångna av barn under 18 år.

Barn under 15 år kan under de förutsättningar som slås fast i

36 b § LUL drogtestas. I våra direktiv framhålls att drogmissbruk kan vara en inkörsport till en kriminell livsstil och att det därför är angeläget att missbruk hos unga upptäcks tidigt. Vi ska mot den bak- grunden utvärdera bestämmelserna om drogtester av barn under 15 år som misstänks för brott och bedöma om bestämmelserna är ända- målsenligt utformade. I uppdraget ingår att lämna förslag på de för-

46

fattningsändringar och andra åtgärder som bedöms nödvändiga för att säkerställa att drogtester kan genomföras i tillräcklig omfattning.

Åklagare kan under vissa förutsättningar meddela ett strafföre- läggande om en misstänkt person erkänner gärningen och det är klart vad det ska bli för straff. Möjligheten att utfärda strafföreläggande utgör ett snabbt och effektivt förfarande för att lagföra en gärnings- person för brott när personen erkänner gärningen och brottet inte är alltför allvarligt. Ett strafföreläggande kan, enligt 48 kap. 4 § rätte- gångsbalken, avse böter, villkorlig dom eller villkorlig dom i förening med böter. I vårt uppdrag ingår att ta ställning till om det bör införas en möjlighet för åklagare att genom strafföreläggande besluta om ungdomstjänst och i vilka situationer det i så fall bör vara möjligt.

Till vårt ursprungliga uppdrag har också, genom tilläggsdirektiv, lagts en fråga gällande vissa tvångsmedel mot barn under 15 år. En- ligt 36 § LUL får bl.a. beslag, husrannsakan och kroppsvisitation före- tas mot någon som är misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott om det finns särskilda skäl. I vårt uppdrag ingår att analysera behovet av utökade möjligheter att företa beslag, husrannsakan och kroppsvisitation mot barn under 15 år och att lämna förslag på de författningsändringar och andra åtgärder som bedöms nödvändiga för att nämnda tvångsmedel ska kunna användas mot barn under 15 år i tillräcklig omfattning.

Våra direktiv (dir. 2019:103, som beslutades den 19 december 2019, och dir. 2021:41, som beslutades den 10 juni 2021) finns i sin helhet i bilaga 1 respektive 2 till betänkandet.

2.2Vårt arbete

Vårt arbete påbörjades i januari 2020. Utredningsarbetet har bedri- vits på sedvanligt sätt med regelbundna sammanträden. Vi höll vårt första utredningssammanträde den 10 mars 2020 och har därefter haft ytterligare tio mötestillfällen. Med anledning av coronapandemin har nio av utredningssammanträdena genomförts digitalt.

I syfte att få erforderligt underlag för våra överväganden och förslag har vi inhämtat uppgifter från Polismyndigheten, både skrift- ligen och genom möten med företrädare för samtliga sju polis- regioner. Vi har också haft ytterligare möten med Polismyndigheten liksom kontakter med Åklagarmyndigheten. Dessutom har vi genom-

47

fört tre hearingar med totalt trettio inbjudna kommuner. Vi har, beträffande frågan om utformningen av socialnämndens yttranden om unga lagöverträdare, också genomfört två enkätundersökningar riktade till ett drygt tjugotal domare med erfarenhet av att döma i ungdomsmål respektive till landets 32 allmänna åklagarkammare.

Samråd har skett med Utredningen om ett permanent snabbför- farande i brottmål och andra åtgärder för en snabbare lagföring av brott (Ju 2020:1), med 2020 års förverkandeutredning (Ju 2020:16), med Utredningen om utökade möjligheter att använda hemliga tvångs- medel (Ju 2020:20) och med Trygghetsberedningen (Ju 2020:09). Dess- utom har utredningen medverkat i en workshop anordnad av den Nationella samordnaren för Agenda 2030 (M 2020:02).

Vi ska, enligt våra kommittédirektiv, föra dialog med och inhämta upplysningar från Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten, Social- styrelsen, Barnombudsmannen och Sveriges advokatsamfund. Dessa aktörer är representerade i utredningen. Dessutom har vi haft kon- takt med Domstolsverket, Brottsoffermyndigheten, Brottsförebygg- ande rådet och Rättsmedicinalverket.

Utredningens arbete har bedrivits i nära samråd mellan den sär- skilda utredaren och utredningens experter. Utredaren och exper- terna är i allt väsentligt ense om de förslag som lämnas. Betänkandet har därför skrivits i vi-form.

2.3Betänkandets disposition

Våra författningsförslag finns i avsnitt 1.

I avsnitt 3 lämnar vi en kortfattad beskrivning av det gällande regelverket kring barn som misstänks för brott. Dessutom redovisar vi, i relevanta delar, FN:s konvention om barnets rättigheter (barn- konventionen).

Utredningar enligt 31 § LUL behandlas i avsnitt 4, där vi också redogör för i vilken omfattning sådana utredningar förekommer i dag och lämnar våra överväganden och förslag kring utformningen av bestämmelserna.

Den möjlighet till prövning av skuldfrågan som en bevistalan innebär och våra överväganden och förslag i anslutning till en sådan talan redovisas i avsnitt 5.

48

I avsnitt 6 behandlar vi ett antal frågor som samtliga rör olika aspekter av att utredningar mot barn som misstänks för brott ska vara effektiva och rättssäkra. Vi lämnar här våra överväganden och förslag när det gäller frågorna om förhör med barn, ökad närvaro av socialtjänsten vid förhör, socialnämndens yttranden om unga lag- överträdare, rätten att ta del av utredningsmaterial, juridiskt biträde för målsäganden och samverkan mellan myndigheter.

Drogtester av barn under 15 år och våra överväganden och förslag i den delen redovisar vi i avsnitt 7.

Frågan om det ska vara möjligt för åklagare att utfärda strafföre- läggande avseende ungdomstjänst behandlar vi i avsnitt 8.

I avsnitt 9 återfinns våra överväganden och förslag när det gäller användandet av beslag, husrannsakan och kroppsbesiktning mot barn under 15 år.

Konsekvenserna av våra förslag redovisar vi i avsnitt 10.

I avsnitt 11 finns författningskommentarer till de författnings- förslag vi lämnar.

49

En följd av att en person under 15 år inte är straffmyndig är att en förundersökning inte får inledas mot honom eller henne. För att exempelvis insatser inom socialtjänsten ska bli ändamålsenliga kan det dock vara betydelsefullt att de närmare omständigheterna kring ett brott kan klarläggas. Under vissa förutsättningar kan därför ett brott utredas enligt det regelverk som lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) utgör. Lagen innehåller också bestämmelser som tar sikte på barn som fyllt 15 år, och där- med är straffmyndiga. I avsnitt 3.4 redogör vi för de bestämmelser i LUL som är relevanta för de frågor som omfattas av vårt utrednings- uppdrag.

FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) inne- bär ett fullständigt erkännande av barnet som bärare av rättigheter och konventionen är därför viktig vid alla överväganden om lagstift- ning som rör barn. Barnkonventionens huvudsakliga innehåll, i de delar som här är särskilt relevanta, redovisas i avsnitt 3.5.

3.2Ett delat ansvar för barn och unga som begår brott

Det är en viktig uppgift för samhället att förhindra att barn och unga begår brott, men också att, om så ändå har skett, reagera på begångna brott och arbeta för att en ung lagöverträdare inte gör sig skyldig till fortsatt kriminalitet. Ansvaret för samhällets insatser när det gäller barn och unga som misstänks för eller som har begått brott delas mellan socialnämnd (och den därtill knutna socialtjänsten), polis, åklagare, domstol, kriminalvården och Statens institutionsstyrelse (SiS).

För socialnämnden gäller i detta arbete att nämndens insatser utgår från barnets behov av stöd och skydd, medan de rättsvårdande myndigheternas insatser i stället avser att markera att samhället tar avstånd från den brottsliga verksamheten. Socialnämnden och de rättsvårdande myndigheterna har därutöver ett gemensamt intresse av att förhindra och motverka brott.1

Barn och unga som begår brott har ofta ett särskilt behov av stöd och hjälp för att i fortsättningen avhålla sig från kriminalitet. Social- tjänsten har av lagstiftaren ansetts ha bäst förutsättningar för att

1Se prop. 2005/06:165 s. 43 och Socialstyrelsens handbok för socialtjänsten Barn och unga som begår brott, s. 31.

52

erbjuda sådant stöd. För barn under 15 år åvilar ansvaret för att vidta åtgärder, som vi nämnt i avsnitt 3.1, socialnämnden, medan det för unga mellan 15 och 20 år kan sägas vara ett delat ansvar mellan social- nämnd, Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten samt i vissa fall Kri- minalvården och SiS.2

Till Polismyndighetens uppdrag hör att upprätthålla allmän ord- ning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp. Det är Polismyndighetens uppgift bl.a. att före- bygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet samt att utreda och beivra brott som hör under allmänt åtal (se 1 och 2 §§ polislagen [1984:387]). Allmänna bestämmelser som innebär en skyldighet för Polismyndigheten men också för vissa andra myndigheter och yrkes- verksamma att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen.

När det gäller Åklagarmyndighetens ansvar, innebär detta bl.a. att se till att personer som begår brott, däribland barn över 15 år, blir föremål för brottsutredning och lagföring (se 2 § förordningen [2015:743] med instruktion för Åklagarmyndigheten). Till Krimi- nalvårdens uppgifter hör bl.a. att verkställa utdömda påföljder och att verka för att återfall i brott förebyggs (se 2 § förordningen [2007:1172] med instruktion för Kriminalvården). För barn mellan 15 och 18 år som dömts för allvarliga brott kan påföljden under vissa förutsättningar bestämmas till sluten ungdomsvård (se 32 kap. 5 § brottsbalken). SiS ansvarar för verkställigheten, som ska utformas så att den dömdes anpassning i samhället främjas och att de skadliga följderna av frihetsberövandet motverkas (se 2 § lagen [1998:603] om verkställighet av sluten ungdomsvård). Påföljdssystemet för unga lagöverträdare bygger dock på att åtgärder inom socialtjänsten antas ha störst brottsavhållande effekt och ambitionen är att så långt det är möjligt hålla unga utanför frihetsberövande påföljder.

Att olika myndigheter delar ansvaret för unga lagöverträdare förut- sätter en väl fungerande samverkan mellan myndigheterna. En generell samverkansbestämmelse finns i 3 kap. 5 § socialtjänstlagen. Där fram- går att socialnämnden vid behov ska utforma och genomföra insatser i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. En särskild samverkansbestämmelse såvitt gäller barn finns dessutom i 5 kap. 1 a § socialtjänstlagen, enligt vilken social-

2Se prop. 2005/06:165 s. 43 och Socialstyrelsens handbok för socialtjänsten Barn och unga som begår brott, s. 31 och 32.

53

nämnden ska samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Även lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare innehåller en bestämmelse om samverkan (se 39 § LUL). Av 6 § polislagen framgår vidare att Polismyndigheten fortlöpande ska sam- arbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast under- rätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Vi återkommer närmare till frågan om samverkan i avsnitt 6.7.

3.3Relevant lagstiftning på socialtjänstens område

3.3.1Socialtjänstlagen

Socialtjänstlagen är den ramlag som styr hur socialtjänsten ska arbeta. Av portalparagrafen i 1 kap. 1 § framgår att socialtjänsten på demo- kratins och solidaritetens grund ska främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation ska socialtjänsten inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten ska bygga på respekt för människors självbestämmanderätt och integ- ritet. I lagen slås vidare fast (se 1 kap. 2 §) att vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Vid beslut eller andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser för barn ska vad som är bäst för barnet vara avgörande. Med barn avses i socialtjänstlagens mening varje människa under 18 år.

När det gäller barn och unga finns en skyldighet för socialnämn- den att verka för att de växer upp under trygga och goda förhållanden (se 5 kap. 1 § socialtjänstlagen). I nära samarbete med hemmen ska nämnden främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och unga. Socialnämnden ska vidare bedriva uppsökande verksamhet och annat förebyggande arbete för att förhindra att barn och unga far illa. Det åligger också social- nämnden att med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och unga som har visat tecken till en ogynnsam utveckling, lik- som att aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och unga. Socialnämnden ska, även detta i nära samarbete med hemmen, sörja för att barn och unga som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver. Om barnets eller

54

den unges bästa motiverar det, kan det innefatta vård och fostran utanför det egna hemmet.

Socialtjänstlagen innehåller inte några bestämmelser som gör det möjligt att med tvång ingripa mot någon. Tvärtom ska frivillighet och självbestämmande vara vägledande vid handläggningen av en- skilda ärenden och socialnämndens insatser för den enskilde ska (se 3 kap. 5 § socialtjänstlagen) utformas och genomföras tillsammans med honom eller henne. När det gäller åtgärder som rör ett barn ska barnet få relevant information (se 11 kap. 10 § i aktuell lag). Barnet ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet. Om barnet inte gör det, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Barnets åsikter och inställning ska till- mätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.

Socialnämnden ska i vissa fall inleda en utredning när nämnden får kännedom om att ett barn eller en ung person är misstänkt för ett brott. Bestämmelserna om utredning finns i 11 kap. 1 § social- tjänstlagen och anger att socialnämnden utan dröjsmål ska inleda en utredning av vad som genom ansökan, anmälan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. Utifrån utredningen ska socialnämnden ta ställ- ning till om barnet eller den unge har behov av insatser från nämn- dens sida. Om det redan från början står klart att några åtgärder inte kan eller bör vidtas, bör någon utredning inte inledas. Alla barn och ungdomar som misstänks för eller som har begått brott har inte be- hov av insatser från socialnämndens sida för att inte fortsätta begå brott. Det är socialnämndens uppgift att, så långt det är möjligt, identifiera de barn som riskerar att utvecklas ogynnsamt och ge dem det stöd och skydd som de behöver.3

Flera olika insatser inom socialtjänsten kan bli aktuella för barn som begår brott, beroende på barnets behov. Det kan exempelvis vara aktuellt att, enligt bestämmelserna i 3 kap. 6 b § socialtjänstlagen, utse en särskild person (en kontaktperson) eller en familj (en kontakt- familj) med uppgift att hjälpa barnet och hans eller hennes närmaste i personliga angelägenheter. Av andra stycket i nyssnämnda lagrum framgår vidare att det finns en möjlighet att utse en särskilt kvali- ficerad kontaktperson för barnet. Insatsen riktar sig till barn och unga som behöver särskilt stöd och särskild vägledning av en vuxen person för att motverka en risk för missbruk av beroendefram-

3Se Socialstyrelsens handbok för socialtjänsten Barn och unga som begår brott, s. 85.

55

kallande medel, för brottslig verksamhet eller för något annat socialt nedbrytande beteende. Att utse en särskilt kvalificerad kontakt- person kan vara aktuellt både för barn som redan har begått brott och för barn som, utan att tidigare ha begått något brott, bedöms vara i riskzonen för detta.4 Andra aktuella insatser för barn som miss- tänks för eller som har begått brott kan exempelvis vara stödsamtal och deltagande i någon form av program för unga lagöverträdare.

Inom ramen för påföljdssystemet efter det att ett barn har dömts för brott hör det till socialnämndens skyldigheter att verkställa in- satser enligt socialtjänstlagen, eller LVU, när ett barn har dömts till ungdomsvård. I de fall då det är fråga om sluten ungdomsvård, där själva verkställigheten ombesörjs av SiS, har socialnämnden enligt 5 kap. 1 § 10 socialtjänstlagen skyldighet att tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan verkställighet av sluten ungdomsvård enligt lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård har upphört. Det finns också en skyldighet för socialnämnden att sörja för att påföljden ungdomstjänst kan verkställas (se 5 kap. 1 b § socialtjänstlagen) och att medling enligt lagen (2002:445) om med- ling med anledning av brott kan erbjudas när ett brott har begåtts av någon som är under 21 år (se 5 kap. 1 c § socialtjänstlagen). När en ungdom dömts till ungdomsövervakning åligger det socialnämnden bl.a. att utse en särskild handläggare för den unge under verkställig- heten (se 9 § lagen [2020:616] om verkställighet av ungdomsövervak- ning).

3.3.2Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

Socialtjänstlagen baseras på en grundläggande frivillighetsprincip och bygger på att socialnämnden under frivilliga former ska bistå barn och föräldrar med den hjälp och det stöd som de kan behöva. Genom bestämmelserna i LVU kan socialnämnden, vid behov, i vissa fall vidta åtgärder även om det inte är möjligt att nå något sam- förstånd med barn och föräldrar. Att vård enligt LVU endast kan komma i fråga om det inte finns förutsättningar för frivilliga insatser framgår av 1 § i lagen.

4Se prop. 2005/06:165 s. 144–146.

56

Vård med stöd av LVU kan aktualiseras i två fall. Det ena, som regleras i 2 § LVU, innebär att vård ska beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i om- sorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk att den unges hälsa eller utveckling skadas. Bestämmelsen reglerar de s.k. miljöfallen. Den andra situationen är de s.k. beteendefallen enligt 3 §, där det föreskrivs att vård ska beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

För att det ska vara aktuellt att bereda ett barn vård enligt LVU på grund av hans eller hennes brottsliga verksamhet krävs således att det finns en påtaglig risk för skada. En övergående eller mindre bety- dande risk för skada är alltså inte tillräcklig för ett ingripande enligt lagen. Risken för skada måste ha en sådan inverkan på barnets hälsa eller utveckling att det finns ett tydligt vårdbehov. Med brottslig verksamhet i 3 § avses upprepade brott som är av visst allvar, dvs. inte bagatellförseelser.5 Beslut om vård med stöd av LVU meddelas av förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden (se 4 §).

LVU innehåller också en möjlighet till förebyggande insatser. Av

22 § framgår att om det kan antas att den som är under 20 år till följd av ett beteende som avses i 3 §, däribland brottslig verksamhet, kom- mer att behöva beredas vård enligt lagen om beteendet fortsätter och stöd eller behandling inte kan ges på frivillig väg, får socialnämnden utse en särskilt kvalificerad kontaktperson för den unge eller besluta att den unge ska delta i behandling i öppna former inom social- tjänsten. En särskild behandlingsplan ska upprättas i dessa fall.

3.4Lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL)

3.4.1Olika bestämmelser för barn i olika åldrar

I LUL har samlats särskilda bestämmelser om handläggning hos Polismyndigheten, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 21 år. Lagen är ett komple- ment till rättegångsbalken (se 1 § LUL) och innehåller i 2–30 b §§

5Se Clevesköld, Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 3 §, Karnov 2019-10-01 (JUNO).

57

bestämmelser som tar sikte på barn över 15 år och i 31–38 §§ bestäm- melser om hur ärenden som gäller barn under 15 år som misstänks för brott ska hanteras. Bestämmelserna om barn under 15 år som misstänks för brott har i allt väsentligt sin nuvarande utformning sedan en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2010. Ett bakom- liggande syfte med de ändrade bestämmelserna var att brott begång- na av barn under 15 år skulle utredas oftare och mer effektivt. I 39 § i lagen finns dessutom en bestämmelse om samverkan mellan kom- muner och de myndigheter som handlägger ärenden om unga lag- överträdare.

I det följande behandlar vi de bestämmelser i lagen som är av betydelse för våra överväganden och förslag.

3.4.2Brottsutredningar enligt 31 § LUL

Under vissa bestämda förutsättningar kan en utredning om brott inledas med stöd av 31 § LUL. I första stycket av nämnda lagrum finns en presumtionsregel, som anger att om någon kan misstänkas för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är före- skrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, ska en utredning om brottet inledas, om inte särskilda skäl talar emot det. Detsamma ska gälla för misstanke om ett straffbelagt försök, en straffbelagd för- beredelse eller en straffbelagd stämpling till ett sådant brott. Bestäm- melsen innehåller således en presumtion för att en utredning ska inledas om en brottsmisstanke avseende brott där straffskalan inte understiger ett års fängelse riktas mot ett barn under 15 år. Det gäller såväl den som misstänks vara gärningsperson som annan medverkan- de. Begränsningen av presumtionsregelns tillämpningsområde med- för att endast allvarliga brott kan bli föremål för utredning med stöd av regeln. Det kan t.ex. röra sig om mord, dråp, grov misshandel, våldtäkt, rån och mordbrand. Särskilda skäl mot att inleda en utred- ning kan exempelvis bestå i att en utredning framstår som obehövlig då det redan från början står klart att omständigheterna kring brottet är tillräckligt klarlagda.6 Även individuella hänsyn kan tala mot ytter- ligare utredning, som t.ex. barnets bristande mognad och utveckling eller hälsotillstånd. Ju längre tid som har förflutit sedan brottet be- gicks, desto starkare skäl kan det finnas för avsteg från presumtions-

6Se prop. 2009/10:105 s. 24.

58

regeln. Om barnet som misstänks för brott är nära 15-årsgränsen och brottsmisstanken avser ett särskilt allvarligt brott, bör en utred- ning dock endast i undantagsfall underlåtas. Vid de allra allvarligaste brotten är behovet av en utredning i allmänhet så starkt att barnets ålder eller den tid som förflutit sedan brottet begåtts endast har be- gränsad betydelse.7

Vidare får, enligt andra stycket i samma lagrum, en s.k. § 31-ut- redning inledas på begäran av socialnämnden om nämnden bedömer att utredningen kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av insatser inom socialtjänsten för den unge. Vid den bedömningen ska särskilt beaktas om det är fråga om ett brott som innebär att den unge äventyrar sin hälsa eller utveckling eller om brottet kan antas utgöra ett led i en upprepad brottslighet begången av den unge.

Det finns också, enligt 31 § tredje stycket LUL, en möjlighet att inleda en utredning om brott (1) om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt 15 år har tagit del i brottet, (2) om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet eller som kan bli föremål för förverkande, eller (3) om det av andra skäl är av särskild betydelse med hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse. Ett sådant allmänt intresse kan exempelvis bestå i polisens behov av att bedriva ett effektivt brottsförebyggande arbete, bl.a. genom att klarlägga lokala grupperingar och brottsmönster. Det kan t.ex. gälla i situationer då en viss typ av brottslighet, som omfattande stölder eller skadegörelse, förekommer i stor omfattning i ett särskilt om- råde, men brottsligheten i sig inte är så allvarlig att den faller under presumtionsregeln i första stycket. Hänsyn till ett enskilt intresse består främst i målsägandens intresse av personlig upprättelse och ersättning för skada.8

I fjärde stycket i paragrafen finns en bestämmelse som avser barn som inte har fyllt 12 år. För dessa barn får en utredning enligt andra eller tredje stycket inledas endast om det finns synnerliga skäl. Be- gränsningen omfattar således inte utredningar som inleds i enlighet med presumtionsregeln i första stycket.

7Se Bäcklund m.fl. Brottsbalken (29 oktober 2019, JUNO), kommentaren till 31 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

8Se prop. 2009/10:105 s. 30 och 31.

59

3.4.3Det närmare genomförandet av en § 31-utredning

När det gäller det närmare genomförandet av en § 31-utredning är, enligt 32 § LUL, flertalet av bestämmelserna i 23 kap. rättegångs- balken om förundersökning tillämpliga även när det gäller brotts- utredningar som avser barn under 15 år. Således ska, i tillämpliga delar, 23 kap. 3, 4, 6–14, 18–19, 21–21 d och 24 §§ rättegångsbalken gälla för § 31-utredningar. Av hänvisningen till 23 kap. 3 § rätte- gångsbalken följer att såväl Polismyndigheten som åklagaren är be- höriga att inleda utredningen. En utredning ska, enligt 23 kap. 4 § rättegångsbalken, bedrivas objektivt och även omständigheter och bevis som talar till den misstänktes fördel ska beaktas. Dessutom ska utredningen bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller orsakas kostnad eller olägenhet. Om det inte längre finns anled- ning att fullfölja utredningen, ska den läggas ned. Av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken framgår att en förundersökning ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. I detta av- seende finns en specialreglering i 32 § andra stycket LUL, som anger att en § 31-utredning ska bedrivas med särskild skyndsamhet och avslutas så snart det är möjligt. Utredningen får inte pågå längre tid än tre månader, om det inte är nödvändigt med hänsyn till utred- ningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

En utredning ska, enligt 32 § tredje stycket LUL, ledas av en åkla- gare eller en anställd vid Polismyndigheten som myndigheten har förordnat. Undersökningsledaren ska, om det inte möter något hinder, vara särskilt lämpad för uppgiften genom intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare. Om barnet tidigare har varit föremål för en § 31-utredning, ska om möjligt samma åklagare eller anställda vid Polismyndigheten anlitas för att genomföra den nya utredningen (se fjärde stycket i aktuell paragraf).

Rättegångsbalkens bestämmelser om den misstänktes rätt till in- syn i utredningen (se bl.a. 23 kap. 18 a §) gäller, i tillämpliga delar, vid § 31-utredningar.

3.4.4Juridiskt biträde och offentlig försvarare

Enligt 32 a § LUL ska ett juridiskt biträde förordnas för ett barn vid en § 31-utredning som utförs enligt presumtionsregeln, om det inte är uppenbart att den unge saknar behov av det. Vid andra § 31-utred-

60

ningar ska ett juridiskt biträde förordnas om det finns synnerliga skäl för det.

För ett barn som är 15–17 år gammalt och misstänkt för brott ska, enligt 24 § LUL, en offentlig försvarare förordnas om det inte är uppenbart att barnet saknar behov av försvarare.

3.4.5Underrättelser och närvaro vid förhör

I 5, 6 och 7 §§ respektive 33 och 34 §§ LUL finns bestämmelser om underrättelseskyldighet och om kallelse och närvaro vid förhör med barn och unga som misstänks för brott.

Av 5 § framgår att om någon som har fyllt 15 år men är under

18 år är skäligen misstänkt för brott, ska vårdnadshavaren eller någon annan som svarar för den unges vård och fostran samt någon annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge omedel- bart underrättas och kallas till förhör som hålls med den unge. En sådan underrättelse eller kallelse till förhör får underlåtas om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen ska försvåras. Om det strider mot den unges bästa eller om det finns andra sär- skilda skäl, ska en underrättelse eller kallelse inte göras.

Om någon som har fyllt 15 år men inte 18 år är skäligen misstänkt för ett brott som kan leda till fängelse, ska socialnämnden genast underrättas (se 6 § LUL). Vid förhör med den unge ska i sådana fall, enligt 7 §, företrädare för socialtjänsten närvara om det är möjligt och det kan ske utan men för utredningen.

För barn under 15 år finns bestämmelserna om underrättelse till vårdnadshavare och annan i 33 § LUL. Av nämnda paragraf framgår att den unges vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge omedelbart ska underrättas om den unge kan miss- tänkas för att före 15 års ålder ha begått ett brott och om en § 31- utredning har inletts. Denna eller dessa personer ska kallas till förhör som hålls med barnet. I paragrafens tredje stycke görs ett undantag för situationer då underrättelse och kallelse till förhör är till men för utredningen eller om det i övrigt finns särskilda skäl mot det.

Enligt 34 § LUL ska socialnämnden omedelbart underrättas när ett barn under 15 år misstänks för att ha begått ett brott på vilket fängelse kan följa. En sådan omedelbar underrättelse ska också göras

61

när en § 31-utredning har inletts. När det inom ramen för en § 31- utredning som genomförs enligt 31 § första eller andra stycket, dvs. utredningar enligt presumtionsregeln eller på socialnämndens initia- tiv, hålls förhör med det misstänkta barnet krävs särskilda skäl för att en företrädare för socialtjänsten inte ska närvara vid förhöret. Vid andra förhör, dvs. vid utredningar enligt 31 § tredje stycket, ska en företrädare för socialtjänsten närvara om det inte möter några hinder.

3.4.6Beslag, husrannsakan och kroppsvisitation

Regleringen av vilka tvångsmedel i rättegångsbalken som får använ- das mot barn under 15 år finns i 36–36 f §§ LUL. Av särskilt intresse för vårt uppdrag är bl.a. bestämmelsen i 36 §. Paragrafen anger att om någon är misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott får, om det finns särskilda skäl, beslag, husrannsakan och kroppsvisi- tation företas mot den unge, samt fotografi och fingeravtryck tas av honom eller henne enligt bestämmelserna i 23 kap. 9 a §, 27 och 28 kap. rättegångsbalken. Det som i 27 kap. 7 och 8 §§ rättegångs- balken sägs om åtal och om verkan av att åtal inte väcks ska i stället avse bevistalan och talan om förverkande samt verkan av att sådan talan inte väcks. Vid kroppsvisitation får ett barn under 15 år som misstänks för brott kvarhållas i högst tre timmar, vilket är en inskränkning jämfört med vad som gäller för straffmyndiga personer.

I sammanhanget kan också nämnas bestämmelsen i 36 a § LUL om kroppsbesiktning. Om någon är skäligen misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, får kroppsbesiktning företas, om det är av synnerlig vikt för att klarlägga omständigheterna kring brottet. Det- samma gäller vid skälig misstanke om ett straffbelagt försök, en straff- belagd förberedelse eller en straffbelagd stämpling till ett sådant brott.

3.4.7Drogtest

Ett ytterligare tvångsmedel som omfattas av vårt utredningsuppdrag är möjligheten att underkasta ett barn under 15 år ett drogtest. Be- stämmelsen om detta finns i 36 b § LUL och anger att om någon är skäligen misstänkt för att före 15 års ålder olovligen ha brukat nar- kotika får kroppsbesiktning genomföras genom tagande av prov från

62

kroppen och undersökning av sådana prov. En förutsättning härför är att det kan antas vara nödvändigt för att avgöra behovet av insatser inom socialtjänsten för barnet. Sådan kroppsbesiktning beslutas av åklagare.

Socialnämnden ska omedelbart underrättas om provresultatet. Detsamma gäller barnets vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran, liksom annan som har en fostrande roll i förhållande till barnet, om det inte finns särskilda skäl mot det.

3.4.8Bevistalan

Trots att barn under 15 år inte är straffmyndiga finns det en möjlig- het att pröva barnets skuld i domstol genom en s.k. bevistalan enligt 38 § LUL. Om någon misstänks för att före 15 års ålder ha begått brott, får åklagare, om det krävs ur allmän synpunkt, begära pröv- ning hos domstol av frågan om den unge har begått brottet. En förutsättning för detta är att en framställan om bevistalan görs av socialnämnden, Socialstyrelsen eller vårdnadshavarna för barnet. Bevis- talan är avsedd främst för sådana fall där barn misstänks ha begått en gärning av mycket allvarligt slag och då det föreligger ett betydande intresse av att få ett domstolsavgörande.9 En bevistalan avgörs genom dom, i vilken rätten ska ta ställning till om det har blivit utrett att det brottsmisstänkta barnet har begått den aktuella gärningen eller inte.

3.4.9Yttrande från socialnämnden

Av 11 § LUL framgår att åklagaren, innan beslut fattas i åtalsfrågan beträffande någon som inte har fyllt 18 år, ska hämta in ett yttrande från socialnämnden om den unge har erkänt gärningen eller det annars finns skälig misstanke att han eller hon har begått brottet och sådant yttrande inte har hämtats in under förundersökningen. Yttrande behöver inte hämtas in om brottet är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för straffvarning eller åtalsunderlåtelse eller om det annars är obehövligt.

Det närmare innehållet i ett yttrande framgår av tredje stycket i nämnda paragraf. Yttrandet ska innehålla en redogörelse för vilka åtgärder som socialnämnden tidigare har vidtagit i fråga om den unge

9Se prop. 1983/84:187 s. 11 och prop. 2009/10:105 s. 16 f.

63

och en bedömning av om den unge har ett särskilt behov av åtgärder som syftar till att motverka att han eller hon utvecklas ogynnsamt. Dessutom ska yttrandet innehålla en redovisning av de åtgärder som nämnden avser att vidta. Åtgärderna ska framgå av ett ungdoms- kontrakt om de vidtas med stöd av socialtjänstlagen (se avsnitt 3.3.1) och av en vårdplan om de vidtas med stöd av LVU (se avsnitt 3.3.2). Arten, omfattningen och varaktigheten av åtgärderna ska redovisas i kontraktet eller vårdplanen. Yttrandet kan också innehålla en redo- görelse för den unges personliga utveckling och levnadsomständig- heter i övrigt. Det ska också inkludera en bedömning av om ung- domstjänst är en lämplig påföljd med hänsyn till den unges person och övriga omständigheter.

Socialnämnden ska även utan samband med yttrande lämna den som har ansvar för att hämta in ett yttrande de upplysningar som denne begär i fråga om den unge. Sådan information kan hämtas in på ett formlöst sätt.

3.4.10Strafföreläggande

Under vissa förutsättningar får åklagare meddela ett strafföreläg- gande i stället för att väcka åtal. De närmare bestämmelserna om strafföreläggande finns i 48 kap. rättegångsbalken. Om ett strafföre- läggande godkänns, gäller det som en lagakraftvunnen dom. En förut- sättning för att meddela ett strafföreläggande är att den misstänkte erkänner gärningen och att det är klart vad det ska bli för straff. Ett strafföreläggande kan avse böter, villkorlig dom eller villkorlig dom i förening med böter (se 48 kap. 4 § rättegångsbalken). För personer som inte har fyllt 18 år får ett strafföreläggande endast avse böter. Av 15 § LUL framgår dock att ett strafföreläggande avseende böter får utfärdas för en person under 18 år trots att böter inte är föreskri- vet i straffskalan för ett aktuellt brott, om det kan antas att den unge, om åtal hade väckts, skulle ha dömts endast till böter. Vid den be- dömningen ska åklagaren beakta de särskilda regler enligt vilka rätten kan döma till lindrigare straff än det är föreskrivet för brottet. Det innebär att åklagaren ska beakta dels de allmänna straffnedsättnings- grunderna i brottsbalken, dels 29 kap. 7 § brottsbalken som föreskri- ver att om någon har begått brott innan han eller hon har fyllt 21 år, ska gärningspersonens ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen.

64

3.5FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen)

3.5.1Barnkonventionen slår fast barnets mänskliga rättigheter

FN:s generalförsamling antog konventionen om barnets rättigheter den 20 november 1989. Konventionen utgör en juridiskt bindande överenskommelse som ger alla barn upp till 18 år egna rättigheter. Sedan den 1 januari 2020 har konventionen ställning som svensk lag.

De rättigheter barn har enligt konventionen är en del av de mänsk- liga rättigheter som under lång tid har fastställts i olika internationella överenskommelser. Mänskliga rättigheter är till sin karaktär odelbara och samverkande. För barnkonventionens del innebär detta att rät- tigheterna i konventionen, trots att de är av olika karaktär, bildar en helhet och förutsätter varandra. Rättigheterna gäller för varje barn, utan åtskillnad, och är universella. De gäller således oavsett natio- nella förhållanden som kultur eller religion. Barnkonventionen om- fattar såväl medborgerliga och politiska rättigheter som sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. De medborgerliga och poli- tiska rättigheterna är absoluta till sin karaktär och ska garanteras av en stat så snart staten har ratificerat konventionen. De sociala, eko- nomiska och kulturella rättigheterna syftar till att säkerställa grund- läggande behov hos barnet och genomförandet av dessa rättigheter är beroende av de resurser och förutsättningar som en stat har. Så- dana rättigheter kan därför genomföras successivt efter ratificeringen. Till de medborgerliga och politiska rättigheterna hör bl.a. artikel 8 om rätten till namn och medborgarskap, artikel 12 om rätten att ut- trycka sina åsikter och bli hörd samt artikel 13 om rätten till ytt- rande- och informationsfrihet. Denna grupp av rättigheter inkluderar också exempelvis artikel 37 om förbud mot att utsätta barn för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning samt barnets rättigheter vid frihetsberövande. Till de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna hör bl.a. artikel 24 om rätten till hälso- och sjukvård, artikel 27 om rätten till en skälig levnadsstandard, artikel 28 om rätten till utbildning och artikel 31 om barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation liksom deltagande i det kulturella och konstnärliga livet. Någon knivskarp gräns mellan

65

medborgerliga och politiska rättigheter å ena sidan och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter å andra sidan går inte att dra.10

Barnkonventionen innebär, som vi nämnt inledningsvis (se av- snitt 3.1), ett fullständigt erkännande av barnet som bärare av rättig- heter. Konventionen förmedlar ett förhållningssätt till barn där det enskilda barnet och barn som kollektiv ska stå i centrum vid beslut eller åtgärder som rör barnet eller barnen. Ett barnrättsperspektiv, med barnkonventionen som utgångspunkt, ställer krav på en respekt för barnets egna rättigheter, behov, intressen och åsikter. Besluts- fattare har ett ansvar att beakta barnrättsperspektivet, både i hur barn ska bemötas och i hur beslutsprocesser som rör barn ska genom- föras. I detta ansvar ligger ett krav på att beslutsfattaren ska bedöma om ett beslut eller en åtgärd berör ett barn och hur beslutet eller åtgärden i så fall svarar mot barnets behov och intressen. Ansvaret omfattar också en skyldighet att göra en bedömning av vilka konse- kvenser ett visst beslut kan få för barnet.11

Föräldrarnas och familjens centrala betydelse för barnet framhålls i barnkonventionen och artikel 18 betonar att föräldrarna (eller andra vårdnadshavare) har huvudansvaret för barnets uppfostran och ut- veckling samt att de ska låta sig vägledas av vad som bedöms vara barnets bästa. I samma artikel regleras också statens skyldighet att ge lämpligt bistånd till föräldrar och vårdnadshavare när de fullgör detta uppdrag.

Konventionen vilar på fyra grundprinciper som är vägledande för hur övriga rättigheter i konventionen ska tolkas. Grundprinciperna, som finns i artiklarna 2, 3, 6 och 12, har också en självständig bety- delse och ska vara utgångspunkt i beslut och åtgärder som kan röra enskilda barn eller grupper av barn.

3.5.2Konventionens fyra grundprinciper

Artikel 2 – barnets rätt till icke-diskriminering

I artikel 2 finns den s.k. principen om icke-diskriminering, som är grundläggande i alla konventioner om mänskliga rättigheter. Arti- keln innehåller en skyldighet för konventionsstaterna att respektera

10Se FN:s barnrättskommitté, CRC/GC/2003/5 p. 6 och 18.

11Se prop. 2009/10:232 s. 11 och Barnombudsmannen, FN:s konvention om barnets rättigheter, 2018, s. 70.

66

och tillförsäkra varje barn inom statens jurisdiktion de rättigheter som anges i konventionen utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess förälders eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, reli- gion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ur- sprung, egendom, funktionsnedsättning, börd eller ställning i övrigt. Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säker- ställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller be- straffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlem- mars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro.

Artikel 2 ska genomsyra genomförandet av övriga artiklar i kon- ventionen för att garantera varje barns rättigheter.

Artikel 3 – principen om barnets bästa

Principen om barnets bästa finns i artikel 3 och anger att vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Barnet ska tillförsäkras sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer barnets föräldrar, vård- nadshavare eller andra personer som har juridiskt ansvar för barnet och konventionsstaterna ska för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder. Det åligger dess- utom konventionsstaterna att säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för omvårdnad eller skydd av barn uppfyller sådana normer som ställts upp av behöriga myndigheter, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal och lämplighet samt behörig tillsyn.

Barnets bästa är en princip som uttrycker både en individuell och en kollektiv rättighet. Principen innebär att barnets bästa ska beaktas i första hand i såväl åtgärder som rör ett enskilt barn som åtgärder som rör grupper av barn. FN:s barnrättskommitté, som övervakar konventionsstaternas genomförande av barnkonventionen, har gett uttryck för att principen om barnets bästa består av flera olika dimen- sioner.12 Det är en materiell rättighet, som innebär att barnets bästa ska beaktas i första hand när olika intressen vägs mot varandra. Som

12Se FN:s barnrättskommitté, CRC/C/GC/14 p. 6.

67

materiell rättighet är barnets bästa direkt tillämplig och kan åberopas i domstol. Principen är också en grundläggande rättslig tolknings- princip. Om en rättsregel är öppen för fler än en tolkning, ska den tolkning som tillgodoser barnets bästa mest verkningsfullt ha före- träde. Dessutom är principen ett tillvägagångssätt i beslutsprocesser. När ett enskilt barn eller en grupp barn kommer att påverkas av ett beslut, måste beslutsprocessen innehålla en utvärdering av eventuella positiva eller negativa konsekvenser för barnet eller barnen. I den mån barnets bästa inte kan tillgodoses i en beslutsprocess, ska besluts- fattaren identifiera s.k. kompensatoriska åtgärder, som kan säkerställa att ett beslut blir så bra som möjligt ur ett barnrättsperspektiv, även om barnets bästa vid beslutet inte kunde sättas främst.

Barnrättskommittén har betonat att barnets bästa är ett flexibelt begrepp, vars innebörd måste avgöras från fall till fall. När ett beslut ska fattas om en åtgärd som berör ett barn ska beslutsfattaren dels bedöma barnets bästa, dels fastställa barnets bästa i den specifika situationen. Bestämmelsen om barnets bästa har en mycket bred tillämpning och omfattar alla åtgärder som rör barn, inom alla sam- hällsområden där barn kan vara berörda, på såväl nationell som regio- nal och kommunal nivå. Bedömningen och fastställandet av barnets bästa är dock av störst betydelse när det handlar om åtgärder som har en betydande inverkan på ett barn eller grupper av barn.13 Prin- cipen om barnets bästa ska tillämpas i förhållande till övriga grund- principer i barnkonventionen. Av dessa är artikel 12 av särskild bety- delse eftersom artikel 3 och artikel 12 kompletterar varandra på så vis att barnets åsikter är en viktig del i bedömningen av barnets bästa.

Artikel 6 – barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling

Genom artikel 6 erkänns barnets inneboende rätt till livet och sta- tens skyldighet att i största möjliga utsträckning säkerställa barnets överlevnad och utveckling. Rätten till liv är en allmän mänsklig rät- tighet som bl.a. återfinns i artikel 3 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. I barnkonventionen är rätten till liv enligt artikel 6 kopplad till andra rättigheter i konventionen, som artikel 37 om förbud mot dödsstraff för barn som begått brott, artikel 24 som

13Se FN:s barnrättskommitté, CRC/C/GC/14 p. 4, 17–20, 32 och 35.

68

ger barn rätt till hälso- och sjukvård och artikel 38 som rör barn i väpnade konflikter.

Kravet på staten att främja barnets rätt att överleva och utvecklas berör alla aspekter av barnets utveckling och omfattar barnets fy- siska, mentala, andliga, moraliska, psykologiska och sociala utveck- ling. Även rätten till överlevnad och utveckling är kopplad till flera olika artiklar i konventionen. Det gäller artiklar som handlar om bar- nets rätt att få sina grundläggande behov tillgodosedda, som exem- pelvis nyssnämnda artikel 24 om rätt till hälso- och sjukvård, arti- kel 27 om en skälig levnadsstandard och artikel 19 om rätt till skydd mot alla former av våld och övergrepp.14

Barnets rätt till utveckling handlar också om att barnet ska få de bästa förutsättningarna att utvecklas som individ, vilket bl.a. innebär rätt till utbildning (artikel 28) och rätt till vila och fritid, lek och rekreation samt rätt att delta i det kulturella och konstnärliga livet (artikel 31). Barndomen ska inte bara ses som en förberedelse inför vuxenlivet, utan har också ett egenvärde.15

Artikel 12 – barnets rätt att uttrycka sina åsikter och bli hörd

Grundprincipen i artikel 12 rör barnets rätt att uttrycka sina åsikter och bli hörd. Principen innebär en skyldighet för konventionssta- terna att tillförsäkra barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till dess ålder och mog- nad. För detta ändamål ska barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare, i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet. Artikeln återspeglar det förhållningssätt till barnet som konventionen uttrycker, nämligen att barnet som bärare av rättigheter ska vara delaktigt i och ha infly- tande över sitt liv. Rättigheten i artikel 12 är absolut och gäller alla barn utan åtskillnad, i enlighet med principen om icke-diskriminering i artikel 2. Staten är därmed skyldig att säkerställa att barnet kan ut- öva sin rätt att uttrycka sina åsikter och att bli hörd.16 Barnet ska själv få välja om han eller hon vill utnyttja sin rätt att komma till tals.

14Se FN:s barnrättskommitté, CRC/C/GC/7 p. 10 och CRC/C/GC/13 p. 15.

15Se FN:s barnrättskommitté, CRC/C/GC/7 p. 10.

16Se FN:s barnrättskommitté, CRC/C/GC/12 p. 16, 18 och 19.

69

Barnkonventionen innehåller inte några åldersgränser. Hur mycket ett barn förstår och i vilken utsträckning han eller hon kan bilda egna åsikter avgörs inte endast av åldern utan även av omständigheter som information, erfarenhet, miljö, sociala och kulturella förväntningar samt omfattningen av stöd. Barnets åsikter och vilken vikt som kan tillmätas dem måste därför bedömas i varje enskilt fall.17

3.5.3Ytterligare några artiklar av betydelse för barn som misstänks för brott

En viktig artikel som rör barn som misstänks för eller har dömts för brott finns i den tidigare nämnda artikel 37. Av artikeln framgår att konventionsstaterna ska säkerställa att inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Varken dödsstraff eller livstids fängelse utan möj- lighet till frigivning får ådömas för brott som begåtts av personer under 18 år. Vidare stadgar artikeln att inget barn får olagligt eller god- tyckligt berövas sin frihet. Gripande, anhållande, häktning, fängslande eller andra former av frihetsberövande av ett barn ska ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Varje frihetsberövat barn ska behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i barnets ålder. Särskilt ska ett frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa att inte göra det. Barnet ska, utom i undantagsfall, ha rätt att hålla kontakt med sin familj. Slutligen innehåller artikel 37 ett krav på att varje frihetsberövat barn ska ha rätt att snarast få tillgång till ett juridiskt biträde och annat lämpligt stöd. Dessutom har barnet rätt att snarast få lagligheten i frihetsberövandet prövat av en domstol eller annan behörig, oberoende och opartisk myndighet, med ett snabbt beslut i saken.

Av artikel 16 följer vidare att inget barn får utsättas för god- tyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende. Barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.

17Se FN:s barnrättskommitté, CRC/C/GC/12 p. 28–31.

70

Även artikel 39 kan i vissa fall vara relevant för barn som miss- tänks för eller har begått brott. Artikeln slår fast statens skyldighet att rehabilitera barn och anger att konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att främja fysisk och psykisk rehabilitering samt social återanpassning av ett barn som utsatts för någon form av vanvård, utnyttjande eller övergrepp. Så är också fallet för barn som utsatts för tortyr eller någon annan form av grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

I detta sammanhang bör även artikel 40 framhållas. I artikeln slås fast rätten för varje barn som misstänks eller åtalas för eller som har befunnits skyldigt att ha begått brott att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde och som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Barnet ska också behandlas på ett sätt som tar hänsyn till barnets ålder och önskvärdheten i att främja att barnet återanpassas och tar på sig en konstruktiv roll i samhället. Artikeln innehåller en rad olika krav som staterna särskilt ska säkerställa, t.ex. att inget barn ska misstänkas för eller åtalas för eller befinnas skyldigt för att ha begått brott på grund av en handling eller underlåtenhet som inte var förbjuden vid den tidpunkt då den begicks, att barnet ska betraktas som oskyldigt innan barnets skuld blivit lagligen fastställd och att barnet har rätt att få ett juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp. Dessutom har barnet rätt att få sin sak avgjord utan dröjsmål av en behörig, oberoende och opartisk myndighet eller rättskipande organ i en opartisk förhandling. Barnet har också rätt att inte tvingas att erkänna sig skyldigt, rätt att kunna överklaga en dom eller ett beslut och rätt att få sitt privatliv till fullo respekterat under alla stadier av ett förfarande. Det åvilar också staterna att fastställa en lägsta straff- barhetsålder och att vidta åtgärder för behandling av ärenden som rör barn under denna straffbarhetsålder, under förutsättning att mänskliga rättigheter och rättsligt skydd till fullo respekteras. Olika åtgärder, som t.ex. vård, rådgivning, övervakning och andra alterna- tiv till anstaltsvård ska finnas tillgängliga för barnet. Konventions- staterna ska också söka främja införandet av lagar och förfaranden samt inrättandet av myndigheter och institutioner som är speciellt anpassade för barn som misstänks eller åtalas för eller befinns skyl- diga till att ha begått brott.

71

I våra kommittédirektiv framhålls att tidiga och ändamålsenliga insatser från samhällets sida när det gäller barn som begår brott kan hindra en negativ spiral och att den unge gör sig skyldig till fortsatt brottslighet. Det kan också bidra till att ett barn får den hjälp och det stöd som han eller hon behöver och har rätt till. Fler § 31- utredningar leder till att socialtjänsten får ett bättre underlag för sina bedömningar. En § 31-utredning kan leda till slutsatsen att ett miss- tänkt barn inte har begått ett visst brott, vilket gör att sådana utred- ningar kan vara betydelsefulla också av rättssäkerhetsskäl. Även ur ett brottsofferperspektiv kan det vara viktigt att brott som barn under 15 år misstänks för utreds. En målsägande kan därigenom få bekräftelse på att samhället tar en brottsanmälan på allvar och att det leder till konsekvenser för gärningspersonen, även om han eller hon inte är straffmyndig och inte kan dömas för brott. Av Brås rapport synes dessutom framgå att förekomsten av en § 31-utredning för- bättrar målsägandens möjligheter att få ersättning för uppkommen skada. Riksdagen har också tillkännagett att åtgärder bör vidtas för att fler brott som begås av personer under 15 år ska utredas.1

Vi har mot denna bakgrund fått i uppdrag att analysera om de särskilda bestämmelser som rör utredningar om brott som barn under 15 år misstänks ha begått är ändamålsenliga och om de tilläm- pas på avsett sätt. I vårt uppdrag ingår också att lämna förslag på de författningsändringar eller andra åtgärder som är nödvändiga i syfte att brott som barn under 15 år misstänks för ska utredas i större utsträckning.

I avsnitt 4.2 redogör vi för den tidigare utformningen av 31 § LUL, liksom bestämmelsens nuvarande innehåll, efter lagändringen 2010. Vi redovisar i nämnda avsnitt också de bakomliggande skälen till den ändrade lydelsen av paragrafen. Resultaten av Brås rapport framgår av avsnitt 4.3. I syfte att få en uppdaterad bild av om de förhållanden som framkom i nämnda rapport alltjämt är gällande har

vibegärt att få del av visst underlag från landets sju polisregioner. Vi har också träffat företrädare för samtliga polisregioner och däri- genom fått en närmare uppfattning av hur 31 § LUL tillämpas i respek- tive region. I vår analys av om bestämmelserna i LUL är ändamåls- enliga har också ingått kontakter med socialtjänsten. Genom tre olika hearingar, till vilka totalt trettio kommuner bjudits in, har före- trädare för socialtjänsten i de olika kommunerna lämnat uppgifter

1Se bet. 2017/18:JuU18 punkt 13 och rskr. 2017/18:175.

74

om hur tillämpningen av 31 § LUL ser ut i deras respektive kommun. I avsnitt 4.4 redovisas närmare om vårt tillvägagångssätt för att få fram relevant underlag. Den uppdaterade lägesbild som vi fått via polis- regionerna och de utvalda kommunerna återfinns i avsnitt 4.5. Vilken betydelse förekomsten av en § 31-utredning har för målsägandens möjligheter att få brottsskadeersättning behandlas i avsnitt 4.6. Våra överväganden och förslag i fråga om vilka författningsändringar och andra åtgärder som är nödvändiga för att brott som barn under 15 år misstänks för ska utredas i större utsträckning finns i avsnitt 4.7.

4.2Brottsutredningar när barn under 15 år misstänks för brott – 31 § LUL

4.2.1Bestämmelsens tidigare utformning

Möjligheten att genomföra en polisutredning av ett brott som ett barn under 15 år misstänks ha begått infördes genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1985. Tidigare hade polisen enbart vissa befogenheter att hålla förhör med barn som inte hade uppnått straffmyndighetsålder.

Före 2010 års lagändring innebar bestämmelsen i 31 § LUL att en utredning om brott kunde inledas i fyra olika situationer. I sin tidi- gare lydelse2 angav 31 § således att en utredning rörande brottet får inledas (1) om en utredning kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser med avseende på den unge,

(2)om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt 15 år har tagit del i brottet, (3) om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet, eller (4) om det annars är av särskild vikt att en utredning äger rum. Bestämmelsen angav vidare att om barnet inte har fyllt 12 år, får en utredning inledas endast om det finns synnerliga skäl.

Gemensamt för samtliga punkter i bestämmelsen var att de angav när en utredning får inledas, dvs. ingen av punkterna innebar att en utredning var obligatorisk. Hänsyn kunde tas till omständigheterna i det enskilda fallet, till lokala förutsättningar och överenskommelser mellan polis och socialtjänst, liksom socialnämndens möjlighet att klarlägga omständigheterna vid ett brott utan en polisutredning. Vid

2Se bestämmelsens lydelse enligt 2007:152.

75

bestämmelsens tillkomst framhölls att regleringen ger en möjlighet för polis eller åklagare att inleda en utredning på begäran av social- nämnden såväl i enskilda fall som efter mer generella överenskom- melser. I lagmotiven angavs att det primärt är polisen som ska be- döma om förutsättningar för att påbörja en utredning föreligger. Det krävdes inte någon uttrycklig begäran från socialnämnden, utan räckte med att det kunde antas att en utredning skulle ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser med avseende på den unge. Det konstaterades dock att en utredning inte fick genomföras mot socialnämndens önskan.3

Som motiv för att införa den nya möjligheten för polisen att verkställa en utredning om ett brott begånget av ett barn under 15 år åberopades framför allt att även förhållandevis allvarlig brottslighet ofta inte blev föremål för någon åtgärd. Det framhölls vara önskvärt att de unga i sådana fall möts av en reaktion från samhällets sida.4

4.2.2En genomgripande förändring år 2010

Ett bakomliggande skäl till den översyn av 31 § LUL som ledde fram till lagändringen 2010 var att lagstiftningen inte ansågs tillräckligt tydlig. Det förekom bl.a. olika uppfattningar om vilken myndighet som skulle avgöra om det fanns behov av en utredning och när en sådan skulle anses vara inledd. I syfte att göra förutsättningarna tyd- liga för när en utredning mot ett barn som misstänkts för brott ska inledas behövdes därför en översyn av bestämmelsen i 31 § LUL.5

Som underlag för övervägandena i lagstiftningsärendet 2010 fanns en rapport från Brå (Barn som begår brott – Polisens hantering av misstänkta personer under femton år, rapport 2007:16). Av rapporten framgår att under det år som undersöktes (2005) gjordes en § 31- utredning i nära en femtedel av alla anmälningar med misstänkta personer under 15 år. Brå konstaterade i rapporten att variationen mellan landets då 21 polismyndigheter vad avsåg andelen anmäl- ningar som utreddes var anmärkningsvärt stor. I de myndigheter där störst andel utreddes ledde drygt hälften av anmälningarna till en

3Se prop. 1983/84:187 s. 33 f.

4Se prop. 1983/84:187 s. 13.

5Se SOU 2008:111 s. 26.

76

§31-utredning, medan det i de myndigheter där lägst andel utreddes endast var tre procent av anmälningarna som utreddes.6

Ett uttryckligt syfte med 2010 års lagändring var att fler brott av unga bör utredas och det slogs fast att fler utredningar ökar förut- sättningarna för att socialtjänsten ska ha bästa möjliga underlag för sina bedömningar. Det framhölls vid reformen att den grundlägg- ande tanken att behovet av sociala insatser ska vara primärt styrande inte är oförenlig med ett mer uttalat hänsynstagande även till andra aspekter, t.ex. målsägandens intresse av att brottet blir utrett. Vidare konstaterades att det vid misstanke om mycket allvarliga brott finns ett intresse från samhällets sida att det blir klarlagt vad som hänt. En utredning kan också bidra till att övertyga barnet och hans eller hennes vårdnadshavare om allvaret i situationen och behovet av åt- gärder. Det framhölls också att det även av rättssäkerhetsskäl kan vara angeläget att en utredning genomförs, t.ex. för att kunna avskriva misstankar mot ett felaktigt utpekat misstänkt barn.7

4.2.3Nuvarande utformning av 31 § LUL

Första stycket innehåller en presumtionsregel

Den nu gällande lydelsen av 31 § LUL trädde i kraft den 1 juli 2010. Av lagrummet framgår att om någon kan misstänkas för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, ska en utredning om brottet in- ledas, om inte särskilda skäl talar emot det. Detsamma ska gälla vid misstanke om ett straffbelagt försök, en straffbelagd förberedelse eller en straffbelagd stämpling till ett sådant brott. Detta utgör para- grafens s.k. presumtionsregel (se första stycket i 31 § LUL).

Presumtionsregelns utformning motiverades med att det vid mycket allvarliga brott i allmänhet är motiverat med en utredning för att klargöra om det finns behov av insatser från socialtjänstens sida och att det dessutom regelmässigt finns ett starkt intresse av att få närmare kännedom om hur brottet har utförts. Om ett barn miss- tänks för att ha dödat någon, är en utredning för att klarlägga döds- orsaken i princip alltid nödvändig. Ett annat exempel som framhölls

6Se Brås rapport 2007:16 s. 30 f.

7Se prop. 2009/10:105 s. 21 f.

77

i lagstiftningsärendet på när en utredning kan behövas är när barn misstänks för att ha anlagt en brand med stora skador som följd.

Som särskilda skäl mot att inleda en utredning kan gälla att det redan från början, utan en utredning, är tydligt att de närmare om- ständigheterna är tillräckligt klarlagda, t.ex. genom ett erkännande eller på annat sätt. Individuella hänsyn kan också tala mot att inleda en utredning, exempelvis den unges bristande mognad och utveck- ling eller hälsotillstånd. Omsorgen om barnets bästa kan göra det nödvändigt att i sådana fall avstå från att utreda ett brott. Ju längre tid som förflutit efter brottet, desto större anledning kan det finnas att inte inleda någon utredning. Om det är fråga om någon av de osjälvständiga formerna av brott för vilka det inte är föreskrivet lägre straff än fängelse i ett år, kan det enskilda brottet ha ett betydligt lägre straffvärde än ett år. Denna omständighet kan vägas in i bedöm- ningen av om det föreligger särskilda skäl för att inte inleda en § 31- utredning.

Andra stycket ger möjlighet till en utredning för att bedöma behovet av socialtjänstens insatser för den unge

I andra stycket av 31 § LUL finns en reglering avseende utredningar som mer direkt är påkallade av socialtjänstens behov av underlag för de åtgärder som kan behöva vidtas för den unge. Andra stycket stadgar att på begäran av socialnämnden får en utredning om brott inledas även i andra fall, dvs. när inte presumtionsregeln är tillämplig, avseende någon som inte har fyllt 15 år om socialnämnden bedömer att ut- redningen kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av social- tjänstens insatser för den unge.

Vid bedömningen av om en utredning bör inledas med stöd av andra stycket i 31 § ska det särskilt beaktas om det är fråga om ett brott som innebär att den unge äventyrar sin hälsa eller utveckling eller om brottet kan antas utgöra ett led i en upprepad brottslighet begången av den unge. I lagmotiven framhålls att vissa typer av brott typiskt sett talar för att barnets hälsa och utveckling är i fara. Så är fallet med överlagda brott mot person eller egendom och brott som vittnar om en hög grad av hänsynslöshet eller tanklöshet i fråga om andra människors liv, hälsa eller egendom. Detsamma gäller för brott som med hänsyn till sin karaktär gör det sannolikt att det finns ett behov av hjälpinsatser, som t.ex. narkotikabrottslighet. Denna typ

78

av brottslighet kan även föranleda utredning med stöd av någon av de övriga bestämmelserna i 31 §, men att en utredning kan komma att inledas av flera olika skäl är enligt motiven ofrånkomligt. När det gäller ett utredningsbehov som kan baseras på om det är fråga om upprepad brottslighet från barnets sida framhålls att det faktum att barn begår upprepade brott i sig är en riskfaktor, oavsett hur all- varliga brotten är. Om insatser vidtas redan innan brottsaktiva barn uppnått straffmyndighetsålder, är förutsättningarna större för att socialtjänstens insatser ska få avsett resultat och därigenom hindra en negativ utveckling för barnet.8

Andra stycket i 31 § innebär ett förtydligande av att det är social- nämnden som ansvarar för att begära en utredning. Lagändringen syftade därför till att åstadkomma en mer enhetlig rättstillämpning.9 I de fall då det är nödvändigt att vidta vissa utredningsåtgärder innan socialnämnden har lämnat något besked i frågan om en utredning enligt andra stycket bör inledas, finns bestämmelser i 34 § tredje stycket LUL. Där framgår att i fall som avses i 31 § andra stycket får ingen annan åtgärd än förhör med den unge vidtas innan social- nämnden har begärt att en utredning ska inledas. Om det finns sär- skilda skäl, får dock även andra utredningsåtgärder vidtas.

En utredning kan enligt tredje stycket inledas bland annat med hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse

Tredje stycket i 31 § LUL ger en möjlighet att inleda en utredning om brott i andra fall än de som avses i första och andra styckena. Så är fallet (1) om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt 15 år har tagit del i brottet, (2) om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet eller som kan bli föremål för förverkande, eller (3) om det av andra skäl är av särskild betydelse med hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse.

När det gäller tredje punkten i aktuellt stycke kan ett allmänt intresse utgöras av polisens behov av att bedriva ett effektivt brotts- förebyggande arbete, t.ex. genom att klarlägga lokala grupperingar och brottsmönster. Det kan exempelvis gälla omfattande stölder eller skadegörelse. Bestämmelsen, som ska tillämpas restriktivt och först när det i det enskilda fallet har framkommit ett särskilt behov, är

8Se prop. 2009/10:105 s. 27 f.

9Se prop. 2009/10:105 s. 25 f.

79

avsedd för situationer då det föreligger ett tydligt och på objektiva grunder motiverat allmänt intresse av att en brottsutredning genom- förs. I bedömningen av om en utredning ska inledas bör det miss- tänkta barnets behov särskilt noga vägas mot det allmänna intresset av att brottet utreds.10

Genom tredje punkten i tredje stycket av 31 § ges också en möj- lighet att inleda en utredning om det är av särskild betydelse med hänsyn till ett enskilt intresse. För att ett brottsoffer ska kunna få brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen (2014:322) krävs att Brottsoffermyndigheten med tillräcklig säkerhet kan slå fast att ett brott har begåtts eller att skadeståndsskyldighet för kränkning har slagits fast i domstol. Det framhålls i förarbetena att Polismyndig- hetens utredningsinsatser är av stor betydelse vid Brottsoffermyn- dighetens bedömning av skuldfrågan. En utredning av de närmare omständigheterna kring brottet kan vara av betydelse också för måls- ägandens möjligheter att göra gällande rätt till ersättning i övrigt. Dessutom kan en brottsutredning bidra till att stärka brottsoffrens ställning vid brott begångna av barn under 15 år genom att större hänsyn tas till målsägandens intresse av personlig upprättelse. Det är främst brott som inneburit en särskilt allvarlig kränkning av måls- ägandens integritet eller förorsakat målsäganden svåra skador som bör kunna föranleda en utredning med stöd av denna grund. Brott som har förorsakat materiella skador till ett mycket högt ekonomiskt värde kan också komma i fråga för utredning.11

Det krävs synnerliga skäl för att inleda en utredning beträffande ett barn som inte har fyllt 12 år

Slutligen anger fjärde stycket i 31 § LUL att en utredning enligt andra eller tredje stycket, men inte enligt presumtionsregeln i första stycket, beträffande ett barn som inte har fyllt 12 år får inledas endast om det finns synnerliga skäl. Motivet till bestämmelsen är att ju yngre ett barn är, desto starkare är skälen för att det ska vara socialnämnden som bör ombesörja den utredning som kan behövas. För att en utredning ska framstå som meningsfull krävs också att barnet har uppnått en viss mognad, varför en gräns på 12 år har ställts upp. När det gäller frågan om det för presumtionsfallen också ska

10Se prop. 2009/10:105 s. 30 f.

11Se prop. 2009/10:105 s. 31 f.

80

krävas synnerliga skäl för att inleda en utredning beträffande ett barn under 12 år betonas i lagmotiven att det är mycket sällsynt att så unga barn misstänks för att ha begått så allvarliga brott, men att det i dessa fall bör presumeras att en utredning ska genomföras, oaktat barnets ålder. För barn under 12 år lär det dock finnas ett stort ut- rymme att, med beaktande av barnets mognad och utveckling, bryta presumtionen. Detta utrymme bör vara större ju yngre barnet är. För ett mycket ungt barn måste brottet vara mycket allvarligt för att presumtionen inte ska brytas. Barnets ålder utgör därmed en viktig faktor i bedömningen av om särskilda skäl för att inte inleda en utredning i presumtionsfallen föreligger. Ett exempel på när det kan tänkas finnas synnerliga skäl för att inleda en utredning avseende ett barn under 12 år är om det är fråga om mycket omfattande upprepad brottslighet där de enskilda brotten inte har det straffvärde som pre- sumtionsregeln kräver.12

4.3Lagändringen år 2010 har inte fått avsedd effekt

4.3.1Brå har analyserat effekterna av ändringen i 31 § LUL

På regeringens uppdrag har Brå utvärderat effekterna av de ändringar i LUL som trädde i kraft den 1 juli 2010. Brås uppdrag redovisas i rapporten Brott begångna av barn – En utvärdering av ändringar i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare under 15 år (rapport 2014:20). I uppdraget ingick att besvara följande frågor:

–Utreds fler brott begångna av barn?

–På vilka grunder inleds polisiära utredningar mot barn?

–Har tillämpningen av reglerna blivit tydligare och mer enhetlig över landet?

–I vilken mån deltar socialtjänsten och vårdnadshavare vid förhör med barn?

–Har socialtjänstens underlag för bedömning av insatser förbättrats?

–Tas brottsoffers intresse av ersättning för skada tillvara på ett bättre sätt?

12Se prop. 2009/10:105 s. 33 f.

81

–I vilken utsträckning genomförs tvångsvisa drogtester mot barn?

–Har återfallen i brott minskat?

–Finns det anledning att utreda fler brott begångna av barn?

–Hur stor andel av polisens och åklagarnas resurser används för att utreda brottsmisstankar mot barn?

Brås studie byggde på material från olika källor. Underlaget bestod av kvantitativ data från den officiella kriminalstatistiken, Polismyn- digheten, Brottsoffermyndigheten och genomförda enkäter. Dess- utom användes kvalitativ data från tidigare polisiära utredningar och intervjuer med företrädare för Polismyndigheten, socialtjänsten och Åklagarmyndigheten.13 För att besvara frågeställningarna kring § 31- utredningar samlades ett omfattande polisiärt material avseende barn som misstänktes för brott under 2012 in från landets då samtliga

21polismyndigheter. Utgångspunkten för urvalet var samtliga anmäl- ningar i misstankeregistret som avskrevs under jämna månader år 2012 med beslutsgrunden ”misstänkt yngre än 15 år” samt samtliga anmäl- ningar som avskrevs under samma period med annan beslutsgrund, men där en misstänkt person angetts med personnummer som visade att personen vid tiden för brottet inte fyllt 15 år.

Totalt omfattade Brås studie 4 331 anmälningar. I anmälningarna ingick totalt 5 704 brottsmisstänkta barn. Att antalet barn var större än antalet anmälningar berodde på att vissa anmälningar omfattade flera barn som var misstänkta för brott.

I Brås studie ingick också intervjuer med elva poliser och en enkät ställd till socialförvaltningen i landets samtliga kommuner, med en svarsfrekvens på 65 procent. Enkätsvaren kompletterades med inter- vjuer med elva socialsekreterare från lika många socialtjänstkontor.

För att studera om lagändringen haft någon effekt på brottsoffers möjlighet till brottsskadeersättning analyserades ärenden hos Brotts- offermyndigheten avseende ansökan om brottsskadeersättning år 2012.14

13Se Brås rapport 2014:20 s. 28 f.

14Se Brås rapport 2014:20 s. 30–33.

82

4.3.2Andelen § 31-utredningar har inte förändrats nämnvärt enligt Brås studie

Av det undersökta materialet i Brås studie framgår att en § 31-utred- ning inleddes i 21 procent av de genomgångna brottsanmälningarna. Motsvarande siffra vid studien avseende 2005 (se avsnitt 4.2.2) var 19 procent, vilket således innebär att andelen § 31-utredningar ökat med två procentenheter. Ett formellt beslut om att inleda en § 31- utredning fanns dock endast i ungefär hälften av de granskade ären- dena.15

Grova brott utreds i större utsträckning än andra brott enligt Brås undersökning. Jämfört med 2007 års rapport (2007:16) har andelen utredningar ökat tydligt för de grova brotten i materialet från 2012.

När det gäller åldern på de barn som ingick i Brås studie framgår av materialet från 2012 att anmälningar som rör barn under 12 år var ovanligt och för barn under 12 år inleddes sällan en § 31-utredning. Endast fem procent av barnen som ingick i de ärenden där en § 31- utredning genomförts var under 12 år. Mer än hälften av de § 31- utredningar som fanns i de studerade ärendena från 2012 rörde 14- åringar, dvs. barn som närmade sig straffmyndighetsåldern.16

Grunden för att inleda en § 31-utredning var i 14 procent av anmälningarna att det var fråga om ett presumtionsfall. I denna del var det inte möjligt att jämföra med underlaget från 2005 eftersom presumtionsregeln inte tillkom förrän 2010. En sådan jämförelse gjordes dock när det gällde andelen utredningar som inletts utifrån socialtjänstens behov. Av Brås rapport framgår att denna andel har minskat markant från 2005 till 2012. Under 2012 inleddes ungefär en fjärdedel av § 31-utredningarna efter socialnämndens initiativ. Förändringen kan, åtminstone delvis, förklaras med att en del av de brott som tidigare utreddes p.g.a. socialtjänstens behov nu utreds med stöd i presumtionsregeln. I 20 procent av fallen 2012 var grunden för utredning att det behövdes för att undersöka om en straffmyndig person deltagit i brottet. En utredning för att efterforska gods till- kom i 5 procent av fallen, för att utgöra underlag för skadestånds- ersättning i 2 procent av fallen och på grund av ett allmänt eller enskilt intresse i 7 procent av fallen. I 26 procent av fallen framgick det inte vilken grund utredningen inletts på. Av resultaten från 2012

15Se Brås rapport 2014:20 s. 49 f.

16Se Brås rapport 2014:20 s. 52 f.

83

års underlag märks också att en dryg fjärdedel av de anmälningar som avser brott som i och för sig faller under presumtionsregelns tillämp- ningsområde inte föranlett någon utredning. En vanlig orsak till att presumtionsregeln inte tillämpats har anförts vara okunskap och missar hos handläggande poliser.17

4.3.3Huvudsakliga resultat från Brås intervjuer och enkäter

De poliser som Brå intervjuat var samtliga positiva till 2010 års lag- ändring och tyckte att de fått bra information om den nya bestäm- melsen. Det skiljde sig åt mellan polismyndigheterna när det gällde frågan om och hur polisen definierar och dokumenterar att en § 31- utredning har inletts. De intervjuade poliserna var också samtliga överens om att socialnämnden sällan tar initiativ till § 31-utredningar. Intervjuerna bekräftade också den bild som de undersökta anmäl- ningarna visade när det gäller utredningar med hänsyn till ett enskilt intresse, nämligen att det är mycket ovanligt att en § 31-utredning inleds med hänsyn till ett enskilt intresse som syftar till målsägan- dens möjlighet till skadestånd eller brottsskadeersättning.18

Enkätundersökningen riktad till socialtjänsten visade att ungefär hälften av de svarande hade fått information om lagändringen. Två tredjedelar av de svarande tyckte inte att arbetet med barn som miss- tänks för brott hade förbättrats till följd av lagändringen. Som främsta anledning att inte begära en § 31-utredning framkom i enkäterna att socialtjänsten redan har tillräckligt med underlag om ett barn som misstänks för brott och att en utredning därför inte är nödvändig för att kunna ta beslut om eventuella insatser.19

4.3.4En femtedel av ansökningarna om brottsskadeersättning när gärningspersonen var under 15 år beviljades

Av de granskade ansökningarna om brottsskadeersättning ingivna till Brottsoffermyndigheten där det fanns en misstänkt gärnings- person under 15 år beviljades 21 procent av de sökande ersättning

17Se Brås rapport 2014:20 s. 55 f.

18Se Brås rapport 2014:20 s. 63 f. och s. 67.

19Se Brås rapport 2014:20 s. 75 f. och s. 78.

84

helt eller delvis. Detta kan jämföras med ansökningar där den brotts- misstänkte personen var straffmyndig. I dessa senare fall beviljades brottsskadeersättning i hälften av ärendena. Brås slutsats av studien är att en § 31-utredning kan vara värdefull för möjligheten att få bifall till en ansökan om brottsskadeersättning, men att den inte har någon avgörande betydelse. Brottsoffermyndigheten har dock poäng- terat att § 31-utredningar utgör ett viktigt och värdefullt underlag för myndigheten, särskilt i de fall då utredningen ger klarhet i skuld- frågan.20

4.3.5Brås slutsatser av genomförd studie

Ett av syftena med 2010 års ändringar i 31 § LUL var att andelen brottsmisstänkta barn som blir utredda av polisen skulle öka. Brå konstaterar i sin rapport att syftet inte har uppnåtts och att den främsta anledningen till detta är att det blivit mindre vanligt att en utredning inleds utifrån socialtjänstens behov. Den tidigare lagstift- ningen – där polisen hade utrymme att inleda en utredning för att tillgodose socialtjänstens behov av underlag för eventuella insatser – ledde till fler utredningar. I studien har framkommit att information om lagändringarna inte har nått fram till samtliga socialsekreterare som arbetar med barn som misstänks för brott.

Tillskapandet av presumtionsregeln i första stycket i 31 § LUL syftade till att fler grova brott skulle utredas. I denna del har mål- sättningen uppnåtts. Det finns dock fortfarande brott som faller inom presumtionsregelns tillämpningsområde som inte utreds. An- ledningen härtill är främst kunskapsbrister, enligt Brås uppfattning sannolikt övergående, hos polisen.

I den del syftet med lagändringen var att göra ansvarsfördelningen för när en § 31-utredning ska inledas tydligare tycks målet också ha uppnåtts. Brås intervjuer talar för att både socialtjänsten och polisen upplever regelverket som tydligare och mer lättillämpat efter 2010 års ändringar.21

När det gäller utredningar för att tillgodose brottsoffers intressen finns inget i studien som tyder på att lagändringen har fått den önskade effekten att bättre ta tillvara detta intresse. Andelen avslag

20Se Brås rapport 2014:20 s. 96 f.

21Se Brås rapport 2014:20 s. 24 f.

85

från Brottsoffermyndigheten när det gäller brottsskadeersättning är också betydligt högre vid ansökningar där den misstänkte gärnings- personen var under 15 år jämfört med där straffmyndiga personer begått brottet.22

Det framhålls också i Brås rapport att det hos Polismyndigheten saknas enhetliga rutiner för att registrera en § 31-utredning, vilket försvårar uppföljningar av arbetet med brottsmisstänkta barn. För att få en tydlig bild av utvecklingen krävs, i stället för registersök- ningar, resurskrävande specialundersökningar.23

4.4Vi har tagit fram en uppdaterad lägesbild av hur 31 § LUL tillämpas i dag

En specialstudie av den omfattning som genomfördes vid Brås regeringsuppdrag har inte varit möjlig inom ramen för vårt utred- ningsuppdrag. I syfte att få en uppdaterad lägesbild av hur 31 § LUL tillämpas i dag har vi i stället ställt ett antal frågor till landets sju polisregioner. De olika regionernas möjlighet att besvara ställda frågor har varierat. En del av regionerna har av resursskäl inte haft tillräcklig kapacitet för att inom den begränsade tid som stått till buds besvara frågorna utifrån en genomgång av ärenden i regionen utan har i stället lämnat så noggrant avvägda uppskattningar som möjligt. Det finns också variationer mellan de olika regionerna i hur ärenden registreras och därigenom också i vilka uppgifter som går att få fram från ärendehanteringssystemet DurTvå (datoriserad utredningsrutin och tvångsmedelshantering).

Det frågeunderlag som tillställdes polisregionerna framgår i sin helhet av bilaga 3 till betänkandet. I de delar som här är relevanta ställdes följande frågor.

1.a) Hur många ärenden avslutades, oavsett avslutningsgrund, i polisregionen under månaderna januari, april, juli och oktober 2019 där den misstänkte gärningspersonen var under 15 år? Redovisa an- talet ärenden för var och en av de aktuella månaderna.

22Se Brås rapport 2014:20 s. 26.

23Se Brås rapport 2014:20 s. 24 f.

86

b)Hur många barn under 15 år ingick i ärendena under p. a ovan? Frågan ställs utifrån att ett ärende kan omfatta fler än ett barn.

c)I hur många av ärendena under p. a ovan genomfördes en § 31- utredning?

d)Enligt Brås rapport 2014:20 utreddes inte en fjärdedel av de grövsta brotten, trots att presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL var tillämplig. Hur ser det ut i de ärenden som avses i p. a ovan, dvs. i hur många av ärendena var presumtionsregeln tillämplig och i hur många av dessa ärenden genomfördes en § 31-utredning?

e)Inleddes någon/några av de § 31-utredningar som omfattas av den aktuella tidsperioden (enligt p. a ovan) efter initiativ från social- nämnden? I så fall, hur många?

f)Inleddes någon/några av de § 31-utredningar som omfattas av den aktuella tidsperioden (enligt p. a ovan) av något skäl som anges i 31 § tredje stycket LUL? I så fall, hur många?

De skriftliga svaren från polisregionerna gav i flera fall upphov till följdfrågor. I syfte att få dessa frågor besvarade och för att dessutom kunna ställa en del kompletterande frågor om bl.a. tillämpningen av 31 § LUL har vi, som nämnts, träffat företrädare för samtliga sju polisregioner. Vårt uppdrag innefattar i denna del att analysera om bestämmelserna om brottsutredningar när barn som inte är straff- myndiga misstänks för brott är ändamålsenliga och om de tillämpas på avsett sätt, liksom att lämna förslag som syftar till att sådana brott ska utredas i större utsträckning. I fokus för vårt intresse vid våra kontakter med polisregionerna har därför varit hur 31 § LUL tillämpas

idag och i vilken utsträckning presumtionsregeln i första stycket har fått genomslag, i vilken omfattning socialnämnden tar initiativ till en utredning och i vilken mån någon av punkterna i tredje stycket i 31 § LUL utgör grund för att inleda en utredning.

För att få en uppdaterad bild av hur bestämmelserna i 31 § LUL tillämpas inom ramen för socialtjänstens verksamhet har vi, som vi tidigare redovisat, genomfört tre olika hearingar. Trettio kommuner bjöds in och fördelades på tre hearingar utifrån kommunens storlek, sett till invånarantal. De tio största kommunerna samlades vid en

87

hearing, de tio mellersta vid en hearing och de tio minsta kommuner- na vid en hearing. Vid hearingen med de minsta kommunerna med- verkade endast åtta av de inbjudna tio kommunerna, medan samtliga inbjudna kommuner i gruppen större respektive medelstora kom- muner deltog. Kommunerna fick inför hearingarna ta del av ett frågeunderlag (se bilaga 4), som utgjorde utgångspunkt för hearin- gen. I den del som är relevant här, ställdes följande frågor.

1.I vilken utsträckning förekommer det att socialnämnden i er kommun begär att en § 31-utredning ska inledas? Precisera gärna svaret så mycket som möjligt (antingen till antalet fall/år eller till en så nära uppskattning som det går).

2.Vilka faktorer beaktas vid bedömningen av om socialnämnden bör påkalla en § 31-utredning?

3.Utreds brott som barn under 15 år misstänks för i tillräckligt stor utsträckning i dag eller borde fler brottsmisstankar leda till § 31- utredningar?

4.Finns det, enligt er uppfattning några brister i eller tillämpnings- svårigheter med regelverket kring § 31-utredningar?

För att kunna följa upp Brås undersökning i den del den avser frågan hur ett brottsoffers möjlighet att få brottsskadeersättning påverkas av om det har genomförts en § 31-utredning eller inte, har vi in- hämtat underlag från Brottsoffermyndigheten. De uppgifter som framkommit vid våra kontakter med polisregionerna och vid hearin- garna med kommunerna framgår av närmast följande avsnitt, medan uppgifterna från Brottsoffermyndigheten återfinns i avsnitt 4.6.

4.5Tillämpningen av 31 § LUL

4.5.1Utredningar med stöd av presumtionsregeln

De skriftliga svaren från polisregionerna

Det skriftliga underlaget från de sju polisregionerna innehåller en viss variation när det gäller i vilken utsträckning brott som faller under presumtionsregelns tillämpningsområde har lett till en § 31- utredning. Polisregion Bergslagen har lämnat uppgift om att i de fall

88

då presumtionsregeln varit tillämplig har en § 31-utredning inletts i 85 procent av fallen. Uppgiften från polisregion Bergslagen baseras på en registersökning.

Från polisregion Mitt har de inlämnade svaren i stället baserats på intervjuer med utredare från samtliga polisområden inom regionen. Av resursskäl var det, enligt uppgift från polisregionen, inte möjligt att göra tillräckliga registerundersökningar. Polisregion Mitt har upp- gett att en § 31-utredning uppskattningsvis inleddes i mellan 90 och 100 procent av ärendena där presumtionsregeln var tillämplig.

Det skriftliga underlaget från polisregion Nord, vilket baserats på statistikuppgifter, anger att i de fall då presumtionsregeln varit tillämp- lig inleddes en § 31-utredning i 35 procent av fallen. Antalet ärenden under den efterfrågade tidsperioden var i polisregion Nord lågt – endast 17 fall.

Polisregion Stockholm har i sitt skriftliga underlag redovisat att i

36 procent av ärendena som avser brottsmisstankar som faller inom presumtionsregelns tillämpningsområde har en § 31-utredning in- letts.

Från polisregion Syds sida har två olika svar redovisats skriftligen. För polisområde Malmö fanns det av tidsskäl inte möjlighet att gå igenom samtliga ärenden (113 stycken) som hänförde sig till den aktuella tidsperioden, utan svaren i den delen baserades på hante- ringen av 25 slumpvist utvalda ärenden. För polisregion Syd i övrigt, således undantaget polisområde Malmö, har statistikuppgifter häm- tade från registersökningar getts in. När det gäller tillämpningen av presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL har polisregion Syd uppgett att i polisområde Malmö inleds en utredning i 75 procent av fallen, medan motsvarande siffra för regionen i övrigt är 42 procent.

Det skriftliga svaret från polisregion Väst har baserats på stati- stikuppgifter från samtliga polisområden som ingår i regionen, med undantag för polisområde Storgöteborg. Av svaret framgår att i de fall då presumtionsregeln har varit tillämplig har en § 31-utredning inletts i 90 procent av ärendena.

Polisregion Östs skriftliga svar innehåller inte någon precisering av i vilken utsträckning en § 31-utredning inleds i presumtionsfallen.

89

Uppgifter inhämtade vid möten med polisregionerna

Vid utredningens möten med polisregionerna har en betydligt mer samstämmig bild av tillämpningen av presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL framkommit. Samtliga regioner har uppgett att en § 31- utredning inleds i den absoluta majoriteten av ärenden som faller under presumtionsregelns tillämpningsområde och bedömt att så sker i åtminstone 90 procent av fallen.

Sedan polisregion Stockholm ifrågasatt de egna resultaten i det skriftliga svaret har en vidare kontroll genomförts, vilken visade att en utredning hade inletts i 95 procent av presumtionsfallen. Ett antal felkällor har kunnat identifieras inom polisregion Stockholm. I en del fall har ett spaningsuppslag vid ett begånget brott lett till att en förundersökning påbörjats, men sedan det visat sig att den miss- tänkte gärningspersonen var under 15 år har i stället en § 31-utred- ning inletts, utan att detta framgår vid en registersökning. En annan anledning till det förmodat felaktiga resultatet i det skriftliga svaret är att det för ett visst begånget brott kan ha funnits en misstänkt under 15 år, men också en straffmyndig medmisstänkt. I dessa fall förekommer det att endast förundersökningen syns vid en register- sökning. För att återfinna även § 31-utredningen mot det misstänkta barnet under 15 år är det nödvändigt att söka i en annan logg. En sådan sökning måste göras manuellt och framgår inte i det ursprungliga underlaget som lämnades till utredningen från polisregion Stockholm. Ytterligare en tänkbar felkälla är att uppgiften om huruvida en § 31- utredning har inletts eller inte i ett ärende där en person under 15 år misstänks för brott inte är sökbar i polisens DurTvå-system. Flera av polisregionerna har uppgett att det inom respektive region finns en rutin att i rubriken för ärendet skriva att det rör sig om en § 31- utredning för att därigenom göra det sökbart, men det förekommer att detta missas och det kan då – felaktigt – framstå som att en utred- ning inte har inletts trots att så varit fallet. Den samstämmiga bilden från polisregionernas sida är således att det i presumtionsfallen inleds en § 31-utredning i mycket stor utsträckning.

Bland skälen för att inte inleda en § 31-utredning, dvs. faktorer som påverkar om det bedöms finnas särskilda skäl som talar emot en utredning, har från polisregionernas sida framför allt nämnts situat- ioner då det är fråga om en mycket ung gärningsperson, i vart fall under 12 år och att det inte bedömts finnas synnerliga skäl att inleda

90

en utredning (se fjärde stycket i 31 § LUL). Ett skäl som fram- kommit är också om det mot samma misstänkta barn redan finns flera pågående utredningar och den nytillkomna brottsligheten be- döms vara av, relativt sett, lindrigare slag. Det kan också förekomma att det barn som misstänks för brott redan är föremål för adekvata insatser från socialtjänstens sida och att det då bedömts föreligga särskilda skäl för att inte inleda en brottsutredning.

De närmare rutinerna kring hur ett beslut om att inleda en § 31- utredning fattas varierar mellan polisregionerna och en viss variation finns också inom en och samma polisregion. På en del håll fattas beslutet att Polismyndigheten ska inleda en § 31-utredning sedan det konstaterats dels att brottsmisstanken är sådan att det är ett presum- tionsfall, dels att det inte föreligger särskilda skäl mot att inleda en utredning. Andra polisregioner har i stället, efter överenskommelse med Åklagarmyndigheten, rutinen att ärenden där presumtions- regeln bedömts vara tillämplig direkt lottas till åklagare som sedan fattar beslut att inleda – eller inte inleda – en utredning. Gemensamt för samtliga polisregioner är att ett beslut som polisen fattar att in- leda eller inte inleda respektive att avsluta en § 31-utredning doku- menteras i DurTvå-systemet. Beslutsmotiveringen lämnas genom att skäl för beslutet kan väljas genom att markera alternativ i en ”rullista”. Samtliga polisregioner har också framhållit att deras sam- arbete med Åklagarmyndigheten, speciellt de särskilt utsedda s.k. ung- domsåklagarna, fungerar mycket bra och att det vid tveksamheter kring om en brottsmisstanke är hänförlig till presumtionsregeln eller inte är värdefullt att kunna samråda med åklagare.

4.5.2Utredningar enligt andra stycket i 31 § LUL

De skriftliga svaren från polisregionerna

Av det skriftliga svaret från polisregion Bergslagen framgår att en

§31-utredning, efter en registersökning beträffande de efterfrågade månaderna under 2019, i 3 procent av fallen inleddes på socialnämn- dens begäran, dvs. med stöd av 31 § andra stycket LUL.

Enligt den uppskattning som lämnats i det skriftliga underlaget från polisregion Mitt tillkom, under den undersökta tidsperioden, ingen av § 31-utredningarna på socialnämndens initiativ.

91

Från polisregion Nord anger det skriftliga svaret att en § 31- utredning i 9 procent av fallen inletts med stöd av andra stycket i 31 § LUL, medan motsvarande uppgift från polisregion Stockholm uppgår till 10 procent av inledda utredningar.

I polisområde Malmö låg en begäran från socialnämnden bakom

40procent av de genomförda § 31-utredningarna. För polisregion Syd i övrigt var siffran lägre – i 26 procent av § 31-utredningarna var det socialnämnden som begärt en utredning. Polisregion Väst har upp- gett att en § 31-utredning i uppskattningsvis 6 procent av fallen har sin grund i en begäran från socialnämnden. Det skriftliga underlaget från polisregion Öst innehåller ingen uppgift om i vilken utsträck- ning socialnämndens begäran har medfört att en § 31-utredning in- letts.

Uppgifter inhämtade vid möten med polisregionerna

En synpunkt som framhållits från samtliga polisregioner är att kun- skapen hos socialtjänsten när det gäller möjligheten för social- nämnden att begära en § 31-utredning är mycket varierande inom de kommuner som ingår i respektive region. I flera fall har polisregio- nerna gett uttryck för att socialtjänsten sannolikt inte känner till de gällande bestämmelserna, vilket också försvårar möjligheten för Polis- myndigheten och kommunen att föra en dialog kring behovet av utredning för ett visst barn. Särskilt anses kunskapsnivån vara låg i de kommuner där det inte finns handläggare som är särskilt inriktade på LUL-ärenden. Socialtjänsten anses i många fall inte se vilken nytta en § 31-utredning skulle kunna vara till i socialtjänstens egen utred- ning om barnet, vilket från polisregionernas sida uppfattas som olyckligt eftersom utredningens grundläggande syfte är att tillgodose social- tjänstens behov av information för att kunna erbjuda barnet rätt in- satser och stöd.

Samtliga polisregioner har berättat att de regelmässigt skickar polisanmälan till socialnämnden, som ges möjlighet att återkomma med en begäran om utredning. I några av polisregionerna är det rutin att till polisanmälan foga en förfrågan om huruvida socialnämnden ser behov av en utredning, medan det i andra polisregioner snarast är fråga om ett förfarande som går ut på att skicka över en känne- domskopia till socialnämnden. Några polisregioner har också upp-

92

gett att det förekommer att de tillsammans med polisanmälan skickar med en motivering till varför en utredning, på socialnämndens ini- tiativ, enligt Polismyndighetens mening kan vara påkallad. I sådana fall är det något vanligare att socialnämnden begär en utredning.

I några av polisregionerna finns kommuner som är mer aktiva när det gäller att begära en § 31-utredning och uppfattningen där är att socialnämnden ansett det vara av värde för att kunna bedöma be- hovet av insatser för det misstänkta barnet.

Från några av polisregionerna har det framkommit att man i vissa kommuner i stället för § 31-utredningar inledda på socialnämndens begäran är aktiva från Polismyndighetens sida med att göra en anmä- lan enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453), en så kallad oros- anmälan. På en del håll används sådana anmälningar och en utvecklad medlingsverksamhet som ett slags alternativ till utredningar enligt 31 § LUL.

Vad som framkommit vid hearingarna med kommunerna

Ungefär hälften av de kommuner som medverkat vid utredningens hearingar har uppgett att de inte vid något tillfälle under de senaste åren har begärt att en § 31-utredning ska inledas. För resterande kommuner gäller att de under de senaste tre åren haft några enstaka ärenden. I något fall rör det sig om ett eller två ärenden per år, medan andra kommuner lämnat uppgift om att det årligen förekommer upp till tio ärenden. Gemensamt för de kommuner som angett att de har initierat en § 31-utredning är att de samtliga är bland de större kom- munerna som medverkat vid hearingarna.

Flera av kommunerna – ett tiotal – har som skäl för varför social- nämnden i deras kommun inte begärt en utredning enligt 31 § LUL anfört att det inom socialtjänsten saknas kunskap om att det finns en möjlighet att framställa en sådan begäran. Dessa kommuner har i majoriteten av fallen inte handläggare som uteslutande arbetar med LUL-frågor utan de har arbetsuppgifter som omfattar även ett flertal andra frågor och områden.

Bland faktorerna som kan tala för att socialnämnden begär en ut- redning har framhållits att det kan vara situationer där flera barn varit inblandade och det inte är möjligt att utan en polisutredning få klar- het i händelseförloppet. I dessa fall har ett klarläggande av i vilken

93

mån respektive barn har agerat vid händelsen ansetts ha betydelse för vilka åtgärder som kan vara aktuella från socialtjänstens sida i för- hållande till barnet. Ytterligare faktorer som beaktas vid social- nämndens ställningstagande till om en utredning är påkallad är om det från socialtjänstens sida finns en oro för barnet och dess utveck- ling, men barnets vårdnadshavare inte förefaller ta denna oro på all- var. En § 31-utredning kan i dessa fall vara till hjälp för socialtjänstens fortsatta arbete med och insatser för familjen.

Flera kommuner har också framfört att det kan vara värdefullt att få veta mer om själva det brottsliga agerandet, för att därigenom få insikt i vilken problematik som kan föreligga för barnet. Som exempel har framhållits att det vid tillgreppsbrott kan vara relevant att få veta om barnet agerat på uppdrag av andra – ofta äldre – personer eller om det snarare varit fråga om en enstaka händelse utan någon sådan koppling. Det bakomliggande motivet till en gärning kan ofta bättre klargöras vid en polisutredning än vid socialtjänstens egen utred- ning. En viktig motivbild att få klart för sig är också om det är fråga om ett s.k. hatbrott, för vilket särskilda åtgärder kan vara påkallade.

Som skäl för varför socialnämnden i många fall i stället avstår från att begära en § 31-utredning har från kommunernas håll framförts att det kan röra sig om ett barn som socialtjänsten redan har om- fattande kännedom om. En brottsutredning kan i sådana fall inte anses tillföra någon ny information och har därför, från socialtjänstens perspektiv, begränsat värde. Några av kommunerna har också fram- hållit att det hos socialtjänsten kan finnas en bristande kunskap om vilket straffvärde ett visst brott har och att det därför kan vara svårt att bedöma allvaret av en viss gärning. Om det finns en osäkerhet i detta avseende, så avstår man hellre från att begära en utredning, särskilt eftersom utgångspunkten är att en utredning, för att social- nämnden ska påkalla den, måste anses vara till fördel för barnet.

Några av kommunerna har framhållit att det för socialnämndens möjlighet att fatta ett välinformerat beslut om en § 31-utredning bör aktualiseras kan vara av stor vikt att polisen när brottsanmälan skickas till socialnämnden också lämnar uppgift om huruvida barnet tidigare varit misstänkt även för annan brottslighet. Socialnämnden för inte några särskilda register över tidigare brottsmisstankar och det kan därför vara svårt att få en helhetsbild av den unges eventuella kriminalitet.

94

Flera av kommunerna har under hearingarna konstaterat att en

§31-utredning ofta har ett värde för deras arbete. Genom utred- ningen får barnet klart för sig att hans eller hennes agerande ändå får en konsekvens och allvaret i situationen kan bättre understrykas vid en polisutredning än om barnet enbart har kontakt med socialtjänsten. Dessa kommuner har också uppgett att det finns utrymme för dem att i ökad omfattning begära en utredning enligt 31 § LUL. Andra kommuner har däremot framfört den motsatta uppfattningen att

§31-utredningar redan i dag genomförs i tillräcklig utsträckning och att regelverket är lämpligt utformat.

En del av de medverkande kommunerna har bekräftat den bild som lämnats av några av polisregionerna, nämligen att polisen i allt ökande utsträckning i stället för en § 31-utredning gör en oros- anmälan. En utredning enligt socialtjänstlagen har inte den brottsliga gärningen i fokus, vilket kan minska möjligheten att reda ut vad barnet egentligen har gjort sig skyldigt till. I detta sammanhang har också framhållits att en § 31-utredning kan vara viktig ur målsägandens perspektiv och att målsäganden i ungdomsärendena i merparten av fallen också är en ung person. Någon möjlighet för socialtjänsten att ta målsägandehänsyn vid beslutet om en polisutredning bör påkallas har man från kommunernas sida dock inte ansett att det finns.

4.5.3Utredningar enligt tredje stycket i 31 § LUL

De skriftliga svaren från polisregionerna

Polisregion Bergslagen har efter den genomförda registersökningen lämnat ett skriftligt svar om att det under den aktuella tidsperioden inte inletts någon § 31-utredning med stöd av tredje stycket i 31 § LUL. I polisregion Mitt hade, enligt den uppskattning som gjorts i regionen, 5 procent av § 31-utredningarna sin grund i något av de skäl som finns i tredje stycket i paragrafen.

För polisregion Nord uppgick motsvarande siffra till 19 procent. I det skriftliga svaret från polisregion Stockholm har angetts att 44 procent av utredningarna inleddes med grund i 31 § tredje stycket LUL. Polisregion Syd har uppgett att 28 procent av § 31-utredning- arna inleddes med stöd av tredje stycket. I polisområde Malmö fanns däremot inget sådant ärende.

95

Av det skriftliga underlaget från polisregion Väst framgår att något av skälen i tredje stycket i 31 § LUL utgjort grunden för 29 procent av de inledda § 31-utredningarna. Det skriftliga underlaget från polis- region Öst innehåller ingen uppgift om i vilken utsträckning en § 31- utredning inletts utifrån skälen i tredje stycket.

Uppgifter inhämtade vid möten med polisregionerna

Av de tre punkterna i tredje stycket i 31 § LUL är de klart domi- nerande grunderna för att inleda en utredning första och andra punkterna. Möjligheten att inleda en utredning med stöd av första punkten – om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt 15 år har tagit del i brottet – används i ökande omfattning i flertalet polisregioner. Tidigare inleddes vid brottsmisstanke mot både en straffmyndig person och en person under 15 år endast en förunder- sökning och barnet under 15 år hördes inom ramen för förunder- sökningen. Genom att i stället inleda en § 31-utredning mot barnet ges polisen andra utredningsmöjligheter gentemot barnet än om det enbart är fråga om en förundersökning.

När det gäller andra punkten i tredje stycket – om en utredning behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet eller som kan bli föremål för förverkande – har som exempel på när det bedömts nödvändigt att inleda en utredning nämnts tillfällen av kränkande fotografering, som inte faller under presumtionsregelns tillämpningsområde. I syfte att polisen ska kunna beslagta mobil- telefoner som använts för att filma eller fotografera målsägande kan en § 31-utredning inledas. Flera av polisregionerna har också uppgett att en § 31-utredning inleds i syfte att kunna hantera gods som redan tagits i beslag. Det rör sig då ofta om mindre mängder narkotika, sannolikt avsett för eget bruk, eller knivar eller andra tillhyggen med vilka barnet kan misstänkas ha brutit mot lagen (1988:254) om för- bud beträffande knivar och andra farliga föremål. Även i de fall då ett barn under 15 år har gods i sin besittning som misstänks härröra från en stöld eller annat begånget tillgreppsbrott kan det vara aktu- ellt att inleda en § 31-utredning för att hantera godset.

Beträffande den tredje punkten i 31 § tredje stycket LUL – om det av andra skäl är av särskild betydelse med hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse att inleda en utredning – har majoriteten av

96

polisregionerna uppgett att denna grund för utredning tillämpas mycket sällan. I den mån tredje punkten har använts har det i något fall gällt ärenden där ett omfattande brottsmönster syntes, utan att det var fråga om brott som föll inom presumtionsregeln. Det före- kommer att målsägandehänsyn kan ligga bakom ett beslut att inleda en § 31-utredning, men det uppges vara sällsynt. I undantagsfall kan ett mycket stort skadeståndskrav motivera en utredning. Från några av polisregionerna har angetts att det finns en intern praxis att det allmänna eller enskilda intresse som skulle kunna motivera en utred- ning måste vara så tungt vägande att det i praktiken endast kan vara uppfyllt antingen i de fall som ändå utgör presumtionsfall eller i de fall då socialnämnden påkallar en utredning. Att målsägandehänsyn inte i större utsträckning än som sker i dag leder till en § 31-utred- ning har anförts utgöra en brist i tillämpningen. Målsäganden anses ha ”fått betala priset” för den restriktivitet som råder när det gäller att utreda brott som barn under 15 år misstänks för. Detta är, har några av polisregionerna uppgett, särskilt olyckligt eftersom måls- äganden när det gäller brott som barn begår ofta själv är en ung person.

4.5.4Vissa ytterligare synpunkter från polisregionerna

Flera av polisregionerna har framhållit att en svårighet med regel- verket om § 31-utredningar är de tidsfrister som gäller. De förut- sättningar som gällde vid lagstiftningens tillkomst är i många delar inte längre aktuella. Så är exempelvis fallet när det gäller behovet av tekniska undersökningar. Numera kan det i många fall krävas omfat- tande genomgångar och tömningar av uppgifter från mobiltelefoner med en stor mängd data att processa som följd. Väntetiden på olika analyssvar från Nationellt forensiskt centrum (NFC) kan också vara lång och göra det omöjligt att hålla uppsatta tidsramar.

Det har från flera av polisregionerna också uppgetts att det ibland uppkommer situationer där ett barn misstänks för ett brott som inte omfattas av presumtionsregeln och där det inte heller från social- nämndens sida bedöms finnas något behov av en utredning. Om det i dessa fall inte finns något skäl i tredje stycket i 31 § som motiverar en utredning, finns det en risk att vissa brottsmisstankar inte kan utredas. Så kan exempelvis vara fallet när det är fråga om misshandel av normalgraden, där socialnämnden inte bedömer det nödvändigt

97

med en utredning. Från polisens sida har man i sådana fall framhållit att en brottsutredning kan ha en brottsavhållande effekt för den unge och därigenom minska risken för att barnet utvecklas vidare i kriminalitet. För sådana fall hade det, upplever man från polisregio- nernas sida, varit önskvärt med en utökad möjlighet för Polismyn- digheten att inleda en utredning, utöver de grunder för utredning som lagstiftningen redan innehåller.

Den bristande möjligheten att följa upp verksamheten via stati- stikuppgifter i DurTvå, som beror på att uppgifter om § 31-utred- ningar i stor utsträckning inte är sökbara i systemet, har framförts vara problematisk även ur Polismyndighetens perspektiv, bl.a. efter- som det försvårar vid interna utvärderingar.

4.6Betydelsen av en § 31-utredning för målsägandens rätt till brottsskadeersättning

För att få en uppdaterad bild av i vilken mån förekomsten av en § 31- utredning påverkar målsägandens möjligheter att få brottsskade- ersättning har vi, som nämnts, fått del av visst underlag från Brotts- offermyndigheten. Vi har ställt följande frågor till myndigheten.

1.Hur många ansökningar om brottsskadeersättning där den miss- tänkte gärningspersonen var under 15 år kom det in till Brotts- offermyndigheten under 2019?

2.I hur många av dessa ärenden hade en utredning enligt 31 § LUL genomförts?

3.a) I hur många av ärendena från 2019 med en misstänkt gärnings- person under 15 år (dvs. ärendena enligt p. 1 ovan) beviljades an- sökan om brottsskadeersättning?

b) I hur många av de ärenden där ansökan beviljades fanns det en utredning enligt 31 § LUL?

4.I de fall där en ansökan om brottsskadeersättning avslogs i ären- dena i p. 1 ovan, i hur många av dessa fall var skälet till avslag oklarheter kring brottet och i vilken mån berodde detta på att utredningen i något avseende var bristfällig?

98

5.Har, enligt Brottsoffermyndighetens mening, förekomsten av en

§31-utredning någon betydelse för brottsoffrets möjlighet att få brottsskadeersättning? I så fall, på vilket sätt?

6.Har, enligt Brottsoffermyndighetens mening, förekomsten av en

§31-utredning någon betydelse för brottsoffrets möjlighet att i övrigt få personlig upprättelse och ersättning vid brott begångna av barn under 15 år? I så fall, på vilket sätt?

När det gäller utgångspunkten för Brottsoffermyndighetens pröv- ning har myndigheten framhållit att det för att brottsskadeersättning ska kunna lämnas för en skada krävs att skadan har uppkommit till följd av brott. Om ansvarsfrågan har prövats under rättsprocessen, gör inte Brottsoffermyndigheten någon annan bedömning. I de fall då en misstänkt gärningsperson är under 15 år, saknas regelmässigt en prövning i skuldfrågan av domstol eller åklagare och Brottsoffer- myndigheten gör då en egen och självständig bedömning av vad som inträffat och om detta utgör ett brott. Bedömningen görs utifrån det underlag som finns hos Polismyndigheten. Underlaget är, enligt Brottsoffermyndighetens mening, ofta knapphändigt. Ibland inhämtas kompletterande underlag från exempelvis skola, om händelsen in- träffat där. Om den skadelidande uppsökt vård, inhämtas dessutom medicinskt underlag. En förutsättning för att brottsskadeersättning ska kunna lämnas är att det av utredningen i ärendet klart framgår att sökanden varit utsatt för brott. Brottsoffermyndigheten har fram- hållit att ett bra och gediget underlag från Polismyndigheten enligt myndighetens mening ökar möjligheterna till ersättning eftersom det då blir lättare att klarlägga vad som hänt och därmed kunna kon- statera brott.

Under 2019 fick Brottsoffermyndigheten in 25 ansökningar om brottsskadeersättning där den misstänkte var under 15 år.24 I sju av dessa ansökningar hade det inletts en utredning enligt 31 § LUL. Av de 25 ärendena beviljades ersättning i åtta fall. I ett av dessa åtta hade det bedrivits en § 31-utredning, medan det i övriga bifallsärenden inte fanns någon sådan utredning. Det hade dock genomförts förhör enligt 23 kap. 3 § rättegångsbalken och fanns utredning från skolan som styrkte brott.

24Under året kom även in en begäran om omprövning och en förnyad begäran om omprövning avseende ett beslut som togs 2018. Dessa två omprövningsärenden har inte tagits med i Brotts- offermyndighetens svar på utredningens frågor.

99

Nio av de ansökningar som inte fick bifall avslogs med motiver- ingen att det inte ansågs visat att sökanden varit utsatt för brott. Det fanns i dessa ärenden sådana oklarheter kring gärningen att det inte fanns förutsättningar att lämna ersättning. I fyra av ärendena kunde oklarheten härledas till brister i utredningen. Det saknades där för- hör med den misstänkte eller med vittnen som kunde styrka sökan- dens uppgifter. I två av de aktuella fyra ärendena hade det bedrivits en § 31-utredning.25 När det gäller de resterande fem avslagsären- dena hade polisen där vidtagit relevanta åtgärder, men trots detta gick det inte att konstatera brott.

Som svar på utredningens fråga om vilken betydelse en § 31-utred- ning kan ha för målsägandens möjlighet att få brottsskadeersättning har Brottsoffermyndigheten uppgett att möjligheten till ersättning, enligt myndighetens bedömning, då är större. Det framhålls att det inom en § 31-utredning i regel genomförs förhör med målsägande, misstänkt och eventuella vittnen, vilket gör att underlaget för Brotts- offermyndighetens bedömning är mer omfattande. En mer omfatt- ande utredning innebär som regel, menar Brottsoffermyndigheten, bättre förutsättningar för sökanden att beviljas brottsskadeersätt- ning. Brottsoffermyndigheten har i sitt svar på utredningens frågor konstaterat att den statistik som myndigheten lämnat inte visar att förekomsten av en § 31-utredning ökar chanserna att få ersättning, men menar att det är svårt att dra några långtgående slutsatser utifrån ett begränsat antal ärenden. Myndigheten har således vidhållit att en

§31-utredning ökar möjligheterna till ersättning, såväl när det gäller brottsskadeersättning som beträffande skadestånd eller försäkrings- ersättning. Skulle den skadelidande välja att föra en civilrättslig talan i domstol, torde han eller hon, enligt Brottsoffermyndighetens upp- fattning, ha bättre möjligheter till framgång om det redan under polisens utredning hållits förhör med de inblandade personerna.

Brottsoffermyndigheten har också framhållit att bestämmelsen i 3 kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207) om vårdnadshavares skade- ståndsansvar, som gäller upp till en femtedel av prisbasbeloppet (dvs. ett belopp om ungefär 9 000 kronor), påverkar möjligheten till ersätt- ning om ett barn under 15 år gjort sig skyldig till brott. Brottsskade- ersättning kan endast lämnas om gärningspersonen eller, om denne är under 18 år, vårdnadshavarna saknar möjlighet att betala skadestånd. Det är, har Brottsoffermyndigheten anfört, förhållandevis ovanligt

25De två ärendena avsåg samma målsägande och misstänkt.

100

att ett barn under 15 år anses ha betalningsförmåga. Däremot är det relativt vanligt att den underåriges föräldrar bedöms ha förmåga att betala ett eventuellt skadestånd. I sådana fall hänvisas sökanden till att föra en civilrättslig talan och först därefter kan brottsskadeersätt- ning bli aktuell. Skadeståndslagens bestämmelse utgör, enligt Brotts- offermyndighetens mening, ett stort problem. Av de 25 ansökningar som omfattades av underlaget från 2019 avslogs fyra på grund av skade- ståndslagens regler. När det gäller den skadelidandes möjlighet till för- säkringsersättning är denna främst avhängig försäkringsvillkoren, men även i dessa fall torde det, enligt Brottsoffermyndigheten, vara en fördel för brottsoffret om det finns ett så omfattande underlag som möjligt från Polismyndigheten.

Därutöver har Brottsoffermyndigheten betonat att en genomförd

§31-utredning, enligt myndighetens uppfattning, visar att samhället tar det inträffade på allvar, vilket kan bidra till upprättelse för brotts- offret.

4.7En utökad möjlighet att inleda en utredning om brott när barn under 15 år misstänks för brott

– våra överväganden och förslag

4.7.1Några utgångspunkter

Det huvudsakliga syftet med en § 31-utredning

Det primära syftet med möjligheten att utreda brott där den miss- tänkta gärningspersonen är under 15 år är att klarlägga behovet av sociala insatser för barnet. En brottsutredning borde enligt vår mening öka förutsättningarna för socialtjänsten att få ett så bra underlag som möjligt för de bedömningar som görs av vilka insatser som kan vara nödvändiga för barnet. En utredning om brott enligt 31 § LUL kan emellertid vara påkallad även av andra skäl, vilka redan med den utformning som den aktuella bestämmelsen har är möjliga att, åtmin- stone i viss mån, tillgodose. I vårt uppdrag ingår att analysera om bestämmelserna om s.k. § 31-utredningar är ändamålsenliga och om de tillämpas på avsett sätt. Det ingår också i vårt uppdrag att föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som bedöms nödvändiga i syfte att brott som barn under 15 år misstänks för ska utredas i större utsträckning än som är fallet i dag. I uppdraget ingår däremot

101

inte att se över den gällande straffmyndighetsåldern. Inte heller har

viför avsikt att lämna förslag som, även utan att en förändring av straffmyndighetsåldern görs, bidrar till att förskjuta tyngdpunkten i § 31-utredningar från att primärt syfta till socialtjänståtgärder till att

istället få ett mer renodlat straffrättsligt syfte. En viktig utgångs- punkt för våra överväganden och förslag är således att möjligheten att inleda en utredning om brott när en person som inte är straff- myndig misstänks för brottet bör komma i fråga i huvudsak i samma typsituationer som är aktuellt i dag. I första hand består våra över- väganden därför i ett ställningstagande till om gällande bestämmelser har fått avsedd tillämpning. Därefter tar vi ställning till om, och i så fall vilka, författningsändringar eller andra åtgärder, som kan vara nödvändiga för att öka utredningsgraden när det gäller brott begångna av barn under 15 år.

Underlaget för våra överväganden

Som underlag för våra överväganden har vi i denna del, som vi redo- visat i avsnitten 4.3–4.6, Brås undersökning från 2014, våra egna kontakter med landets sju polisregioner, hearingarna med de knappt 30 kommunernas socialtjänstföreträdare och uppgifter från Brotts- offermyndigheten. När det gäller Brås rapport, som baseras på under- lag från 2012, bör det beaktas att rapporten lämnades för drygt sju år sedan och att den bestämmelse som är i fokus för de brottsutred- ningar som nu avses – 31 § LUL – då varit i kraft endast en begränsad tid. Underlaget är i denna del således inte särskilt aktuellt. Det mot- satta kan däremot sägas gälla för det underlag som vi har tagit in inom ramen för utredningsuppdraget. En svårighet med detta under- lag är dock att vi inte har haft möjlighet att hämta in och analysera material på samma sätt som vid Brås uppdrag. De uppgifter som är relevanta för att bedöma om bestämmelserna om § 31-utredningar har en ändamålsenlig utformning och om de tillämpas på ett tillfreds- ställande sätt är inte direkt tillgängliga vid registersökningar utan kräver tidsödande specialgenomgångar av brottsanmälningar och ären- den. I den mån polisregionerna har lämnat statistikuppgifter har det senare visat sig att det kan antas föreligga en rad olika felkällor och polisregionerna har själva ifrågasatt de egna uppgifterna. Vid våra möten med polisregionerna och med socialtjänstföreträdarna har däremot en

102

enhetlig bild framträtt i majoriteten av frågorna. Detta gör att vi menar att det är möjligt att med tillräckligt stor grad av säkerhet basera våra överväganden och förslag på tillgängligt underlag.

4.7.2Presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL tillämpas på avsett sätt

Vår bedömning: Den s.k. presumtionsregeln i 31 § första stycket lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare före- faller tillämpas på avsett sätt. Brottsmisstankar som faller inom presumtionsregelns tillämpningsområde utreds i mycket hög ut- sträckning.

Om ett barn som inte har fyllt 15 år kan misstänkas för att ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, ska en utredning om brottet inledas, om inte särskilda skäl talar emot det. Detsamma ska gälla för ett straffbelagt försök, en straffbelagd förberedelse eller en straffbelagd stämpling till ett så- dant brott. När bestämmelsen i 31 § första stycket LUL tillkom motiverades behovet bl.a. av att det vid så pass allvarlig brottslighet regelmässigt fanns ett behov av att de närmare omständigheterna utreds, men också att det av rättssäkerhetsskäl kan vara angeläget, eftersom det därigenom kan vara möjligt att avskriva misstankar mot felaktigt utpekade barn.

Av Brås undersökning från 2014 framgår att 25 procent av de s.k. presumtionsfallen inte ledde till någon brottsutredning, vilket kon- staterades vara för många för att bestämmelsen skulle kunna sägas ha fått avsedd effekt. Anledningen till att inte fler presumtionsfall resulterade i en utredning antogs huvudsakligen vara en kunskaps- brist inom Polismyndigheten. Brås slutsats var också att denna kun- skapsbrist sannolikt var övergående.

Den bild vi fått vid våra möten med de sju polisregionerna talar tydligt för att presumtionsfallen i mycket hög grad – sannolikt i minst 90 procent av ärendena – leder till en § 31-utredning. Sedan Brås undersökning har det, som nämnts, gått drygt sju år och slut- satsen att den bristande kunskapen inom Polismyndigheten var över- gående synes riktig. Inom respektive polisregion finns en del varia- tioner när det gäller den närmare hanteringen av presumtionsfallen.

103

I en del polisområden fattas beslut att inleda en § 31-utredning av polisen, medan det på andra håll finns en rutin att lotta ärendet till åklagare, som i sin tur fattar beslut att inleda, eller inte inleda, utred- ningen. Inget i vårt underlag talar för att variationerna i handlägg- ningsrutiner har någon betydelse för i vilken mån en brottsutredning inleds.

Presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL leder således i mycket hög utsträckning till att en brottsutredning inleds. Bestämmelsen får därför sägas ha fått avsedd tillämpning. Några bekymmer med utformningen av bestämmelsen och hur den tillämpas har vi alltså inte funnit. Det återstår då att ta ställning till om det, i syfte att öka utredningsgraden av brott som barn under 15 år misstänks för, finns skäl att överväga en utvidgning av vilka brott som omfattas av pre- sumtionsregeln för när en § 31-utredning ska inledas. Vi återkom- mer till denna fråga i avsnitt 4.7.7.

4.7.3Bestämmelsen om socialnämndens möjlighet

att initiera en § 31-utredning har inte fått avsedd tillämpning

Vår bedömning: Bestämmelsen i 31 § andra stycket lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare synes inte tilläm- pas på avsett sätt. Anledningen härtill torde inte vara bestämmel- sens utformning utan att det inom socialtjänsten finns bristande kunskap om bestämmelsens innebörd.

Bestämmelsen i 31 § andra stycket LUL gör det möjligt för social- nämnden att begära att en utredning om brott inleds avseende någon som inte har fyllt 15 år om socialnämnden bedömer att utredningen kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens in- satser för den unge. Av Brås undersökning framgick att socialnämnden i de granskade ärendena endast i begränsad omfattning tagit initiativ till en brottsutredning. Anledningen härtill antogs vara att kunskapen om bestämmelsens innebörd var låg hos socialtjänsten.

Vid våra kontakter med polisregionerna och kommunerna har den bild som framgår av Brås rapport bekräftats. Polisregionerna har uppgett att kunskapen hos socialtjänsten om bestämmelsen i 31 § andra stycket LUL varierar mycket, men att den generellt sett är låg.

104

Kommunerna har berättat att de i mycket begränsad omfattning begär § 31-utredningar och att många av dem inte känner till att de har en sådan möjlighet. Situationen är något bättre i de större kom- munerna, vilket mest sannolikt beror på den möjlighet till speciali- sering som där finns för medarbetarna.

Av tillgängligt underlag kan, menar vi, dras slutsatsen att den huvudsakliga anledningen till att inte fler brottsutredningar tillkom- mer med stöd av 31 § andra stycket LUL är att socialtjänsten inte känner till att socialnämnden kan begära en sådan utredning. Det är således en bristande kunskap om bestämmelsens existens som gör att antalet utredningar är lågt – inte några tillämpningssvårigheter hänförliga till bestämmelsens utformning. Inte heller kan, enligt vår bedömning, en restriktiv tillämpning sägas bero på hur bestäm- melsen är utformad. För att en utredning ska vara aktuell uppställs rekvisitet att det krävs att utredningen ska kunna antas ha betydelse, vilket är ett förhållandevis lågt ställt krav, i jämförelse exempelvis med andra bestämmelser i samma lag, t.ex. i samma paragrafs tredje stycke, där det uppställs ett rekvisit om särskild betydelse.

Vår slutsats när det gäller den huvudsakliga bakomliggande or- saken till att bestämmelsen i 31 § andra stycket LUL inte tillämpas i avsedd omfattning är således att detta inte beror på bestämmelsens utformning utan på bristande kunskap inom socialtjänsten om be- stämmelsens innebörd. Vilka eventuella åtgärder som detta bör för- anleda liksom frågan om det finns skäl att överväga någon förändring när det gäller socialnämndens roll i att initiera en § 31-utredning behandlas vidare i avsnitt 4.7.7.

4.7.4En § 31-utredning inleds ytterst sällan med motiveringen att det är av särskild betydelse med hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse

Vår bedömning: Möjligheten att inleda en utredning enligt 31 § tredje stycket 3 lagen med särskilda bestämmelser om unga lag- överträdare utnyttjas i ytterst begränsad omfattning. Bestämmel- sen har fått en tillämpning som är mer restriktiv än vad som varit avsikten vid dess tillkomst.

105

Tillämpningen av de tre punkter som tredje stycket i 31 § LUL inne- håller angående möjligheten att inleda en brottsutredning skiljer sig åt. Den första punkten i aktuellt stycke, som innebär att en utred- ning kan inledas avseende någon som inte har fyllt 15 år om det be- hövs för att klarlägga om någon straffmyndig person har tagit del i brottet, tillämpas i allt större utsträckning, enligt uppgift från samt- liga polisregioner. Kunskapen om bestämmelsen förefaller, såvitt vi kan bedöma, god. Det har inte framkommit något som talar för att bestämmelsen i första punkten inte tillämpas på avsett sätt och inte heller att utformningen är alltför restriktiv.

Enligt andra punkten i aktuellt stycke kan en § 31-utredning in- ledas om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet eller som kan bli föremål för förverkande. Bestäm- melsen används, har polisregionerna uppgett, särskilt när det behövs för att hantera olika beslag. Behovet av att kunna genomföra en ut- redning i de situationer som andra punkten i stycket tar sikte på synes, enligt vår bedömning, väl motsvaras av hur bestämmelsen är utformad och hur den tillämpas. Även i denna del förefaller således lagstift- ningen vara ändamålsenligt utformad.

När det slutligen gäller tredje punkten i tredje stycket, som gör det möjligt att inleda en utredning om det av andra skäl är av särskild betydelse med hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse, har vi fått veta av polisregionerna att denna bestämmelse används i ytterst be- gränsad omfattning. Tillämpningen är oerhört restriktiv och bestäm- melsen har tolkats så snävt att det i praktiken endast är brottsmiss- tankar som ändå antingen omfattas av presumtionsregeln i första stycket eller ärenden där socialnämnden påkallar en utredning som en tillämpning av tredje punkten hade kunnat vara aktuell. Vid be- stämmelsens tillkomst framhölls att en utredning inte bör inledas utan att det finns ett tydligt och på objektiva grunder motiverat intresse härför. En restriktiv tillämpning var visserligen avsedd, men det kan, enligt vår mening, inte ha varit lagstiftarens intention att sådan restriktivitet är påkallad att bestämmelsen i praktiken ytterst sällan kommer till användning. Regleringen av möjligheten att inleda en § 31-utredning med stöd av tredje punkten kan mot denna bak- grund inte sägas tillämpas på avsett sätt. Våra vidare överväganden kring vilka åtgärder denna slutsats bör föranleda finns i avsnitt 4.7.7.

106

4.7.5En brottsutredning kan ha negativa följder för ett barn som misstänks för brott

I våra kommittédirektiv framhålls att tidiga och ändamålsenliga in- satser från samhällets sida när det gäller barn som begår brott kan hindra en negativ spiral och fortsatt brottslighet. Att en brottsutred- ning i sig kan ha brottsavhållande effekt finns det emellertid inte något tydligt stöd för. Inom den s.k. behandlingsforskningen har visats att det finns riskfaktorer och skyddsfaktorer för brottslighet och återfall som är kopplade till individen själv. Det kan t.ex. röra sig om neurofysiologiska variationer eller skillnader i problemlösnings- förmågan. Dessutom finns risk- respektive skyddsfaktorer som hör samman med olika sociala relationer och sammanhang, som exem- pelvis skola, familj och kamratkrets. Störst effekt för att minska en fortsatt negativ utveckling, med återfall i kriminalitet, synes insatser med en mer terapeutisk grundidé ha, där syftet är att förändra beteenden och tankesätt generellt.26

Det finns forskningsstöd för att ju yngre ett barn är när han eller hon begår sitt första brott, desto större är risken för återfall och för att barnet även framöver är brottsaktivt. Stödåtgärder som erbjuds ett barn förefaller också vara beroende av barnets ålder på så sätt att ju tidigare en insats sätts in, desto större är chansen till positiva effekter för barnet och en fortsatt utveckling i gynnsam riktning.27 Det synes således finnas anledning att från samhällets sida erbjuda barn och unga relevanta åtgärder så tidigt som möjligt. Rättsliga reak- tioner, vilka för barn som ännu inte är straffmyndiga huvudsakligen kan bestå i genomförda brottsutredningar, har dock, som nämnts, liten bevisad effekt när det gäller att bryta en ogynnsam utveckling hos ett barn och minska risken för fortsatt kriminalitet.28 I vissa fall kan rättsliga åtgärder snarast ha negativa följder för ett barn som misstänks för brott eftersom de kan leda till att barnet stämplas som kriminellt och att han eller hon utvecklar en negativ självbild och en benägenhet att också identifiera sig som kriminell. Rättsväsendets tidiga agerande i rättskedjan – i form av ett polisingripande redan på utredningsstadiet – kan därigenom vara negativt för barnet.29

26Se Brås rapport 2021:5 s. 47 och 48.

27Se Brås rapport 2021:5 s. 28, 54 och 55.

28Se Brås rapport 2021:5 s. 66.

29Se Brås rapport 2016:20 s. 77–79.

107

Även FN:s barnrättskommitté har framhållit betydelsen av inten- siva familje- och samhällsbaserade behandlingsprogram som är ut- formade för att skapa positiva förändringar i delar av de olika sociala sammanhang som bidrar till barns beteendesvårigheter och därigenom minskar risken för att barn hamnar i rättssystemet. Förebyggande åtgärder och program för tidiga ingripanden bör enligt kommittén vara inriktade på stöd till familjerna, särskilt familjer som befinner sig i utsatta situationer eller där det förekommer våld.30

Vid övervägande om huruvida brott som barn misstänks för bör utredas i större utsträckning än som är fallet i dag är viss försiktighet påkallad. En alltför hög utredningsgrad, särskilt om den ökade mängden utredningar inte också följs av relevanta socialtjänståtgärder, kan i stället leda till ökad utsatthet hos barn som tidigt gjort sig skyldiga till brott och, i rak motsats till vad som eftersträvas, öka risken för fortsatt brottslighet.

Som vi har konstaterat inledningsvis i avsnitt 4.7.1 bör det huvud- sakliga syftet med en § 31-utredning även fortsättningsvis vara att skapa förutsättningar för socialnämnden att erbjuda relevanta in- satser för barn under 15 år som misstänks för brott. En brottsutred- ning kan bidra till att renodla socialnämndens roll i detta avseende. Till socialnämndens uppdrag hör att inom ramen för socialtjänst- utredningen bedöma om ett barn behöver skydd eller stöd och att se till att han eller hon erbjuds relevanta insatser. Det är däremot inte socialnämndens uppgift att klargöra om det aktuella barnet har gjort sig skyldigt till brott eller inte. En förutsättning för att de åtgärder som vidtas inom socialtjänsten ska få avsedd effekt är dock att åtgärderna är ändamålsenligt utformade utifrån förhållandena i det enskilda fallet. Möjligheten att erbjuda relevanta insatser får, enligt vår mening, rimligen sägas vara större om det närmare händelse- förloppet kring den brottsliga gärningen har kunnat klarläggas. Det är då möjligt att inte endast utreda det faktiska händelseförloppet, utan också att klarlägga de bakomliggande orsakerna till vad som inträffat, vilket kan vara viktig kunskap vid socialtjänstens fortsatta arbete med att förändra beteenden och tankesätt hos barn som miss- tänks för brott. Genom brottsutredningen kan belysas vilka avsikter och motiv som legat bakom ett agerande liksom om det har förelegat några försvårande eller förmildrande omständigheter. Andra personers

30Se CRC/C/GC/24 p. 9.

108

agerande, som t.ex. målsägandens roll i händelseförloppet, kan också klargöras.

Vid bedömningen av i vilken utsträckning brott som barn under

15 år misstänks för ska utredas polisiärt bör lämpligen en avvägning göras mellan å ena sidan önskan att inte i alltför hög grad vidta ut- redningsåtgärder mot ett barn och å andra sidan intresset av att säker- ställa att socialtjänsten har tillräckligt underlag för att kunna fullgöra sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. I detta sammanhang bör också framhållas vikten av en fungerande samverkan (se 39 § LUL) mellan bl.a. företrädare för kommuner och Polismyndighet. Vi åter- kommer till frågan om samverkan i avsnitt 6.7.

4.7.6Med nuvarande utformning av 31 § LUL finns det en risk att viss allvarlig brottslighet inte utreds

En utgångspunkt för vårt uppdrag är att allvarliga brott som barn under 15 år misstänks för alltid bör utredas av polis. Någon legal- definition av vad som utgör ett allvarligt brott finns inte, men ofta avses med detta uttryck brott för vilka minimistraffet är fängelse i ett år eller mer. Endast en snäv krets av brott kvalificerar sig, utifrån ett sådant kriterium, som ett allvarligt brott. Det kan dock hävdas att även annan brottslighet, med en straffskala som visserligen inleds på en lägre nivå, men som inkluderar också längre fängelsestraff, är att anse som allvarliga brott. I propositionen Slopad straffrabatt för unga myndiga vid allvarlig brottslighet (prop. 2021/22:17) har en avgränsning gjorts för allvarlig brottslighet. Med allvarlig brottslig- het avses i propositionen, precis som är fallet i presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL, brott för vilka är föreskrivet ett minimi- straff om minst ett års fängelse. Dessutom ska, enligt förslaget till förändrad lydelse av 29 kap. 7 § brottsbalken, i allvarlig brottslighet inkluderas brott som i det enskilda fallet har ett straffvärde om minst ett års fängelse.

Med den utformning som presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL har i dag kan det finnas anledning att överväga om det finns brott som faller utanför presumtionsregelns tillämpningsområde, men som kan anses vara av så pass allvarligt slag att de mer regel- mässigt bör utredas av polis. I brottsbalkens 3 kap., om brott mot liv och hälsa, omfattas bestämmelsen i 5 § om misshandel av normal- graden inte av presumtionsregeln. Straffskalan för misshandel av

109

normalgraden är fängelse i högst två år, medan motsvarande skala för grov misshandel, som däremot omfattas av presumtionsregeln, sträcker sig från fängelse i ett år och sex månader upp till sex år. En miss- handel som visserligen är allvarlig, men utan sådana försvårande inslag som gör att den är att anse som grov, kan med nuvarande regel- verk riskera att inte utredas. Detsamma gäller brotten i förevarande kapitels 7 § om vållande till annans död, om brottet är av normal- graden, och i 8 § om grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom.

När det gäller brottsbalkens 4 kap., om brott mot frihet och frid, faller bl.a. brotten grovt olaga tvång (i 4 §) och grovt olaga hot (i 5 §) utanför presumtionsregelns tillämpningsområde. Bland sexualbrotten i brottsbalkens 6 kap. kan i sammanhanget vidare framhållas våld- täktsbestämmelsen i 1 § andra stycket, dvs. en våldtäkt som är att anse som mindre grov, men även oaktsam våldtäkt (enligt 1 a §) och grovt sexuellt övergrepp (i 2 §) är brott som inte omfattas av bestämmel- sen i 31 § första stycket LUL.

Även en del förmögenhetsbrott kan nämnas. Så är t.ex. fallet med grov stöld i 8 kap. 4 § brottsbalken och grovt tillgrepp av fortskaff- ningsmedel i 7 § i samma kapitel. Inte heller grovt bedrägeri (i 9 kap. 3 § brottsbalken) eller grovt häleri (i 6 § i nyssnämnda kapitel) om- fattas av presumtionsregelns tillämpningsområde. Likaså faller brottet grov skadegörelse (i 12 kap. 3 § brottsbalken) utanför tillämpnings- området.

I 13 kap. brottsbalken regleras s.k. allmänfarliga brott. Där inför- des i januari 2020 det nya brottet sabotage mot blåljusverksamhet, som när det gäller brott av normalgraden inte omfattas av 31 § första stycket LUL (se 13 kap. 5 c § första stycket brottsbalken). Slutligen kan bland brottsbalksbrotten också nämnas grov hets mot folkgrupp (se 16 kap. 8 §) och våld eller hot mot tjänsteman, när fråga är om brott av normalgraden (se 17 kap. 1 § första stycket).

När det gäller specialstraffrättslig lagstiftning, så faller bl.a. nar- kotikabrott av normalgraden (se 1 § första stycket narkotikastraff- lagen [1968:64]), grov vårdslöshet i trafik, grov olovlig körning och rattfylleri – både brott av normalgraden och grovt brott – (se 1, 3, 4 och 4 a §§ lagen [1951:649] om straff för vissa trafikbrott), vapen- brott (se 9 kap. 1 § vapenlagen [1996:67]), grovt brott mot knivlagen (enligt 4 § lagen [1988:254] om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål) samt grov smuggling, narkotikasmuggling av nor- malgraden och vapensmuggling av normalgraden (se lagen [2000:1225]

110

om straff för smuggling) utanför presumtionsregelns tillämpnings- område.

Att de nämnda brotten inte omfattas av presumtionen för när en

§31-utredning ska inledas är självklart inte samma sak som att sådana brottsmisstankar inte kan komma att utredas närmare. Några av de nämnda brotten, bl.a. sexualbrotten, brotten mot liv och hälsa

– i synnerhet om de involverar svårare kroppsskador –, grov hets mot folkgrupp, sabotage mot blåljusverksamhet och narkotikabrott, är sådana att det för socialtjänstens insatser kan vara av stort värde att de närmare omständigheterna och bakomliggande motiven kan klar- läggas. En utredning på socialnämndens initiativ vore därför klart möjlig. Den exemplifierade brottsligheten utgör dessutom typiskt sett sådana gärningar där det kan finnas anledning att, med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen, inleda en utredning. Med den mycket restriktiva tillämpning som både andra och tredje styckena i 31 § LUL kommit att få, finns dock en förhållandevis stor risk att sådana brottsmisstankar, eftersom de inte omfattas av presumtions- regeln, inte kommer att bli föremål för en § 31-utredning. Det finns mot den bakgrunden anledning att överväga hur aktuellt regelverk på lämpligast sätt bör utvidgas, för att bättre säkerställa att utred- ningar kommer till stånd i ökad omfattning och att brott som, trots att det inte är fråga om presumtionsfall enligt nuvarande lagstiftning, i tillräckligt hög grad utreds.

4.7.7Åtgärder för att säkerställa att brott som barn under 15 år misstänks för utreds i större utsträckning

Vår bedömning: Någon förändring av presumtionsregeln i 31 § första stycket lagen med särskilda bestämmelser om unga lag- överträdare bör inte göras.

Vårt förslag: I syfte att öka kunskapen om och kompetensen kring socialnämndens möjlighet att påkalla en utredning enligt 31 § andra stycket lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare när ett barn under 15 år misstänks för brott ska kunskapshöjande åtgärder vidtas.

111

Det tidigare gällande kravet att en utredning enligt 31 § tredje stycket 3 lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträ- dare får inledas om det av andra skäl är av särskild betydelse med hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse ska ändras. I stället ska gälla att en sådan utredning får inledas om det är påkallat med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen. Bestämmelsen ges således en mindre restriktiv utformning.

Presumtionsregeln i 31 § första stycket bör inte ändras

Presumtionsregeln i första stycket i 31 § LUL har, som vi tidigare slagit fast, fått gott genomslag när det gäller handläggning och utred- ning av ärenden där barn under 15 år misstänks för brott. En bakom- liggande orsak till detta är sannolikt att bestämmelsens utformning gör den enkel att tillämpa. Genom att koppla tillämpningsområdet till straffskalan för det aktuella brottet är det, åtminstone som huvud- regel, förhållandevis okomplicerat att avgöra om brottsmisstanken faller innanför eller utanför presumtionsregelns tillämpningsområde. Om en utvidgning av detta tillämpningsområde ska genomföras, bör det eftersträvas att bestämmelsen även fortsättningsvis är lätt att tillämpa. Som vi har konstaterat i avsnitt 4.7.6 finns en rad brott vars straffskala inte är utformad på ett sådant sätt att det är fråga om s.k. presumtionsfall, men som trots detta skulle kunna innefatta så pass allvarlig brottslighet att en § 31-utredning kan anses befogad. Det kan då vara fråga om brott vars konkreta straffvärde, dvs. straff- värdet för gärningen i det enskilda fallet, är så pass högt att det ur straffvärdehänseende i princip är jämförbart med presumtionsfallen. Det konkreta straffvärdet för de brott som vi åsyftar är således som lägst närmare ett års fängelse. Till de brottsmisstankar där en § 31- utredning i högre grad än som är fallet i dag bör övervägas hör också brottslighet med ett bakomliggande motiv eller ett utförande som gör att en utredning kan anses påkallad.

För att åstadkomma en förändring när det gäller i vilken mån brott begångna av personer under 15 år utreds har vi övervägt en utvidgning av presumtionsregeln till att omfatta brott där den tillämpliga straff- skalan börjar lägre än ett års fängelse men där brottet i det enskilda fallet har ett konkret straffvärde om ett års fängelse. En sådan be- stämmelse skulle kunna utformas som en s.k. straffvärdeventil som

112

enligt 27 kap. rättegångsbalken gäller för vissa hemliga tvångsmedel, däribland hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning. För dessa tvångs- medel gäller (se 27 kap. 18, 20 a respektive 20 d §§ rättegångsbalken) att de får användas för brott vars straffvärde i det enskilda fallet med hänsyn till omständigheterna kan antas överstiga ett visst fängelse- straff.

Vi har dock funnit att en presumtionsregel som ges en sådan utformning skulle bli alltför svår att tillämpa och mista den klarhet i utformningen som kan antas vara en viktig anledning till att gällande presumtionsregel fått önskat genomslag. En svårighet med att låta en presumtionsregel innefatta en straffvärdeventil är att ställnings- tagandet till om en § 31-utredning ska inledas eller inte regelmässigt baseras på ett begränsat underlag. Bedömningen av ett visst brotts konkreta straffvärde kan därför vara svår och lämpar sig därigenom inte som del av en presumtionsregel, varför vi inte föreslår någon utvidgning av presumtionsregeln till att omfatta brott med ett visst konkret straffvärde. I det följande återkommer vi till frågan om straff- värdet för det enskilda brottet kan vara en omständighet att beakta när det gäller utredningar som inleds med stöd av 31 § tredje stycket LUL.

Vi har också övervägt att låta presumtionsregeln omfatta brott med ett lägre straffminimum än fängelse i ett år, exempelvis sex eller nio månaders fängelse, och således sänka den nedre gränsen för pre- sumtionsregelns tillämpningsområde. Med en sådan lösning skulle visserligen ytterligare några brottstyper omfattas, men merparten av de brott som bör kunna komma i fråga för utredning har en straff- skala som inleds på nivån för allmänt fängelseminimum, dvs. straff- skalan anger att det för brottet är föreskrivet ett fängelsestraff av maximalt viss längd, men utan att ange någon lägsta tidsgräns. Av

26kap. 1 § brottsbalken följer att den nedre gränsen för ett fängelse- straffs längd i dessa fall är fängelse i 14 dagar. Inte heller detta alter- nativ framstår därför som en lämplig väg.

Mot denna bakgrund, och med beaktande av att presumtions- regeln även i fortsättningen bör utformas så att den är lätt att tilläm- pa, menar vi att presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL bör gälla oförändrad. En önskvärd utökning av i vilken omfattning brott som barn under 15 år misstänks för utreds kan i stället åstadkommas dels genom att fler utredningar inleds på initiativ av socialnämnden,

113

dels med en förändrad utformning av tredje stycket i 31 §. Vi be- handlar detta i de fortsatta övervägandena.

Kunskapshöjande åtgärder hos socialtjänsten

Av det underlag som vi har inhämtat genom våra kontakter med före- trädare för socialtjänsten i ett trettiotal kommuner och från Polis- myndigheten framgår tydligt att kunskapen om socialnämndens möj- lighet att initiera en § 31-utredning är låg. Flera av de representerade kommunerna har uppgett att det i deras kommun helt saknas känne- dom om att möjligheten finns. Även resultaten från Brås undersök- ning från 2014 talar för att det i detta avseende finns bristande kunskap hos socialtjänsten. Vi har tidigare konstaterat att bestäm- melsen i 31 § andra stycket LUL inte har fått avsedd tillämpning, men att den huvudsakliga bakomliggande orsaken till detta inte kan sägas vara bestämmelsens utformning utan den omtalade bristande kunskapen inom socialtjänsten om att bestämmelsen finns och vilken innebörd den har. Ett första steg för att åstadkomma en effektiv tillämpning av 31 § andra stycket LUL är därför lämpligen att genom kunskapshöjande insatser öka kännedomen om bestämmelsen hos landets socialtjänstförvaltningar. Merparten av de kommuner som medverkat vid utredningens hearingar har gett uttryck för att en brottsutredning skulle kunna vara till hjälp vid socialtjänstens arbete och uppgett att man sannolikt hade begärt fler utredningar, om man hade känt till att denna möjlighet finns. Det finns därför anledning att tro att en ökad kunskap om bestämmelsen i 31 § andra stycket LUL och hur socialtjänsten kan arbeta med bestämmelsen i praktiken kommer att leda till att fler brott utreds. Nödvändiga kunskaps- höjande åtgärder kan förslagsvis åstadkommas inom ramen för ett regeringsuppdrag till Socialstyrelsen. Ett sådant uppdrag bör också inkludera en djupare analys av nuvarande kunskapsläge i syfte att därefter kunna utforma nödvändiga kunskapshöjande åtgärder på ett lämpligt sätt. När dessa åtgärder vidtas bör också, i enlighet med vad som framhållits av FN:s barnrättskommitté, beaktas vikten av konti- nuerlig fortbildning liksom systematisk och fortlöpande utbildning.31

31Se CRC/C/GC/5 p. 5.

114

En brottsutredning får inledas om det är påkallat med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen

Vår ovan redovisade slutsats när det gäller tredje stycket i 31 § LUL är (se avsnitt 4.7.4) att bestämmelserna i första och andra punkterna har fått avsedd tillämpning. Någon förändring när det gäller dessa punkter är således inte påkallad.

Kravet i tredje punkten – att det för att en utredning ska få inledas ska vara av särskild betydelse med hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse – har, som vi tidigare konstaterat, fått en så pass restriktiv tillämpning att § 31-utredningar ytterst sällan inleds med stöd av denna bestämmelse. I praktiken har tredje punkten därför kommit att ha starkt begränsad betydelse när det gäller utredningar av brott som barn under 15 år misstänks för, vilket framstår som otillfreds- ställande. Bestämmelsen kan således inte sägas ha en ändamålsenlig utformning och den bör därför ändras på så sätt att tillämpnings- området för när en utredning kan komma i fråga utvidgas.

Kravet på att en utredning ska vara av särskild betydelse bör mot denna bakgrund utgå och ersättas av ett rekvisit som i större utsträck- ning gör det möjligt att inleda en utredning. Genom att utvidga tillämpningsområdet för 31 § tredje stycket 3 LUL kan även gärningar som, utan att vara presumtionsfall, avser brottslighet av allvarligare slag komma att utredas av polis i fler fall än som sker i dag. I de fall då en § 31-utredning inletts med stöd av presumtionsregeln och det under utredningens gång visar sig att gärningen, med ändring av vad som tidigare antagits, inte är ett presumtionsfall, kan en mindre restriktiv utformning av 31 § tredje stycket 3 LUL också utgöra stöd för att ändå fortsätta utredningen. Bestämmelsen i tredje punkten bör med en mindre restriktiv utformning dessutom göra det möjligt att i ökad omfattning ta målsägandehänsyn när frågan ska avgöras huruvida en utredning ska inledas eller inte. En avvägning måste emellertid, som vi tidigare nämnt, göras mellan önskan att utvidga bestämmelsens tillämpningsområde å ena sidan och att, å andra sidan, inte tillskapa en reglering som kan tolkas som ett alltför långtgående krav på att en § 31-utredning bör genomföras.

Rekvisitet för när en utredning får inledas med stöd av tredje punkten i tredje stycket av 31 § bör lämpligen uttryckas som att utredningen får inledas om det av vissa skäl är påkallat. Att en utred- ning kan anses påkallad innebär, enligt vår mening, ett lägre ställt krav

115

än vad nuvarande rekvisit om särskild betydelse gör. Kravet på att en utredning ska anses påkallad bör knytas till att så kan anses vara fallet med hänsyn till något – eller några – allmänna eller enskilda intressen. Även i denna del bör således en viss justering av den aktuella be- stämmelsen göras i förhållande till vad som gäller i dag, där det i stället talas om ett allmänt eller enskilt intresse. Vid bedömningen av om en utredning är påkallad bör en samlad avvägning göras, vilket även bör avspeglas i lagtexten. Ändringen innebär dock inte något krav på att det alltid måste finnas flera allmänna eller enskilda intressen till stöd för att en utredning ska anses påkallad. Enbart ett sådant intresse kan också i fortsättningen vara tillräckligt för att uppfylla det uppställda rekvisitet.

I dag anses med allmänt intresse innebära bl.a. polisens behov att

isin brottspreventiva verksamhet klarlägga lokala grupperingar, brotts- mönster och liknande. Det kan t.ex. röra sig om mer omfattande seriebrottslighet, där var och en av gärningarna inte har något sådant påtagligt straffvärde att de omfattas av presumtionsregeln, men där den samlade bilden av brottsligheten gör det angeläget att utreda brottsmisstankarna. Ett sådant exempel kan vara upprepade stölder där samma gärningsperson eller gärningspersoner kan misstänkas. Ytterligare exempel på gärningar kan vara upprepade tillfällen av stenkastning från broar mot förbipasserande fordon, där skaderisken potentiellt kan vara mycket stor och där det kan finnas anledning att genomföra en utredning även i de fall då någon skada inte uppstått. Sådana mer polisiära intressen av att genomföra en utredning bör även fortsättningsvis kunna utgöra ett allmänt intresse i det aktuella lagrummets mening. En utredning bör också anses påkallad av all- männa intressen om det är fråga om brottslighet som rör en viktig samhällsnyttig funktion, som t.ex. vid sabotage mot blåljusverksam- het. Ytterligare exempel kan vara allvarligare olaga hot eller falsklarm, t.ex. att lämna bombhot mot en skola eller liknande inrättning, som ofta kräver stora samhällsresurser och påverkar många människor. Angrepp mot vissa tjänstepersoner, som exempelvis poliser, kan också tala för att det finns ett allmänt intresse av att utreda misstänkta gärningar, eftersom motivet bakom brottet generellt sett anses för- svårande. Det bör dock upprepas att det även vid sådana brott bör vara fråga om gärningar av större allvar, även om tröskeln för när en utredning kan anses vara påkallad generellt sett bör vara lägre t.ex. om det är fråga om våld mot tjänsteman jämfört med motsvarande

116

angrepp mot en privatperson. Till allmänna intressen för en utred- ning bör, som tillägg till vad som tidigare gällt, också räknas det all- männa samhällsintresset av att allvarligare brottslighet, i betydelsen brott med ett högre straffvärde, ska utredas. Det bör då röra sig om brott som, utan att falla under presumtionsregelns tillämpningsområde, i det konkreta fallet har ett straffvärde närmare ett års fängelse. Vad vi tidigare anfört om att det vid beslutet om en utredning bör inledas eller inte regelmässigt finns endast ett begränsat underlag för att kunna göra en bedömning av det konkreta straffvärdet gör sig visserligen gällande även vid bedömningen av om en utredning är påkallad enligt

31§ tredje stycket 3 LUL. Läget är dock, enligt vår mening, ett annat när det gäller bedömningar enligt det nu aktuella lagrummet jämfört med när det, som ovan, gäller hur en presumtionsregel lämpligen bör utformas. Bestämmelsen i tredje punkten är, till skillnad från presum- tionsregeln, fakultativ och bedömningen enligt tredje punkten kan också, även det till skillnad från presumtionsregeln, inkludera hän- syn till andra allmänna eller enskilda intressen. Möjligheten att som skäl för att inleda en utredning enligt 31 § tredje stycket 3 LUL be- akta om det är fråga om en gärning med ett högt straffvärde, trots att det alltså inte är ett presumtionsbrott, bör därför finnas.

Vid bedömningen av om en utredning är påkallad av ett enskilt intresse bör, liksom i dag, beaktas om det är fråga om brottslighet där målsäganden utsatts för en allvarlig kränkning eller där han eller hon fått betydande fysiska eller psykiska skador till följd av brottet. I många fall torde vid brott som riktats mot en målsägande och som utgör en gärning med ett straffvärde om närmare ett år en utredning kunna vara påkallad både med hänsyn till det höga straffvärdet och till den kränkning av målsägandeintressen som gärningen kan inne- bära. Så kan exempelvis vara fallet vid brottsmisstankar som rör sexual- brott.

Den ändring av 31 § tredje stycket 3 LUL som vi nu föreslår inne- bär sammantaget en mindre restriktiv reglering än vad som gäller i dag, även om det, som framhållits, krävs att det är fråga om allvarlig brottslighet. Avsikten är således inte heller med den ändring vi nu föreslår att brottsutredningar slentrianmässigt ska inledas när icke- straffmyndiga barn misstänks för brott.

117

frågan avseende ett begånget brott.2 En bevistalan kan också öka den misstänktes och målsägandens möjligheter till insyn i utredningen om brottet. Det kan således finnas en rad fördelar med att skuld- frågan för ett barn prövas genom en bevistalan. Samtidigt bygger rå- dande bestämmelser som styr hanteringen av ärenden där barn under 15 år misstänks för brott på grundtanken att barn som inte är straff- myndiga i största möjliga mån ska hållas utanför domstolarna och att nödvändiga åtgärder i stället ska vidtas av socialtjänsten. Det är mycket ovanligt att bevistalan förs och i vårt uppdrag ingår att över- väga om skuldfrågan bör prövas i fler fall, liksom att ta ställning till om åklagare ska få möjlighet att självständigt initiera en sådan talan.

En följd av att bevistalan rör ett barn under 15 år, som alltså inte är straffmyndigt, är att en bevistaledom inte innehåller någon på- följd. Det är tänkbart att det efter det att en sådan dom har fått laga kraft kan visa sig att gärningspersonen trots allt hade fyllt 15 år vid gärningen. Under vissa förutsättningar kan en materiellt oriktig brottmålsdom undanröjas genom rättegångsbalkens bestämmelser om resning. I departementspromemorian Ds 2018:19 Resning vid nya uppgifter om den tilltalades ålder konstaterades att resning till den tilltalades nackdel efter förd bevistalan inte torde vara möjlig med stöd av gällande rätt. Om så är fallet, kan den otillfredsställande situationen uppstå att någon påföljd inte kan dömas ut trots att gärningspersonen var straffmyndig vid gärningstillfället. Vi har mot den bakgrunden fått i uppdrag att analysera hur en påföljd ska kunna utdömas om det efter att en bevistaledom fått laga kraft kommer fram att gärningspersonen var över 15 år då brottet begicks.

Enligt våra direktiv för uppdraget har vi möjlighet att ta upp sådana närliggande frågor som har samband med de frågeställningar som ska utredas. En fråga som bör övervägas, och som har samband med vårt uppdrag i den del det omfattar utformningen av bestäm- melserna om bevistalan, är den möjlighet som i dag tillkommer Social- styrelsen, vårdnadshavare och socialnämnd att hos åklagare göra fram- ställan om bevistalan. Vi behandlar därför även denna fråga.

Det närmare regelverket kring bevistalan redovisas i avsnitt 5.2, medan vi i avsnitt 5.3 redogör för hur bestämmelserna tillämpas i dag. I avsnitt 5.4 behandlar vi frågan om bevistalan bör användas i fler fall och i avsnitt 5.5 frågan om åklagare bör ges en självständig rätt att initiera en bevistalan liksom frågan vad som i övrigt bör gälla för

2Se Barnombudsmannens skrivelse Ju2017/07692/Å.

120

rätten att ta initiativ till en bevistalan. Möjligheten att döma ut en påföljd för en gärningsperson som, efter det att en bevistaledom fått laga kraft, visat sig vara straffmyndig redovisar vi i avsnitt 5.6. I av- snitt 5.7 behandlar vi, inom ramen för vårt uppdrag att se över systemet med bevistalan, frågan om det bör vara möjligt att bevilja resning av en dom avseende bevistalan.

5.2Närmare om regelverket kring bevistalan

Institutet bevistalan infördes 1964 genom tillkomsten av LUL. Syftet med förfarandet var att ge de dåvarande barnavårdsorganen ett bättre underlag för att kunna sätta in åtgärder för barn under 15 år som misstänktes ha begått brott. Barnavårdsorganens möjlig- heter att få tillfredsställande underlag för sina beslut i barnavårds- ärenden behövde förbättras och det konstaterades i lagstiftnings- ärendet att de utredningar av det misstänkta barnets skuld som barnavårdsorganen kunde genomföra inte kunde likställas med ett domstolsförfarande. Så var fallet särskilt när det gällde utredningar som innehöll bevissvårigheter. Det framhölls bl.a. att förfarandet in- för barnavårdsorganen inte var utformat för att användas vid brotts- utredning, att det inte var fråga om ett kontradiktoriskt förfarande och att det inte fanns någon möjlighet till någon egentlig bevisupp- tagning.3 Mot den bakgrunden infördes den tidigare redovisade (se avsnitt 3.4.8) möjligheten till bevistalan.

Bestämmelsen om bevistalan finns i 38 § LUL och anger att om någon misstänks för att före 15 års ålder ha begått ett brott får åkla- gare, om det krävs ur allmän synpunkt, efter framställning av social- nämnden, Socialstyrelsen eller vårdnadshavarna för den unge, begära prövning hos domstol huruvida den unge har begått brottet. I sin ursprungliga lydelse angav bestämmelsen om bevistalan (som först var placerad i 13 och 14 §§ och därefter 19 § LUL innan den fick sin nuvarande placering i 38 §) att domstolen skulle pröva om den unge gjort sig skyldig till viss gärning. Med ikraftträdande den 1 januari 1985 ändrades detta till att rätten ska pröva om den unge begått brottet. I lagmotiven till 1985 års författningsändring angavs att någon ändring i sak i detta hänseende inte var avsedd.4

3Se NJA II 1964 s. 180 f.

4Se prop. 1983/84:187 s. 38.

121

Domstolens avgörande sker genom dom i vilken ska anges om domstolen funnit att det har blivit utrett att barnet har begått brottet eller om så inte är fallet. Vid domstolens prövning ska, enligt andra stycket i aktuellt lagrum, 25 § första stycket LUL tillämpas. Hän- visningen innebär att målet i domstol ska handläggas av lagfarna domare som särskilt har utsetts av domstolen att handlägga sådana mål. Detsamma ska gälla för nämndemän som anlitas för mål om bevistalan. Därutöver ska för domstolsprocessen tillämpas bestäm- melserna om allmänt åtal för brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Några ytterligare särskilda bestämmelser om rätte- gången vid bevistalan finns inte. Domstolsförhandlingen i mål om bevistalan sker regelmässigt inom stängda dörrar eftersom en offent- lig förhandling normalt sett får anses vara till uppenbar olägenhet för det misstänkta barnet (se 5 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken och 27 § LUL).

Möjligheten att initiera en bevistalan tillkom ursprungligen barna- vårdsnämnd och länsstyrelse, vilka numera har ersatts av social- nämnd och Socialstyrelsen. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1985 infördes en sådan initiativrätt också för barnets vårdnadshavare. I lagstiftningsärendet som föregick 1985 års lagstift- ning konstaterades att det kan förutsättas att socialnämnden i sitt handlande normalt utgår från att ett barn inte har begått brott i större utsträckning än barnet medgett eller möjligen än vad social- nämnden tillsammans med barnets vårdnadshavare anser vara utrett. Trots detta finns det, enligt lagmotiven, ett befogat intresse för vård- nadshavare att, om de är övertygade om att barnet inte är skyldigt till det påstådda brottet, kunna få frågan prövad i domstol.5

Om en behörig aktör har gjort en framställan om att åklagaren ska väcka bevistalan, åvilar det åklagaren att, innan en sådan talan eventuellt kan väckas, pröva om talan krävs ur allmän synpunkt. Vid en sådan prövning ska särskilt beaktas brottets allvar. Bevistalan är närmast avsedd att användas för det fall att ett barn är misstänkt för en gärning av mycket allvarlig beskaffenhet och då det föreligger ett betydande intresse av att få ett domstolsavgörande.6 Åklagaren ska vidare göra en bedömning av om bevisläget motiverar att bevistalan väcks. Vid bestämmelsens tillkomst framhölls att åklagaren bör iaktta stor försiktighet i de fall, då skälen för att inleda en bevistalan framstår

5Se prop. 1983/84:187 s. 38.

6Se prop. 1983/84:187 s. 11.

122

som svagare än vad som skulle ha krävts för att väcka åtal om det gällt en person över 15 år. Det framhölls dock att det i ett sådant fall ändå inte skulle vara uteslutet att föra talan om det finns ett bety- dande intresse av att få domstolens avgörande i frågan. Tre av Lag- rådets ledamöter påtalade dock att det principiellt knappast kunde komma i fråga att väcka bevistalan i sådana fall då bevisläget inte hade räckt till för ett åtal mot en straffmyndig person.7

Endast riksåklagaren, vice riksåklagaren, överåklagare, vice över- åklagare, chefsåklagare och vice chefsåklagare får utföra åklagarens uppgifter i fråga om bevistalan (se 11 § första stycket 1 åklagarför- ordningen [2004:1265]). Beslut om att, efter framställan därom, väcka bevistalan eller inte kan endast fattas av åklagare med någon av nyss- nämnda befattningar.

5.3Hur tillämpas bestämmelserna om bevistalan i dag?

Bevistalan är mycket sällan förekommande. Under den senaste tio- årsperioden har det, såvitt vi har kunnat utröna, endast slutligt av- gjorts fem sådana mål. I samtliga dessa fall har det rört sig om miss- tanke om mord eller dråp.8

Det äldsta av målen, som är från Malmö tingsrätt år 2015, rörde en pojke som var 14 år gammal vid den påstådda gärningen.9 Åklaga- ren påstod i bevistalan att 14-åringen gemensamt och i samförstånd med en straffmyndig person uppsåtligen berövat målsäganden, en 17-åring, livet. Tingsrätten fann det inte utrett att den misstänkte 14-åringen gjort sig skyldig till mord. I samma mål dömdes två straff- myndiga personer för mord respektive misshandel och övergrepp i rättssak.

I ett mål från Hovrätten för Västra Sverige, som gällde ett över- klagat avgörande från Varbergs tingsrätt, var två pojkar som vid den påstådda gärningen var 13 år gamla misstänkta för att uppsåtligen ha berövat en person livet.10 Bevistalan avsåg också grov stöld. Hov- rättens domslut innebar att det blivit utrett att de båda 13-åringarna

7Se NJA II 1964 s. 181.

8I anslutning till att detta betänkande lämnats till tryckning har Ångermanlands tingsrätt av- gjort ett mål om bevistalan (dom 2021-12-22, i mål nr B 1859-21). Domen har, när betänkan- det trycks, inte fått laga kraft och har inte kunnat beaktas vid våra överväganden.

9Malmö tingsrätt, dom 2015-02-06, i mål nr B 7420-14.

10Hovrätten för Västra Sverige, dom 2016-06-23, i mål nr B 2578-16.

123

tillsammans och i samråd eller samförstånd gjort sig skyldiga till grov stöld, men däremot inte till mord.

Efter en överklagad dom från Jönköpings tingsrätt tog Göta hov- rätt ställning till ett åtal mot en 16-åring (vid gärningen) och en be- vistalan avseende en 14-åring.11 Tingsrätten biföll åtalet mot 16-åringen såvitt avsåg grov misshandel och ofredande, men ansåg det däremot inte styrkt att denne skulle fällas till ansvar för att ha berövat måls- äganden livet. När det gällde 14-åringen fann tingsrätten att det inte blivit utrett att han gjort sig skyldig till mord, alternativt synnerligen grov misshandel och vållande till annans död. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut beträffande 16-åringen, men fann det, i motsats till tingsrätten, utrett att 14-åringen gjort sig skyldig till grov miss- handel.

I två förenade mål från Göteborgs tingsrätt dömdes, i det ena målet, en 16-åring för rån begånget mot en då 13-årig person och det andra målet avsåg en bevistalan förd mot samme 13-åring.12 Åklaga- ren påstod i bevistalan att 13-åringen gjort sig skyldig till mord alter- nativt synnerligen grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott, av en 12-åring. Tingsrätten fann det utrett att 13-åringen or- sakat 12-åringens död, men fann samtidigt att det var fråga om s.k. nödvärnsexcess och att bevistalan därför skulle ogillas.

Göta hovrätt meddelade i maj 2021 dom beträffande ett över- klagat avgörande från Jönköpings tingsrätt.13 Bevistalan avsåg ett påstående om att en 14-åring gjort sig skyldig till dråp alternativt grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott, i samband med att en 17-åring knivskurits till döds. Tingsrätten fann det utrett att 14-åringen hade gjort sig skyldig till grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott. Hovrätten ändrade däremot tingsrättens domslut och slog fast att det inte blivit utrett att 14-åringen gjort sig skyldig till någon av de påstådda gärningarna, med hänvisning till bestämmelserna om s.k. nödvärnsexcess.

I samtliga dessa fem fall har det således rört sig om mycket allvarlig brottslighet, med dödlig utgång, och om misstänkta barn som i ålder inte befunnit sig alltför långt från straffmyndighets- gränsen. Att stor restriktivitet är påkallad när det gäller frågan om en bevistalan ska inledas framhålls i Åklagarmyndighetens handbok,

11Göta hovrätt, dom 2019-04-05, mål nr B 262-19.

12Göteborgs tingsrätt, dom 2020-07-29, i mål nr B 5105-20 och B 5448-20.

13Göta hovrätt, dom 2021-05-04, i mål nr 920-21.

124

som innehåller vägledning för åklagare i praktiska och rättsliga frågor i anslutning till utredningar enligt 31 § LUL. Där anges att bevistalan kan bli aktuellt vid exempelvis mord, dråp, grov våldtäkt, synnerligen grov misshandel, grovt rån och grov mordbrand. Den restriktiva tillämpningen av bestämmelserna om bevistalan framgår vidare i handboken på så sätt att det anges att åklagare, när han eller hon ska ta ställning till om bevisningen motiverar att bevistalan väcks, bör utgå från samma beviskrav som skulle ha gällt om prövningen hade avsett beslut om att väcka åtal mot någon över 15 år. Hade bevisningen inte varit tillräcklig för ett motsvarande åtal, bör bevis- talan inte bli aktuellt. Vid avgörandet av om bevistalan är påkallad framhålls i handboken även andra omständigheter som kan vara av betydelse för frågan om det är påkallat ur allmän synpunkt att bevis- talan väcks. Dit hör faktorer som barnets ålder och hur långt tillbaka i tiden som brottet begåtts. Ju yngre barnet är och ju längre tid som förflutit sedan brottet, desto mindre påkallad bör en bevistalan anses vara ur allmän synpunkt.14 Genomgående för den vägledning som handboken innehåller när det gäller tillämpningen av bestämmelserna om bevistalan är således att stor restriktivitet är påkallad.

En förutsättning för att åklagare ska kunna väcka bevistalan är, som vi tidigare redovisat (se avsnitt 5.2), att en behörig aktör tar initiativ till en sådan talan. Socialnämnden har i detta sammanhang en viktig funktion att fylla. Kunskapen om socialnämndens roll i fråga om bevistalan får antas variera i landets kommuner och det finns exempel där en bevistalan hade kunnat övervägas, men det senare visat sig att socialnämnden inte känt till denna möjlighet. I februari 2020 kom en ny version av Socialstyrelsens handbok för socialtjänsten (Barn och unga som begår brott), som bl.a. behandlar socialnämndens ansvar i ärenden där en bevistalan kan vara aktuell. Den tidigare hand- boken behandlade inte bevistalan.

14Se Åklagarmyndighetens handbok Utredningar enligt 31 § LUL. Om handläggningen av ärenden och bevistalan där den som kan misstänkas är under 15 år, s. 62 f.

125

5.4Skuldfrågan för barn som misstänks för brott bör prövas i domstol i fler fall – våra överväganden och förslag

5.4.1Bestämmelserna om bevistalan bör ändras

Vår bedömning: Övervägande skäl talar för att nuvarande be- stämmelser om bevistalan bör ändras på så sätt att skuldfrågan för ett barn under 15 år som misstänks för brott ska prövas i domstol i fler fall än vad som sker i dag.

När unga personer misstänks för att ha begått allvarliga, ibland mycket allvarliga, brott gör sig flera olika hänsyn gällande. Från sam- hällets sida finns ett intresse av att omständigheterna kring ett allvarligt brott ska redas ut, att tillräckligt ingripande åtgärder ska vidtas mot den eller de personer som ligger bakom brottet och att involverade myndigheter och andra aktörer ska verka för att barnet inte fortsätter att begå brott. En bevistalan för att pröva skuldfrågan gällande ett misstänkt barn som inte är straffmyndigt kan vara ett medel, i samverkan med andra åtgärder, för att tillgodose sådana all- mänintressen. Från det enskilda barnets perspektiv kan dock en dom- stolsprocess upplevas negativ och innebära en påfrestning som kan vara svår att hantera för en ung person.

Våra överväganden i frågan om befintliga bestämmelser om bevis- talan är ändamålsenligt utformade eller om de bör ändras på något sätt för att därigenom öka antalet fall som prövas inför domstol bör lämpligen vila på en avvägning av de argument som talar för respek- tive emot att bevistalan ska väckas i större utsträckning än som är fallet i dag.

Den svenska åldersgränsen för straffmyndighet grundas på en bedömning av när ett barn – i allmänhet – anses ha ett tillräckligt utvecklat intellekt för att skilja på tillåtna och otillåtna handlingar liksom att i tillräcklig utsträckning kunna förutse konsekvenserna av sitt handlande. Barn under 15 år anses därför visserligen, som vi tidi- gare har konstaterat, kunna begå ett brott, men de kan inte straff- rättsligt hållas ansvariga för sitt handlande. En följd av den ålders- gräns som satts upp är att barn under 15 år som utgångspunkt inte hör hemma i en domstolsprocess utan att relevanta åtgärder i stället ska vidtas inom socialtjänsten. Vid bevistaleinstitutets tillkomst var

126

det också så bestämmelserna var avsedda att tillämpas. Bevistalan var ett verktyg för socialtjänsten i arbetet med att tillsätta relevanta åtgärder för den unge, inte ett brottspreventivt medel och inte heller ett instrument med repressiv verkan. Att bevistalan ursprungligen har haft ett visst syfte hindrar dock inte att samhällsutvecklingen kan föra med sig ett behov av förändringar i regelverket så att detta bättre kan tillgodose de behov som föreligger i dag. Det bakomliggande syftet med bestämmelserna kan därigenom, vid sidan av den ursprung- liga funktionen, utvidgas till att också tillgodose andra ändamål.

En princip av fundamental betydelse i svensk straffrättsordning är oskuldspresumtionen, som innebär att var och en som är miss- tänkt eller tilltalad för brott ska betraktas som oskyldig till dess skulden fastställts enligt lag. För barn som misstänks för brott kompletteras denna utgångspunkt med de rättigheter som FN:s barn- konvention garanterar barnet. Konventionen är tydlig i fråga om de särskilda krav som måste ställas på ett rättssystem anpassat för barn och unga som misstänks ha begått brott. Av artikel 40 i konven- tionen framgår att staten särskilt ska säkerställa att varje barn som misstänks för att ha begått ett brott ska betraktas som oskyldigt innan barnets skuld blivit lagligen fastställd. Barnet ska inte heller tvingas erkänna sig skyldigt.

För utredning om brott som ett barn under 15 år misstänks för gäller antingen att en utredning enligt 31 § LUL genomförs, eller att någon utredning, utöver den som möjligen aktualiseras inom social- tjänsten, inte alls äger rum. När det gäller brott för vilka det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år finns en presumtion för att en § 31-utredning ska genomföras (se 31 § första stycket LUL). En sådan utredning lämnar dock inte, vare sig enligt gällande rätt eller efter de förändringar som vi har föreslagit (se avsnitt 4.7), något svar på frågan om det misstänkta barnet, om han eller hon hade varit straffmyndig, hade dömts för brottet. Eller annorlunda uttryckt – utan en bevistalan får frågan om barnet är skyldigt till brott inget otvetydigt svar. I avsaknad av en rättslig prövning finns det en risk att ett barn allmänt anses ha begått en viss handling, men att bevisläget är sådant att det inte skulle ansetts tillräckligt för en fällande dom om gärningspersonen hade varit straffmyndig och åtal hade väckts. En sådan situation är mycket olycklig av flera skäl. Den innebär att oskuldspresumtionen inte tas tillvara, den är i konflikt med svenska åtaganden enligt barnkonventionen och med barnets

127

rättigheter enligt konventionen och medför dessutom att rättssäker- heten blir åsidosatt. Risken för detta får antas minska om fler be- gångna brott skulle prövas vid en bevistalan där styrkan i bevis- ningen avgörs av domstol. Detta talar således för att bestämmelserna bör ändras för att möjliggöra att en sådan talan väcks oftare.

En bevistalan kan också tillgodose berättigade målsägandeintressen. Av Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport 2014:20 (se avsnitt 4.3.4) framgår att det i många fall är svårt för målsägande att få ersättning för uppkommen skada, främst brottsskadeersättning, eftersom det saknas tillräckligt underlag. Detta gäller särskilt i fråga om klargör- ande kring skuldfrågan. Vid våra kontakter med Brottsoffermyndig- heten (se avsnitt 4.6) har myndigheten framhållit att ett sådant klar- görande är av central betydelse för ersättningsfrågan. Genom en bevistalan där det ansetts utrett att den unge begått brottet får måls- ägandens möjligheter att få ersättning för uppkommen skada antas förbättras. Att skuldfrågan prövas i en bevistalan kan därutöver bidra till att målsäganden, som ofta själv är en ung person, kan få upprätt- else och möjlighet att bearbeta det inträffade.

Om bestämmelserna om bevistalan skulle ändras på så sätt att bevistalan initieras i fler ärenden än i dag, är det dock nödvändigt att beakta vilket utredningsunderlag som föreligger inför en sådan dom- stolsprocess. En bevistalan föregås alltid av en § 31-utredning. Ut- märkande för en sådan utredning är att den avser ett särskilt barn och inte, som vid en förundersökning mot en straffmyndig person, själva brottet. Vidare är inte fullt ut samma utredningsåtgärder till- gängliga vid en § 31-utredning som vid en förundersökning. Utred- ningar där barn under 15 år misstänks för brott präglas dessutom ofta av att många andra relevanta aktörer – främst målsäganden och vittnen – också är unga personer, med de särskilda svårigheter som det för med sig för bevisläget. Underlaget som står till åklagarens förfogande när han eller hon tar ställning till om det bör väckas en bevistalan är därför ofta inte helt jämförbart med den utredning som föreligger inför att åtalsfrågan ska prövas efter en förundersökning. Möjligheten att uppnå ett bevisläge som hade motsvarat det som skulle varit tillräckligt för att väcka åtal kan därför vara mer begränsad när den förmodade gärningspersonen är under 15 år än när det är fråga om en straffmyndig misstänkt. I den mån styrkan av den bevis- ning som är tillgänglig vid en bevistalan visar sig inte vara tillräcklig för att det ska anses utrett att det misstänkta barnet har gjort sig

128

skyldigt till brott, kommer domstolen inte att fastställa någon skuld för barnet. Att § 31-utredningar inte fullt ut är anpassade för att tjäna som underlag för en efterföljande domstolsprocess i form av en bevistalan, ökar därigenom inte risken för att ett barn som misstänks för brott felaktigt bedöms skyldigt till brottet. Eventuella brister i utredningen som kan tänkas bero på att en § 31-utredning inte kan bedrivas fullt ut enligt samma förutsättningar som en för- undersökning kommer således inte att missgynna det misstänkta barnet. Det kan förstås tyckas otillfredsställande att en gärningsper- sons skuld inte kan fastställas, men från ett rättssäkerhetsperspektiv är det naturligtvis att föredra att ett svagare bevisläge påverkar åkla- garens möjlighet till bifall än motsatsen.

Ett tänkbart skäl som kan tala emot en ökad användning av bevis- taleinstitutet är att en domstolsprocess kan vara en stor påfrestning för ett barn som misstänks för brott. En process i domstol kan, särskilt om det är fråga om allvarlig brottslighet, dra uppmärksamhet till sig och vara pressande för barnet att ta sig igenom. Mot risken för att en bevistaleprocess kan vara ansträngande för barnet måste dock vägas det viktiga rättssäkerhetsintresse som kan tillgodoses genom att skuldfrågan vid en bevistalan blir allsidigt belyst och be- dömd av domstol. Därigenom bör risken för att ett barn blir oriktigt utpekat som skyldigt till ett visst brott avsevärt minska, vilket själv- klart är betydelsefullt för det enskilda barnet, men också ur ett rätts- säkerhetsperspektiv.

Enligt vår bedömning talar övervägande skäl, vid en sammanväg- ning av det som nyss konstaterats, för att bestämmelserna om bevis- talan bör förändras på så sätt att möjligheten att föra bevistalan ut- vidgas. Det främsta skälet härför är att frågan om ett barn är skyldigt till ett allvarligt brott eller inte bör avgöras efter en rättslig prövning i domstol. Det är endast efter en sådan prövning, inom ramen för en ackusatorisk process med möjlighet till insyn i utredningen, som det under rättssäkra former är möjligt att få klarlagt om ett utpekat barn har gjort sig skyldigt till brott eller inte. Vid utformningen av sådana bestämmelser måste dock betonas att barn och unga inte är vuxna och att de inte heller ska behandlas som vuxna. Regelverket kring bevistalan måste därför ges en sådan utformning att bevistalan inte i realiteten utgör ett sätt att göra viss repression möjlig även gentemot personer som inte fyllt 15 år, dvs. som ett förtäckt sätt att sänka straffmyndighetsåldern. Genom att utvidga möjligheterna att föra

129

en bevistalan tillgodoses också ett berättigat allmänintresse av att skuldfrågan, med bibehållet krav på rättssäkerhet, kan klargöras när barn under 15 år misstänks för allvarlig brottslighet. Det tidigare bakomliggande syftet med en bevistalan – att socialtjänsten därigenom kan få förbättrade möjligheter att erbjuda relevanta insatser för barnet

–gör sig alltjämt gällande och kan, även vid en förändring av bestäm- melserna om bevistalan, fortfarande tillgodoses.

Vi har i detta sammanhang övervägt om bevistalebestämmelserna i ett första steg enbart bör förändras i fråga om åklagarens möjlighet att självständigt initiera talan (se avsnitt 5.5) och att det därefter får utvärderas om det krävs ytterligare förändringar av bestämmelserna. En självständig initiativrätt för åklagaren skulle visserligen kunna innebära en utökad möjlighet att väcka bevistalan jämfört med det regelverk som gäller i dag – där åklagarens möjlighet att väcka talan är begränsad till de fall då särskild framställan om det har gjorts från de aktörer som har sådan behörighet – men det kommer sannolikt inte att leda till någon mer betydande förändring av antalet fall som kommer att prövas i domstol. Det framstår, enligt vår bedömning, som angeläget att allvarlig brottslighet som barn under 15 år miss- tänks för i högre grad än i dag kan komma under domstols prövning. Bevistalebestämmelserna bör därför förändras inte enbart beträff- ande åklagarens initiativrätt. Hur bestämmelserna närmare bör utfor- mas redovisas i nästkommande avsnitt.

5.4.2Närmare om de utvidgade bevistalebestämmelserna

Vårt förslag: När en utredning enligt 31 § lagen med särskilda be- stämmelser om unga lagöverträdare har slutförts beträffande ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fem år ska åklagare begära prövning i domstol av frågan om den som misstänks för att före 15 års ålder ha begått brottet är skyldig. Bevis- talan ska också väckas vid misstanke om ett straffbelagt försök, en straffbelagd förberedelse eller en straffbelagd stämpling till ett så- dant brott. En presumtionsregel med denna innebörd ska införas i 38 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

En bevistalan får väckas även vid misstanke om annat brott, om det finns synnerliga skäl för detta.

Bevistalan ska dock inte väckas om särskilda skäl talar emot det.

130

En presumtionsregel ska införas i 38 § LUL

De skäl som talar för att skuldfrågan när barn under 15 år misstänks för brott ska prövas i domstol gör sig särskilt starkt gällande vid mycket allvarlig brottslighet. Vid sådan brottslighet är sannolikt behovet av insatser från socialtjänstens sida större än vid misstanke om mindre allvarlig kriminalitet och att skuldfrågan klarläggs kan förbättra möjligheterna för socialtjänsten att vidta relevanta åtgärder för barnet. Dessutom är allmänintresset av att skuldfrågan kan redas ut regelmässigt större vid allvarlig brottslighet. För sådan brotts- lighet är också ofta målsägandeintresset av att få till stånd en dom- stolsprövning särskilt stort. Även av rättssäkerhetsskäl får det sägas vara särskilt angeläget att skuldfrågan kan bedömas i domstol när det gäller de allra svåraste brotten. Vid den avvägning som vi i före- gående avsnitt redovisat av skälen för respektive emot att ett barn som inte är straffmyndigt ska underkastas en domstolsprocess väger också skälen för tyngre ju allvarligare brott det är fråga om.

För att göra det möjligt att pröva fler misstankar om allvarlig brottslighet i domstol än som sker i dag bör bestämmelsen i 38 § LUL om bevistalan således ändras. Gällande rätt föreskriver att, som

vitidigare redovisat, om någon misstänks för att före 15 års ålder ha begått ett brott får åklagare efter framställan från socialnämnden, Socialstyrelsen eller vårdnadshavarna för den unge, väcka bevistalan. En förutsättning härför är att det krävs ur allmän synpunkt. Utgångs- punkten vid våra överväganden har varit att fler brottsmisstankar ska leda till bevistalan och att det fortfarande till störst del ska vara fråga om mycket allvarliga brott, men att tillämpningen av bevistalebestäm- melserna inte ska vara så restriktiv som är fallet i dag. I syfte att upp- nå detta bör en presumtionsregel införas, med krav på att skuld- frågan när det gäller misstanke om brott av visst allvar ska prövas i domstol. Genom en presumtionsregel blir det tydligt när en bevis- talan ska väckas och möjligheterna för en enhetlig rättstillämpning ökar.

För brott som barn under 15 år misstänks för föreskriver pre- sumtionsregeln i 31 § första stycket LUL att en utredning om brottet ska inledas, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år. Bestämmelsen omfattar således, genom att den nedre gränsen satts vid ett minimistraff om fängelse i ett år, inte endast de allra allvarligaste brotten. En bevistalan är en betydligt mer

131

ingripande åtgärd för ett barn än vad det innebär att medverka i en

§31-utredning. När det gäller bevistalan bör därför den nedre gränsen för presumtionsregelns tillämplighet inte sättas vid ett års fängelse utan högre. Även om syftet med den föreslagna lagändringen är att göra det möjligt att pröva fler brottsmisstankar genom en bevistalan ska dock den absoluta merparten av brott som barn under 15 år misstänks för alltjämt inte komma under prövning av domstol. Det finns därför skäl att sätta den nedre gränsen högt. Vi anser att en lämplig gräns kan vara vid brott för vilka det inte är föreskrivet lägre fängelsestraff än fem år. Därigenom omfattas endast de allvarligaste brotten, som t.ex. mord, synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt, grovt rån och grov mordbrand.

Utredningar om brott där den misstänkte gärningspersonen inte är straffmyndig genomförs, som vi tidigare uppehållit oss vid, enligt bestämmelserna i 31 § LUL. Liksom det vid åtal mot någon som är straffmyndig är en förutsättning att brottsligheten har utretts vid en förundersökning, bör gälla att en bevistalan enbart kan aktualiseras sedan brottsmisstanken är tillfredsställande utredd. En bevistalan ska därför inte kunna väckas om inte en § 31-utredning har genom- förts. Detta bör framgå uttryckligen av lagtexten.

En förutsättning för att väcka bevistalan är vidare att det för brottsmisstanken finns bevisning av viss styrka. Att det är fråga om misstanke om brott som i och för sig faller inom presumtionsregelns tillämpningsområde bör således inte vara tillräckligt för att väcka talan. Vid bevistaleinstitutets tillkomst angavs (se avsnitt 5.2) att stor försiktighet är påkallad när det gäller att väcka bevistalan i de fall då skälen för bevistalan framstår som svagare än vad som skulle krävts om gärningspersonen varit straffmyndig. Helt uteslutet att ändå väcka talan ansågs det dock inte vara. En ordning varigenom det skulle vara möjligt att väcka bevistalan vid ett bevisläge som är svagare än det som krävs vid väckande av åtal mot en straffmyndig person kan dock, enligt vår mening, få icke önskvärda konsekvenser. En situation som är relativt vanlig när unga personer misstänks för brott är att någon av dem är under 15 år och någon av dem strax över 15 år. Om det skulle ställas olika krav på bevisningens styrka när det ska fattas beslut om åtal respektive bevistalan, är det inte osannolikt att bevisningen skulle bedömas räcka för att väcka bevistalan, men att förundersökningen skulle avslutas utan att åtal väcktes. En sådan situation vore otillfredsställande, särskilt mot bakgrund av vad vi

132

ovan konstaterat om att försiktighet är påkallad när det gäller att utsätta barn för den prövning som en domstolsprocess kan innebära. Ett krav på åklagare att väcka bevistalan vid ett bevisläge som inte motsvarar vad som gäller vid ett åtal skulle också medföra att åklaga- ren skulle behöva föra en talan som han eller hon inte fullt ut menar att det finns stöd för. Det framstår mot denna bakgrund i stället som lämpligt att åklagare ska väcka bevistalan under samma förutsätt- ningar som gäller för att väcka åtal, dvs. det ska bedömas föreligga tillräcklig bevisning för gärningspåståendet eller, annorlunda uttryckt, bevisningen måste vara tillräckligt stark för att åklagaren på objektiva grunder ska kunna förvänta sig en fällande dom. Liksom är fallet vid ansökan om stämning i ett brottmål hindrar detta inte att det i det aktuella fallet exempelvis kan finnas invändningar om ansvarsbefri- ande grunder, som t.ex. nödvärn, som åklagaren inte bedömer som obefogade. Vi har övervägt att låta kravet på tillräckliga skäl framgå uttryckligen av 38 § LUL, men funnit att regleringen bör följa vad som enligt 20 kap. 6 § rättegångsbalken gäller för väckande av allmänt åtal, där kravet på bevisningens styrka inte framgår av lagtext.

Även vissa osjälvständiga brottsformer bör omfattas av presumtionsregeln

Intresset av att skuldfrågan kan klarläggas kan vara minst lika stort för en osjälvständig form av ett brott som är så allvarligt att det omfattas av den föreslagna presumtionsregelns tillämpningsområde som då det är fråga om ett fullbordat brott. Så är särskilt fallet då endast tillfälligheter avgjort om brottet fullbordats eller inte. Liksom är fallet med presumtionsregeln i 31 § LUL bör presumtionsregeln om bevistalan därför omfatta även de osjälvständiga brottsformerna försök, förberedelse och stämpling till brott. Att osjälvständiga brottsformer i det enskilda fallet kan ha ett betydligt lägre straff- värde än fem års fängelse bör kunna vägas in i bedömningen, som vi redovisar i det följande, av om det föreligger särskilda skäl för att inte väcka en bevistalan.

133

Bestämmelsen om bevistalan ska inte föreskriva någon lägsta åldersgräns

Merparten av de brott som utförs av barn som inte är straffmyndiga och som leder till en utredning enligt 31 § LUL begås av barn som närmar sig straffmyndighetsåldern. För så pass allvarliga brott som de som omfattas av den föreslagna presumtionsregeln om bevistalan är det sällsynt att det riktas brottsmisstankar mot barn under 12 år. De fall av bevistalan som under senare år har avgjorts (se avsnitt 5.3) gäller 13- respektive 14-åringar och bevistalan kommer sannolikt även framöver att ha störst betydelse vid brottsmisstankar gällande barn strax under 15 år. Om brottsmisstankar avseende så pass allvarlig brottslighet som enligt den föreslagna presumtionsregeln riktas mot ännu yngre barn, kan det dock ändå vara önskvärt att det finns en möjlighet att väcka bevistalan. Precis som gäller för presum- tionsregeln i 31 § LUL finns det därför inte skäl att undanta yngre barn från tillämpningsområdet för 38 § och bestämmelsen bör därför inte innehålla någon lägsta åldersgräns för när bevistalan kan väckas. För barn som befinner sig flera år från straffmyndighetsåldern kan det dock finnas sådana särskilda skäl att bevistalan inte ska inledas, med hänsyn till barnets bristande mognad och utveckling. Ju yngre barnet är, desto större bör utrymmet vara för att bryta presumtionen. För mycket unga barn kan det vara i det närmaste omöjligt att ålägga barnet skuld i straffrättslig mening. En bevistalan skulle för så unga barn inte fylla något syfte. Trots att det för brott som faller inom presumtionsregelns tillämpningsområde alltid är fråga om misstankar om mycket allvarliga brott, kan det i dessa fall föreligga särskilda skäl för att inte väcka talan. En förutsättning för att det ska vara möjligt att genomföra ett domstolsförfarande beträffande en bevistalan är, med de processrättsliga regler som gäller i dag, att barnet som miss- tänks för brott kan närvara vid huvudförhandling i rätten. Dom- stolens bedömning bör, liksom är fallet vid prövning av allmänt åtal, förutsätta att det misstänkta barnet kan vara närvarande i rättssalen och höras där. Att barnet kan närvara vid förhandlingen är också viktigt för att tillgodose barnets rättigheter enligt den grundlägg- ande artikel 12 i barnkonventionen, som innebär en rätt för barnet att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. I prak- tiken torde det mer sällan vara möjligt för yngre barn, som befinner sig flera år från straffmyndighet, att medverka vid en domstols-

134

förhandling. Domstolarnas verksamhet är i dag inte anpassad för att yngre barn ska kunna närvara vid förhandling i rätten. Om så är möj- ligt eller inte, måste avgöras i det enskilda fallet och med beaktande av barnets mognad. Någon fast åldersgräns bör således inte ställas upp. Att ett barn inte bedöms kunna närvara vid förhandling inför rätten bör kunna utgöra särskilt skäl för att inte väcka bevistalan.

I sammanhanget bör också framhållas vad som följer av 31 § fjärde stycket LUL. Om ett barn under 12 år misstänks för brott, får en utredning enligt andra eller tredje styckena i nämnda paragraf inledas endast om det finns synnerliga skäl. Genomförandet av en § 31-utred- ning är, som vi tidigare redovisat, en förutsättning för bevistalan. Följden av detta är att det för att det ska vara aktuellt med en bevis- talan för barn under 12 år kommer att antingen vara fråga om pre- sumtionsbrott enligt 31 § första stycket LUL eller fall där det bedömts föreligga synnerliga skäl att inleda en utredning med stöd av 31 § andra eller tredje styckena LUL.

Bevistalan ska vara möjlig även för brott som faller utanför presumtionsregelns tillämpningsområde

Även om nu gällande bestämmelser om bevistalan inte är begränsade till att avse endast viss brottslighet har bevistalan i praxis, som vi tidigare konstaterat, endast aktualiserats när det varit fråga om mycket allvarliga brott. Den nu föreslagna presumtionsregeln kommer att omfatta sådan mycket allvarlig brottslighet. Det kan dock inte ute- slutas att det kan vara påkallat att väcka bevistalan även för brotts- misstankar som inte omfattas av presumtionsregelns tillämpnings- område. Vid sidan av den nu föreslagna presumtionen bör därför finnas en möjlighet att under vissa förutsättningar begära rättens prövning av skuldfrågan. Som vi tidigare konstaterat bör bestämmel- ser om bevistalan grundas på en avvägning mellan hänsyn till barnet som misstänks för brott och en önskan att få klarhet i skuldfrågan. Möjligheten att väcka bevistalan i annat än presumtionsfall bör mot den bakgrunden utformas restriktivt, vilket lämpligen kan göras genom att ett krav på förekomsten av synnerliga skäl ställs upp. Med stöd av en sådan bestämmelse kan exempelvis en bevistalan som väcks med stöd av presumtionsregeln också omfatta annan brottslighet, dock under förutsättning att det är fråga om ett allvarligt brott, som den unge är misstänkt för. En bevistalan som förutom ett presumtions-

135

brott också omfattar något eller några andra allvarliga brott som inte omfattas av presumtionen kan bidra till att ge en samlad bild av vilken kriminalitet som den unge gjort sig skyldig till.

Vid misstanke om viss upprepad brottslighet kan det också anses föreligga synnerliga skäl för att väcka en bevistalan. En förutsättning härför bör dock vara att det är fråga om mycket allvarliga brott som sammantaget har ett påtagligt högt straffvärde. Så kan t.ex. vara fallet vid upprepade våldtäktsbrott som dock inte bedöms vara grova brott (och därmed inte faller under presumtionsregelns tillämpnings- område). Andra brott som kan komma i fråga att väcka talan för vid upprepad brottslighet kan exempelvis vara vållande till annans död, grovt brott, grovt sexuellt övergrepp, mordbrand och grovt sabotage mot blåljusverksamhet. I undantagsfall bör det kunna komma i fråga att väcka bevistalan beträffande ett brott med påtagligt högt straff- värde också om det endast är fråga om en enskild gärning. Faktorer att beakta vid bedömningen om det föreligger synnerliga skäl kan bl.a. vara förekomsten av särskilt försvårande omständigheter som exempelvis mycket svåra kränkningar av målsägandens integritet.

En bestämmelse med denna innebörd gör det också möjligt för åklagare att när bevistalan väcks om ett brott som omfattas av pre- sumtionsregeln framställa ett andrahandsyrkande avseende brotts- lighet som inte faller inom presumtionsregelns tillämpningsområde.

Bevistalan ska inte väckas om det föreligger särskilda skäl häremot

Till bestämmelsen om bevistalan bör knytas en möjlighet att, vid särskilda skäl, avstå från att väcka sådan talan. Skäl för att avstå kan exempelvis vara att omsorgen om barnets bästa kräver det. Faktorer att beakta vid en sådan bedömning kan exempelvis vara om barnet har vissa svårare intellektuella eller neuropsykiatriska funktions- nedsättningar. I sådana fall kan det, liksom om det är fråga om ett mycket ungt barn, under utredningsskedet ha visat sig att det inte är möjligt att bedöma skuldfrågan. En bevistalan torde i sådana fall inte vara möjlig att genomföra, vilket kan utgöra särskilda skäl för att inte väcka talan. Att det har förflutit avsevärd tid sedan brottet begicks kan också beaktas i detta sammanhang. Även andra omständigheter kan utgöra särskilda skäl för att inte väcka bevistalan, som t.ex. att vissa brottsmisstankar gällande osjälvständiga brottsformer kan ha

136

ett straffvärde som, trots att det är fråga om presumtionsbrott, i det enskilda fallet med marginal understiger fem års fängelse.

Det bör i sammanhanget framhållas att en del av de omständig- heter som kan anses utgöra särskilda skäl mot att väcka bevistalan redan vid åklagarens bedömning av om det föreligger tillräckliga skäl för att väcka talan kan ha fått åklagaren att avstå härifrån eftersom dessa faktorer inte sällan också inverkar på bevisläget.

Utrymmet för att avstå från att väcka bevistalan vid förekomsten av särskilda skäl bör, enligt vår mening, anses vara mindre ju allvar- ligare brottslighet det är frågan om. För att en bevistalan alls ska vara aktuell är utgångspunkten visserligen att det som regel är fråga om mycket allvarlig brottslighet, men även bland mycket svår brottslig- het finns det gärningar som är mer allvarliga än andra. Således bör t.ex. utrymmet för att inte väcka bevistalan vara mindre då det är fråga om våldsbrott med dödlig utgång, än då det är fråga om brott som visserligen potentiellt är livsfarliga, men där det framför allt är fråga om stora materiella skador, som t.ex. vid grov mordbrand.

Ett domstolsförfarande beträffande en bevistalan kan behöva anpassas utifrån det misstänkta barnets behov

Huvudförhandlingar i brottmål hålls i allt väsentligt utifrån regel- verket i rättegångsbalken. Bestämmelserna är, med några undantag, i huvudsak anpassade utifrån att yngre barn inte är närvarande i rätten. Denna grundläggande utgångspunkt ligger också väl i linje med hur lagöverträdare som inte är straffmyndiga hanteras i svensk rätt – ansvaret åvilar de sociala myndigheterna, inte rättsväsendet. De ändringar i bevistalebestämmelserna som vi föreslår syftar till att öka möjligheterna att genom en bevistalan pröva skuldfrågan i dom- stol när barn under 15 år misstänks för brott. Vid handläggningen av sådana mål i domstol bör särskilt beaktas att den misstänkte gär- ningspersonen är ett barn som inte är straffmyndigt. Det kan t.ex. innebära att det finns ett behov av tätare pauser eller kortare förhand- lingsdagar. Att förhandlingen även i övrigt anpassas till den unge, exempelvis genom att ordföranden, utifrån barnets ålder och mognad, förklarar processen bör vara en självklarhet. Sådana åtgärder för att underlätta för yngre barn vid bevistalan kan vidtas redan med det regelverk som gäller i dag och föranleder därför ingen lagstiftnings- åtgärd.

137

5.5Rätten att ta initiativ till en bevistalan

5.5.1Olika aktörer tar till vara olika intressen

En fråga av betydelse för hur regelverket om bevistalan tillämpas, liksom hur de bestämmelser vi nu föreslår kan komma att tillämpas framöver, är vem som har möjlighet att väcka en sådan talan. En begränsning när det gäller bevistaleinstitutet i dag är, som vi tidigare konstaterat, att åklagaren saknar självständig initiativrätt. Frågan är om denna ordning bör kvarstå eller om det finns övervägande skäl för en ändring.

Möjligheten att hos åklagare göra framställan om att bevistalan ska väckas tillkommer, som tidigare nämnts, socialnämnden, Social- styrelsen och det misstänkta barnets vårdnadshavare.

I fokus för socialnämndens verksamhet när det gäller barn som misstänks för brott är att erbjuda hjälp och stöd till barnet och personer runt barnet. För att socialtjänstens insatser ska bli ända- målsenliga kan det vara viktigt att få omständigheterna kring ett brott som begåtts av någon under 15 år klarlagda. Att göra en framställan om att en bevistalan bör väckas kan vara ett led i detta.

Möjligheten för barnets vårdnadshavare att göra framställan om bevistalan utgår från tanken att vårdnadshavarna därigenom, genom att få till stånd en prövning av skuldfrågan, kan bidra till att rentvå barnet från brottsmisstankar som vårdnadshavarna, får förmodas, anser är oriktiga.

Socialstyrelsens rätt att initiera en bevistalan hänger samman med att myndigheten tidigare haft tillsynsansvar över socialtjänstens verk- samhet.

5.5.2Åklagare ska ha rätt att på eget initiativ väcka bevistalan – våra överväganden och förslag

Vårt förslag: Det ska vara möjligt för åklagaren att, även utan framställan från annan behörig aktör, väcka bevistalan vid dom- stol. Bestämmelsen i 38 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska därför ändras på så sätt att åklagaren ges en självständig initiativrätt för bevistalan.

138

Åklagarens uppgifter i fråga om bevistalan ska, om det inte möter något hinder, utföras av åklagare som genom intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare är särskilt lämpad för uppgiften. Kravet i 11 § första stycket 1 åklagarförordningen (2004:1265) om att endast åklagare med viss befattning får utföra sådana uppgifter ska inte längre gälla.

Bedömningen av om, utifrån det regelverk som gäller i dag, en bevis- talan bör väckas kan innefatta svåra överväganden, särskilt i fråga om hur bevisläget i ärendet ser ut. Bäst lämpad att göra sådana övervä- ganden är enligt vår mening åklagare, till vars uppgift det regelmässigt hör att göra liknande bedömningar när det gäller straffmyndiga gär- ningspersoner. Redan utifrån de bestämmelser som gäller i nuläget är det därför enligt vår bedömning lämpligt att åklagaren har en egen initiativrätt för bevistalan. Därigenom kan också målsägandeintressen stärkas, genom att åklagaren har möjlighet att ta till vara även en- skilda intressen när talan väcks.

Att åklagaren bör ha en egen initiativrätt framstår dessutom som följdriktigt utifrån den presumtionsregel vi föreslår för när en bevis- talan ska väckas (se avsnitt 5.4.2). Det får närmast sägas vara en förut- sättning för att presumtionsregeln ska tillämpas på avsett vis att åkla- garen inte är beroende av en framställan från någon annan aktör för att kunna begära domstolens prövning av skuldfrågan. Även om ini- tiativrätten för åklagaren får antas ha störst betydelse i presumtions- fallen bör den inte begränsas till dessa fall utan gälla oberoende av vad det är fråga om för brottsmisstanke.

Av 11 § i åklagarförordningen framgår, som vi nämnt i avsnitt 5.2, att endast riksåklagaren, vice riksåklagaren, överåklagare, vice över- åklagare, chefsåklagare och vice chefsåklagare får utföra åklagarens uppgifter i fråga om bevistalan. Bevistalan får, med det förslag vi i avsnitt 5.4 lämnar och mot bakgrund av vårt förslag att åklagaren ska ha en egen initiativrätt, antas bli mer vanligt förekommande än vad som är fallet i dag. Åklagarens talan i ärenden som rör unga lagöver- trädare mellan 15 och 18 år förs som huvudregel av åklagare som är specialiserade på ungdomsärenden. De särskilda överväganden som det kan bli fråga om när bevistalan förs bör göras av åklagare som är särskilt lämpade för arbete med unga personer som misstänks för brott. Kravet i 11 § åklagarförordningen att endast åklagare med viss befattning får utföra åklagarens uppgifter i fråga om bevistalan bör

139

därför utgå och ersättas av ett krav på att åklagarens talan ska föras av åklagare som genom intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare är särskilt lämpad för uppgiften. Detta nya krav bör placeras i huvudbestämmelsen om bevistalan, i 38 § LUL. Liksom är fallet när det gäller undersökningsledare vid § 31-utredningar (se 32 § tredje stycket LUL), bör regleringen i denna del innehålla en undantagsmöjlighet för det fall att det möter något hinder mot att sådan särskilt lämpad åklagare för talan. Detta bör dock inte komma i fråga annat än i undantagsfall.

5.5.3Framställningsrätten för socialnämnden och barnets vårdnadshavare – våra överväganden och förslag

Vår bedömning: Socialnämnden bör även fortsättningsvis ha möj- lighet att hos åklagare göra framställan om att en bevistalan ska väckas.

Vårt förslag: Lagregleringen av ett barns vårdnadshavares möjlig- het att göra framställan om bevistalan ska tas bort.

I samband med våra överväganden som resulterat i förslaget att åkla- garen ska ha en självständig rätt att väcka en bevistalan har vi också övervägt om detta bör föranleda någon förändring i den tidigare gällande ordningen att socialnämnden, barnets vårdnadshavare och Socialstyrelsen kan göra framställning om att en bevistalan bör väckas. Vi återkommer till vad som bör gälla för Socialstyrelsen i avsnitt 5.5.4.

Med förslaget att åklagaren ges en självständig initiativrätt, obe- roende av framställan från annan aktör, minskar betydelsen av övriga aktuella aktörers möjlighet att vända sig till åklagare för att få till stånd en bevistalan. Att kontakta åklagare och påtala att det finns ett behov av att väcka bevistalan står var och en fritt, även utan att det är författningsreglerat. Den rätt att göra framställan om att åklagare bör väcka bevistalan som i dag tillkommer socialnämnden, barnets vårdnadshavare och Socialstyrelsen får dock, även om åklagaren ges en självständig initiativrätt, anses skilja sig från den möjlighet som var och en har att vända sig till åklagare. Det bör t.ex. ankomma på åklagare att, efter en framställan från de behöriga aktörer som anges

140

i 38 § LUL, särskilt bemöta begäran om bevistalan och i samband med det överväga om talan bör väckas.

När det gäller socialnämndens rätt att göra framställan om bevis- talan kan denna, som tidigare nämnts, främst vara viktig som ett medel för socialtjänsten att få relevant underlag för de insatser som kan behövas för ett barn som misstänks för brott. För socialnämndens del gäller dock att det kan finnas en tveksamhet att använda sig av framställningsrätten, främst eftersom det skulle kunna anses ofören- ligt med yrkesrollen för de som är verksamma inom socialtjänsten att, genom att ta initiativ till en bevistalan där det misstänkta barnets skuld fastställs, medverka till att en domstolsprocess inleds gente- mot ett barn. Ett initiativ till bevistalan från socialnämndens sida skulle kunna försvåra det fortsatta samarbetet med barnet och fa- miljen för att erbjuda stöd och behandling. Vid en avvägning utifrån det enskilda barnets bästa är det möjligt att socialnämnden i vissa ärenden inte anser det vara nämndens uppgift att aktualisera frågan om bevistalan. Att det i vissa fall kan finnas skäl för socialnämnden att avstå från att begära en bevistalan innebär dock inte att social- nämnden helt bör fråntas möjligheten att påkalla en prövning. Det kan finnas ärenden där en sådan grundlig belysning av skuldfrågan som en bevistalan innebär hade varit till nytta i socialtjänstens fort- satta insatser för barnet. En bibehållen möjlighet för socialnämnden att göra framställan om en prövning av skuldfrågan kan därför fort- satt fylla en funktion. Socialnämnden, som en opartisk och profes- sionell aktör med barnets bästa i fokus, bör därför även fortsätt- ningsvis ha rätt att göra framställan om bevistalan.

Som vi tidigare konstaterat kan intresset för ett barns vårdnads- havare av att göra framställan om bevistalan regelmässigt antas bero på en önskan att – helt eller åtminstone delvis – rentvå barnet från misstankar. För att åklagare ska väcka bevistalan krävs, med det för- slag som vi i avsnitt 5.4.2 har redovisat, att bevisningens styrka är sådan att det enligt åklagarens bedömning föreligger tillräcklig bevis- ning för barnets skuld. Åklagaren kommer således undantagslöst att väcka bevistalan i syfte att få barnets skuld fastställd. En framställan från barnets vårdnadshavare som leder till att åklagaren väcker bevis- talan kan mot denna bakgrund svårligen fylla den funktion som fram- ställningsrätten hade vid bestämmelsens tillkomst, dvs. att rentvå ett barn från brottsmisstankar. Risken är i stället att, om en framställan från barnets vårdnadshavare hörsammas, vårdnadshavarna bidrar till

141

att barnets skuld fastställs. Den tidigare framställningsrätten för ett misstänkt barns vårdnadshavare kan därigenom inte längre anses gynna barnet och någon sådan lagreglering bör därför inte längre finnas.

5.5.4Socialstyrelsens framställningsrätt ska i stället tillkomma Inspektionen för vård och omsorg

– våra överväganden och förslag

En möjlighet för tillsynsmyndigheten att göra framställan om bevistalan

När institutet bevistalan infördes vid tillkomsten av LUL 1964 inne- höll bestämmelsen (dåvarande 13 § LUL) en möjlighet för barna- vårdsnämnd och länsstyrelse att hos åklagaren göra framställan om bevistalan. I samband med att tillsynsansvaret inom socialtjänstens område från och med den 1 januari 2010 fördes över från länsstyrel- serna till Socialstyrelsen ändrades nuvarande 38 § LUL på så sätt att möjligheten att göra framställan om bevistalan i stället tillkommer Socialstyrelsen.15 Det bör övervägas om en sådan initiativrätt även fortsättningsvis bör tillkomma Socialstyrelsen.

Inspektionen för vård och omsorg ska kunna göra framställan om bevistalan

Vårt förslag: Socialstyrelsen ska inte längre ha möjlighet att göra framställan om bevistalan. En sådan rätt ska i stället tillkomma Inspektionen för vård och omsorg.

Den 1 juni 2013 inrättades Inspektionen för vård och omsorg (IVO), som tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvård och för socialtjänstens verksamhet. Med ikraftträdande samma dag överfördes tillsynsansva- ret över socialtjänsten (se 13 kap. 1 § socialtjänstlagen) från Social- styrelsen till IVO. Möjligheten att hos åklagare göra framställan om bevistalan bör, liksom konstaterats i tidigare lagstiftningsärende då Socialstyrelsen ersatte länsstyrelserna, tillkomma den myndighet som har tillsynsansvar över socialtjänsten. Av samma skäl som vi ovan anfört

15Se prop. 2008/09:160 s. 44.

142

när det gäller socialnämndens framställningsrätt (se avsnitt 5.5.3) är det, enligt vår mening, även framöver lämpligt att tillsynsmyndigheten kan göra framställan om bevistalan. Bestämmelsen i 38 § LUL bör därför ändras på så sätt att denna möjlighet ska tillkomma IVO.

5.6Vad bör gälla om det sedan en dom beträffande bevistalan fått laga kraft visar sig att gärningspersonen fyllt 15 år vid gärningen?

5.6.1Betydelsen av den misstänktes ålder

Vid misstanke om att en yngre person ska ha gjort sig skyldig till brott är personens ålder av stor betydelse. Normalt sett är den unges ålder känd för de brottsutredande myndigheterna och – i förekom- mande fall – för domstolen, men i undantagsfall kan det vara oklart vilken den unges exakta ålder är.

Den misstänktes ålder är i flera olika avseenden avgörande för vilka bestämmelser som ska tillämpas vid utredning och lagföring för brott. Det kan bl.a. inverka på vilka tidsramar som gäller för för- undersökning och rättegång, i vilken utsträckning det är möjligt att använda tvångsmedel liksom för påföljdsval och straffmätning. Om en gärningsperson är över eller under 15 år vid gärningen får sägas vara den mest betydelsefulla gränsdragningen eftersom det är direkt avgörande för om han eller hon kan straffas för brottet eller inte.

Vid lagföring har rätten ett ansvar för att den utredning som krävs om den tilltalades personliga förhållanden finns tillgänglig. Högsta domstolen har dock, i NJA 2016 s. 719, uttalat att det trots detta i många fall ligger på parterna att uppmärksamma rätten på sådana förhållanden som kan ha betydelse. När det gäller frågan om en till- talads ålder slog Högsta domstolen i nämnda avgörande fast att rätten, när den prövar utredningen, ska bedöma vilken ålder som är mest sannolik. Om tillgänglig utredning skulle tillåta olika slutsatser, ska den bedömning av vilken ålder den tilltalade har som är förmånligast för honom eller henne väljas. Detta gäller dock med undantag för de fall där det inte är tillåtet att döma till påföljd eller att döma till en påföljd av ett visst slag. Vid bedömningen av om den tilltalade har passerat straffmyndighetsåldern måste kravet på utredningen ställas högre. Det gäller också om domstolen överväger att bestämma på-

143

följden till fängelse på livstid, vilket inte får ske om den tilltalade vid brottet inte hade fyllt 18 år.16 Beträffande dessa åldersgränser måste utredningsläget vara sådant att det är klarlagt att reglerna inte hindrar den tänkta rättstillämpningen.17 För att det ska vara aktuellt att döma en ung person för brott, krävs således att det är klarlagt att denne är över 15 år. Utredningsåtgärder för att bestämma en ung persons ålder kan t.ex. bestå i olika slags efterforskningar i folkbokföringsupp- gifter eller andra register, liksom att på medicinsk väg försöka fast- ställa den unges ålder. Någon medicinsk metod som helt exakt kan bestämma en individs ålder finns dock inte.

5.6.2Resning till den tilltalades nackdel

För en brottmålsdom som har fått laga kraft innebär domens rätts- kraft att en tilltalad inte får åtalas på nytt för den gärning som prövats genom domen (se 30 kap. 9 § första stycket rättegångsbalk- en). När en dom har fått laga kraft är utgångspunkten att den inte kan ändras. Det kan dock, i vissa fall, finnas starka skäl för att ta upp ett mål på nytt. För sådana fall finns rättegångsbalkens bestämmelser om resning i 58 kap. Resning är ett extraordinärt rättsmedel och be- viljas som utgångspunkt endast i undantagsfall.

Bestämmelserna om resning kan sägas vila på en avvägning mellan två motstående intressen. Det ena är att slutligt avgjorda rättstvister inte ska kunna prövas igen (den s.k. orubblighetsprincipen) och det andra är att domar och beslut i så stor utsträckning som möjligt ska vara materiellt riktiga (den s.k. sanningsprincipen).

Resning kan beviljas antingen till den tilltalades förmån eller till dennes nackdel. Möjligheterna till resning till den tilltalades nackdel är mer begränsade än när det gäller resning till den tilltalades fördel. Orubblighetsprincipen har således ansetts göra sig starkare gällande när det gäller resning till nackdel för den tilltalade, medan sannings- principen fått större genomslag i bestämmelserna om resning till den tilltalades fördel.

Av 58 kap. 3 § första stycket 2 rättegångsbalken framgår att res- ning till nackdel för den tilltalade får beviljas, om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år och någon omständighet eller

16Vid tiden för Högsta domstolens avgörande gällde förbudet mot fängelse på livstid gärnings- personer som vid tiden för gärningen inte hade fyllt 21 år.

17Se NJA 2016 s. 719 p. 22.

144

något bevis, som inte tidigare har förebringats åberopas, och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade dömts för brottet eller till att detta hänförts under en väsentligt strängare straff- bestämmelse än den som tillämpats. Det krävs dessutom att den som ansökt om resning kan göra sannolikt att han eller hon inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset i den ursprungliga rättegången eller annars haft giltig ursäkt att inte göra det. En ansökan måste ges in inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det för- hållande som ansökan grundas på.

Resning till den tilltalades nackdel är således möjlig om den till- talade frikänts från brottet eller om han eller hon visserligen fällts till ansvar men brottet borde ha hänförts till en väsentligt strängare straffbestämmelse. Högsta domstolen har (se NJA 2016 s. 851) slagit fast att resning till den tilltalades nackdel inte är möjlig i de fall då det endast är påföljden som borde ha varit en annan som är att be- döma som strängare än den som ådömts.

5.6.3Resning till den tilltalades fördel

Resning får beviljas till fördel för den tilltalade, oberoende av brottets svårhet, om någon ny omständighet eller något nytt bevis, som inte tidigare har förebringats åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Dessutom får resning till fördel för den tilltalade beviljas om det med hänsyn till vad som åberopats i resningsansökan och vad som i övrigt framkommit finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har begått det brott, för vilket han eller hon har dömts (se 58 kap. 2 § 4 rättegångsbalken).

5.6.4En omprövning av påföljden i en brottmålsdom utan resning

Bestämmelserna om resning är inte de enda som innehåller undantag från en brottmålsdoms rättskraft. Av 30 kap. 9 § andra stycket rätte- gångsbalken framgår att det finns bestämmelser om bl.a. förändring och förening av brottspåföljd som också utgör undantag från regeln om rättskraft. En sådan reglering finns i 28 kap. 8 och 9 §§ brotts-

145

balken och innebär att en dom avseende skyddstillsyn kan undan- röjas om den dömde allvarligt har åsidosatt sina åligganden enligt domen. Vid en sådan talan kan dömas till en annan påföljd för brottet. Ett annat exempel är bestämmelsen i 38 kap. 2 a § brottsbalken, som anger att rätten kan undanröja en ådömd påföljd och döma till ny påföljd om det i domen vid straffmätningen eller valet av påföljd särskilt beaktats att den tilltalade till följd av brottet kan komma att drabbas av avskedande eller uppsägning från anställning och detta antagande visat sig felaktigt. Ytterligare ett exempel där en utdömd påföljd kan undanröjas och ändras är om rätten har överlämnat någon till vård enligt 31 kap. 2 § brottsbalken och vården av viss anledning inte kommer till stånd (se 38 kap. 2 § brottsbalken).

5.6.5Gällande rätt innehåller inte någon möjlighet att döma ut en påföljd sedan en bevistaledom har fått laga kraft

Vår bedömning: En dom avseende bevistalan får rättskraft. Det är inte möjligt att, utifrån gällande rätt, bevilja resning av en sådan dom.

En bevistaledom får rättskraft

Frågan om det efter en bevistalan där domen i målet har fått laga kraft är möjligt att bevilja resning till den unges nackdel, om det visar sig att han eller hon var 15 år eller äldre vid gärningen, har behandlats i departementspromemorian Ds 2018:19 Resning vid nya uppgifter om den tilltalades ålder. I promemorian görs bedömningen att en bevistaledom får rättskraft. Av 38 § LUL framgår att (se avsnitt 5.2) vid en bevistalan ska bestämmelserna om allmänt åtal för brott, för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än ett år, tillämpas. Några ytterligare särskilda bestämmelser om rättegången vid bevistalan finns inte och det saknas således uttryckliga bestämmelser om bevis- taledomens rättskraft. För att besvara frågan om en bevistalan får rättskraft får därför analogier göras med de regler som gäller för brott- mål i allmänhet.18

18Se Ds 2018:19 s. 68.

146

Skillnaderna mellan en bevistalan och ett vanligt brottmål består främst i att det inte väcks något åtal, att den unge inte döms för något brott och att det inte bestäms någon påföljd. När det gäller lik- heterna kan särskilt framhållas att det är åklagaren som för talan, att i stort sett samma rättegångsbestämmelser är tillämpliga och att rätten fastställer ett avgörande i skuldfrågan. Vid tillkomsten av bevistale- institutet uttalade Strafflagberedningen att en ändring i en lagakraft- vunnen bevistaledom endast kan åstadkommas genom särskilda rättsmedel. Tre ledamöter i Lagrådet yttrade vidare att fullföljd mot bevistaledom ska ske i vanlig ordning och att efter det att domen fått laga kraft borde skuldfrågan anses avgjord förutom i de fall då sär- skilda rättsmedel kan tillämpas.19 Bedömningen i Ds 2018:19 var att detta talar för att bevistaledomen ska anses ha rättskraft i den mening att det inte är möjligt att föra en ny bevistalan mot samma person avseende samma gärning och att det inte heller är möjligt att åtala personen för samma gärning om det senare visar sig att han eller hon hade fyllt 15 år vid gärningen. Bevistaledomens rättskraft utgör så- ledes hinder mot att åtal väcks mot den unge avseende samma gär- ning som bevistalan avsåg.20 Vi delar denna bedömning.

Bestämmelserna om resning är inte tillämpliga på bevistalan

Tillämpningen av bestämmelserna om resning till den tilltalades nackdel ska, enligt Högsta domstolens uttalande i NJA 2016 s. 851, vara strikt. Det finns inte några uttryckliga bestämmelser om resning vid en bevistalan. I nyssnämnda rättsfall har Högsta domstolen (se avsnitt 5.6.2) slagit fast att resning till den tilltalades nackdel enbart på grund av att påföljden i den ursprungliga domen varit för lindrig inte är möjlig. När det gäller frågan om resning till den unges nackdel på grund av nya uppgifter om ålder har i Ds 2018:19 gjorts bedöm- ningen att nuvarande regler inte möjliggör resning efter en bevistalan. Vi instämmer i även denna bedömning.

Den aktuella departementspromemorian tar också ställning till om det borde införas bestämmelser som gör det möjligt att bevilja resning när en bevistalan förts mot en person som senare visat sig ha varit över 15 år vid gärningen och som, om detta varit känt, sannolikt

19Se NJA II 1964 s. 181 f.

20Se Ds 2018:19 s. 69.

147

skulle ha åtalats i stället. Någon sådan möjlighet bör, enligt vad som konstateras i promemorian, inte införas. Som skäl härför anförs att innebörden av att resning beviljas är att det läge återställs, som rådde efter meddelandet av domen men före lagakraftvinnandet, med det viktiga undantaget att omprövningen enligt huvudregeln ska ske av den domstol som sist dömt i målet och inte av högre instans. Syftet med resningsinstitutet är att möjliggöra en ny prövning av samma sak. Resning innebär alltså inte i sig att det resta avgörandet undan- röjs och den förda talan avvisas. Om resning skulle beviljas beträff- ande en bevistalan, skulle det därför betyda att bevistalan får prövas en gång till. Det betyder däremot inte att åtal kan väckas för den gärning som omfattas av bevistalan och det får anses vara oklart vilken processuell betydelse det skulle få för en bevistalan om det står klart att den unge fyllt 15 år vid brottet. Att införa en resningsbestäm- melse som tar sikte på bevistalan i det fall som nu är aktuellt, skulle, enligt den bedömning som görs i promemorian, bryta mot systema- tiken som finns i resningsbestämmelserna eftersom resning generellt utgör en rättelsemöjlighet i fråga om avgöranden som är materiellt oriktiga. Det skulle också, framhålls det i promemorian, strida mot syftet med resningsinstitutet eftersom ett beslut om resning inte skulle syfta till en omprövning av det resta avgörandet, dvs. bevis- talan. Resning bedöms därför inte vara ett lämpligt rättsmedel för en lagakraftvunnen bevistaledom där den unge senare visat sig vara straff- myndig vid gärningstillfället.21 Vi delar denna bedömning.

I den aktuella promemorian konstateras vidare att det visserligen kan ses som otillfredsställande att det inte finns något lämpligt rätts- medel att använda sig av om det visar sig att den unge var straff- myndig vid gärningstillfället, men att bevistalan används så sällan att det inte är något praktiskt problem att åtal inte kan väckas efter en förd bevistalan. Våra överväganden i denna del redovisas i nästkom- mande avsnitt.

21Se Ds 2018:19 s. 70.

148

5.6.6En dom beträffande bevistalan ska kunna undanröjas om det sedan domen fått laga kraft visar sig att gärningspersonen var straffmyndig – våra överväganden och förslag

Vårt förslag: Sedan en dom avseende bevistalan har fått laga kraft får åklagaren hos rätten ansöka om att domen ska undanröjas om gärningspersonen var över 15 år vid gärningen.

För att en ansökan om undanröjande ska beviljas krävs att åkla- garen gör sannolikt att han eller hon inte i den tidigare rättegången hade kunnat åberopa en omständighet eller ett bevis till stöd för gärningspersonens ålder, eller att åklagaren annars haft en giltig ursäkt för att inte göra det.

Ansökan om undanröjande ska prövas av hovrätt om tingsrätt meddelat domen som ska undanröjas och annars av Högsta dom- stolen. En ansökan ska ges in inom ett år från det att åklagaren fick kännedom om den nya omständigheten eller det nya beviset.

Ett felaktigt antagande om gärningspersonens ålder kan leda till stötande resultat som bör kunna rättas till

I vårt uppdrag ingår att analysera hur en påföljd ska kunna dömas ut om det efter det att en bevistaledom har fått laga kraft visar sig att gärningspersonen var över 15 år när brottet begicks och således straff- myndig. Vid en sådan analys är det nödvändigt att göra en avvägning mellan de hänsyn som ligger bakom orubblighetsprincipen respek- tive sanningsprincipen som vi tidigare nämnt (se avsnitt 5.6.2) och som bör vara vägledande vid överväganden om huruvida det ska vara möjligt att angripa en lagakraftvunnen dom. Ett beaktande av orubblig- hetsprincipen ger vid handen att parterna i processen, inte minst den brottsmisstänkte personen, ska kunna vara trygga med att en dom inte kommer att ändras efter det att den har fått laga kraft. Det bör således vara möjligt för en misstänkt person att inrätta sig efter domen. Mot detta måste vägas intresset av att domstolsavgöranden så långt det är möjligt ska vara materiellt riktiga, vilket har stor betydelse för att upprätthålla förtroendet för rättsskipningen.

149

För att det ska vara påkallat att göra avsteg från grundprincipen att en lagakraftvunnen dom har rättskraft och göra det möjligt med en ny prövning bör krävas att det föreligger starka samhälleliga skäl för detta. Bevistalan är regelmässigt endast aktuellt i fall då det rör sig om allvarlig brottslighet. Under senare år har möjligheten till bevistalan i huvudsak endast utnyttjats vid våldsbrott med dödlig utgång. De förslag till en utvidgning av bevistaleinstitutet som vi nu lämnar (se avsnitt 5.4) syftar till att även annan brottslighet ska kunna leda till en bevistalan, men även med de föreslagna nya bestämmel- serna kommer det vid väckande av bevistalan att vara fråga om all- varlig brottslighet. Vid sådan brottslighet kan det te sig mycket stötande för den allmänna rättskänslan om det inte skulle vara möj- ligt att i efterhand angripa en bevistaledom gällande en person som felaktigt antagits vara under 15 år och inte straffmyndig. Att så kan ske har stor betydelse för allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Vid en avvägning mellan å ena sidan intresset av att en lagakraft- vunnen doms rättskraft ska bestå och å andra sidan vikten av att kunna korrigera ett avgörande som visat sig utgå från ett felaktigt antagande om gärningspersonens ålder får det sistnämnda intresset anses väga tyngst. Som tidigare konstaterats innehåller inte gällande rätt någon möjlighet att angripa en lagakraftvunnen bevistaledom. För att så ska vara möjligt krävs därför författningsändringar.

Ett felaktigt antagande om gärningspersonens ålder påverkar inte endast påföljdsfrågan

En analys av hur en påföljd ska kunna dömas ut om det efter det att en bevistaledom har fått laga kraft visar sig att gärningspersonen var straffmyndig när brottet begicks kan, enligt vår mening, inte be- gränsas till att endast avse frågan om påföljd. Om en misstänkt gärningsperson bedöms vara straffmyndig eller inte, påverkar i vari- erad grad hela processen, från de inledande utredningsåtgärderna fram tills det finns ett lagakraftvunnet domstolsavgörande. För personer under 15 år som misstänks för brott genomförs således en § 31-utred- ning i stället för en förundersökning. En straffmyndig brottsmiss- tänkt kan, inom ramen för en förundersökning, underkastas en rad olika tvångsmedel som inte är tillgängliga på samma sätt för ett barn under 15 år som misstänks för brott. För så allvarlig brottslighet som det är fråga om i de fall då en bevistalan kan bli aktuell märks särskilt

150

möjligheten att frihetsberöva en straffmyndig misstänkt och i sam- band med det ålägga honom eller henne restriktioner som inskränker möjligheterna att ha kontakt med omvärlden. Denna möjlighet kan ofta ha avgörande betydelse för utrednings- och bevisläget. Även de betydligt snävare tidsramar som gäller för brottsutredningar när barn under 15 år misstänks för brott kan påverka vilka utrednings- åtgärder som är möjliga. Det bakomliggande syftet med en § 31- utredning respektive en förundersökning skiljer sig också åt och kan påverka utredningen. En § 31-utrednings huvudsakliga syfte är att klarlägga händelseförloppet och utgöra underlag för vilka insatser inom socialtjänsten som kan vara aktuella för barnet medan en förunder- sökning syftar till att utreda vem som kan misstänkas för brottet, men också vara utgångspunkten för, om bevisläget tillåter, åtal och lagföring.

Att en person – felaktigt – bedömts vara under 15 år kan också ha haft betydelse för hans eller hennes incitament att erkänna en gär- ning. När personer under 15 år begår brott sker det inte sällan till- sammans med straffmyndiga medgärningspersoner. I sådana situat- ioner förekommer det att det icke-straffmyndiga barnet helt eller delvis tar på sig skulden för gärningen, trots att ansvaret egentligen kan åvila en eller flera andra i kretsen av tänkbara gärningspersoner. Den unges erkännande kan ha legat till grund för utgången i skuld- frågan vid en bevistalan.

Det är inte heller osannolikt att gärningspersonens ålder även på annat sätt kan ha påverkat domstolens bedömning i skuldfrågan. Låg ålder och bristande mognad kan t.ex. tillmätas vikt vid uppsåtsbedöm- ningen eller vid bedömningen av om det förelegat ansvarsfrihets- grunder.

Sammantaget innebär den osäkerhet som ett felaktigt antagande om gärningspersonens ålder kan ha lett fram till när det gäller dom- stolens bedömning i skuldfrågan att det inte förefaller lämpligt att föreslå ett förfarande varigenom endast en påföljd döms ut, men bevistaledomen i övrigt står fast.

151

Domen beträffande bevistalan bör kunna undanröjas

Som vi tidigare konstaterat (se avsnitt 5.6.5) kan en bevistaledom som fått laga kraft inte angripas med hjälp av de bestämmelser om resning som 58 kap. rättegångsbalken innehåller. Det bakomlig- gande syftet med resningsbestämmelserna är att åstadkomma en ny prövning av samma sak, dvs. att göra en rättelse möjlig i fråga om avgöranden som är materiellt oriktiga. Det är därför, när det gäller nya uppgifter om den misstänktes ålder, inte heller ett alternativ att utvidga resningsbestämmelserna till att omfatta också bevistaledomar. Det framstår i stället som mer lämpligt att göra det möjligt att, om det sedan en bevistaledom fått laga kraft visat sig att gärningsper- sonen var straffmyndig vid gärningen, undanröja domen beträffande bevistalan. I den mån en bevistalan har prövats i samband med ett åtal mot en medmisstänkt straffmyndig person bör ett sådant undan- röjande endast omfatta domen i bevistaledelen. Enbart genom ett undanröjande är det möjligt att påbörja det förfarande som rätteligen borde ha genomförts från början, dvs. att inleda en förundersökning följd av åklagarens beslut i åtalsfrågan och en eventuell ny domstols- process. Gällande rätt innehåller inte någon sådan möjlighet. En ny bestämmelse om undanröjande av en bevistaledom för de fall där en misstänkt gärningsperson varit straffmyndig vid gärningstillfället bör därför föras in i anslutning till 38 § LUL om bevistalan, som 38 a §.

Det ska krävas nya uppgifter om gärningspersonens ålder

För att det ska vara möjligt att undanröja en bevistaledom som med- delats mot någon som rätteligen var straffmyndig vid gärnings- tillfället bör krävas att det har kommit fram nya uppgifter om den misstänktes ålder. Utredningar när barn under 15 år misstänks för brott ska bedrivas med särskild skyndsamhet. I de fall då det finns tveksamhet kring den misstänktes ålder är det därför tänkbart att eventuell utredning i åldersfrågan, t.ex. genom Interpol, inte kan av- vaktas. Utgångspunkten bör dock vara att samtliga omständigheter som är relevanta, om möjligt, ska läggas fram vid den första rätte- gången. För att det ska vara möjligt att undanröja en bevistaledom efter nya uppgifter om gärningspersonens ålder bör därför krävas att det föreligger en ny omständighet eller ett nytt bevis som, i före- kommande fall tillsammans med vad som tidigare framkommit i

152

åldersfrågan, klarlägger att gärningspersonen var straffmyndig vid gärningen. Ett sådant krav ligger väl i linje med den restriktivitet som enligt vår bedömning bör vara genomgående vid utformningen av den bestämmelse som vi nu föreslår.

Giltig ursäkt bör krävas

Ytterligare ett sätt att ge den föreslagna bestämmelsen ett väl av- gränsat tillämpningsområde är att det bör ställas upp ett krav på att åklagaren ska göra sannolikt att han eller hon inte har kunnat åbe- ropa den nya omständigheten eller det nya beviset i den tidigare rättegången eller annars haft en giltig ursäkt för att inte göra det. Även detta krav bygger på uppfattningen att omständigheter och bevis om möjligt ska åberopas under den ursprungliga processen.22 Åklagaren har visserligen inte någon formell bevisbörda för upp- gifter om den misstänktes ålder, men detta hindrar inte, enligt vår mening, att det ställs upp ett krav på giltig ursäkt. Bedömningen av om kravet på giltig ursäkt är uppfyllt får göras utifrån vilket underlag som var tillgängligt vid den första rättegången och hade kunnat åbe- ropas där. Relevant vid bedömningen bör också vara vilka utred- ningsåtgärder som hade varit möjliga för åklagaren. Om utredningen om gärningspersonens ålder fanns tillgänglig för åklagaren vid bevis- talerättegången, bör åklagaren normalt sett inte anses ha giltig ursäkt för att inte ha lagt fram den då.

En tidsgräns bör ställas upp

Ett förfarande varigenom det är möjligt att efter laga kraft undanröja en dom är en ingripande åtgärd. För att i möjligaste mån tillgodose de intressen som följer av den tidigare nämnda orubblighetsprin- cipen bör det ställas upp en tidsgräns för när det kan bli aktuellt med ett sådant förfarande. Det bör ställas krav på åklagaren att agera inom en viss begränsad tid från det att han eller hon fick kännedom om den nya omständigheten eller det nya beviset beträffande gärnings- personens ålder. Denna tidsgräns kan lämpligen bestämmas till samma som gäller för talan om resning till den tilltalades nackdel, dvs. ett år från det att åklagaren fick kännedom om omständigheten eller beviset.

22Jfr beträffande resning bestämmelserna i 58 kap. 3 § rättegångsbalken.

153

Gärningspersonens ålder ska kunna klarläggas

Gränsen för när en person är straffmyndig respektive när personen är under 15 år och därför inte, med stöd av förbudet i 1 kap. 6 § brottsbalken, kan dömas till påföljd för brott är strikt. Som vi tidi- gare har redovisat har i praxis slagits fast att vid bedömningen av om en gärningsperson har passerat straffmyndighetsåldern måste kravet på utredningen i åldersfrågan ställas mycket högt. Utredningsläget måste vara sådant att det är klarlagt att gärningspersonen har fyllt 15 år (se NJA 2016 s. 719). Detta krav – att den misstänktes ålder ska kunna klarläggas – bör enligt vår mening upprätthållas också när det gäller möjligheten att få bifall till en ansökan om undanröjande av en bevistaledom. Bevisbördan för att så är fallet åvilar sökanden, dvs. åklagaren. Vi har övervägt att låta den föreslagna bestämmelsen i 38 a § LUL uttryckligen slå fast beviskravet om att den misstänktes ålder ska kunna klarläggas, men funnit att så lämpligen inte bör ske, främst eftersom liknande lagregleringar ofta inte anger något sådant krav på bevisningens styrka.

Närmare bestämmelser om förfarandet

Frågan om undanröjande av en dom eller ett beslut prövas normalt sett av högre rätt. Någon anledning att behandla ansökan om undan- röjande av en bevistalan annorlunda finns, enligt vår mening, inte. Begäran om undanröjande ska därför prövas av hovrätt om den laga- kraftvunna domen meddelats av tingsrätt och annars av Högsta dom- stolen.

Vi har övervägt frågan om både bevistaledomar varigenom den misstänktes skuld fastställts respektive domar som i stället utmynnat i att det inte ansetts utrett att han eller hon begått det påstådda brottet bör omfattas av den nya regleringen. Ett alternativ är att endast göra det möjligt att undanröja bevistaledomar som fastställt gärnings- personens skuld. Den påverkan som ett tidigare felaktigt antagande om personens ålder kan ha haft på utredningen och på domstolens bedömning talar dock för att en möjlighet till undanröjande kan anses påkallad både i fråga om friande och om fällande bevistaledomar. Därtill kommer den omständigheten att en bevistalan när det senare visat sig att gärningspersonen var över 15 år vid gärningen kan sägas ha varit en i grunden felaktig process. Även om det finns likheter

154

mellan ett förfarande gällande bevistalan och ett brottmålsförfarande föranlett av ett åtal är, enligt vår mening, ett felaktigt antagande om att gärningspersonen inte var straffmyndig av så grundläggande bety- delse att det är motiverat med en möjlighet att undanröja även friande bevistaledomar. Vi föreslår därför inte någon inskränkning till endast fällande bevistaledomar.

För förfarandet i övrigt bör, i tillämpliga delar, bestämmelserna om allmänt åtal för brott gälla. I de fall då en ansökan om undan- röjande prövas av Högsta domstolen bör undanröjandet omfatta såväl tingsrättens som hovrättens dom. Ett bifall till ansökan om undanröjande bör åtföljas av en återförvisning till den rätt som först dömt i målet. Tingsrätten bör därefter, med stöd av 45 kap. 8 § rätte- gångsbalken avvisa den väckta bevistalan. Sedan målet där avslutats står det åklagaren fritt att inleda en förundersökning avseende brotts- misstankarna och därefter, om bevisläget tillåter, väcka åtal. Vid en sådan förundersökning bör självfallet vad som framkommit i den tidi- gare § 31-utredningen tas tillvara i så stor utsträckning som möjligt.

Om en talan om enskilt anspråk har prövats i samband med bevis- talan, kan ett undanröjande omfatta även skyldigheten att utge skade- stånd. Frågan om målsäganden är berättigad till skadestånd eller om ett skadestånd som redan betalats ut ska återbetalas får avgöras under det efterföljande förfarandet. Det bör därför införas en möjlighet att, i samband med undanröjandet, förordna att målsägandens even- tuella återbetalningsskyldighet inträder först sedan frågan om skade- ståndsskyldighet har prövats slutligt.

5.7Det ska vara möjligt att bevilja resning efter det att en dom beträffande bevistalan fått laga kraft

5.7.1Utgången i ett bevistalemål kan ha stor betydelse

Bestämmelsen om bevistalan har i allt väsentligt haft samma utform- ning sedan sin tillkomst. Den har, som vi tidigare konstaterat, fått en mycket restriktiv tillämpning och antalet bevistalemål är därför begränsat. En följd av detta är att det kan antas att behovet av att, med hjälp av ett extraordinärt rättsmedel som resning, angripa ett rättskraftigt avgörande har varit litet. Ett bakomliggande syfte med de förslag vi nu lämnar är att förutsättningarna för när en bevistalan kan aktualiseras utvidgas, vilket sannolikt kommer att få till följd att

155

antalet bevistalemål kommer att bli fler. Med förekomsten av fler mål, ökar också risken för att det i efterhand i något mål kan visa sig att avgörandet kan behöva omprövas. Det kan därför finnas skäl att se över möjligheten att, om det visar sig att en bevistaledom är mate- riellt oriktig, bevilja resning.

Även om en bevistalan inte utmynnar i att barnet som misstänks för brott ådöms någon påföljd kan utgången i ett bevistalemål ha stor betydelse. För det misstänkta barnets del kan det påverka vilka insatser inom socialtjänsten som aktualiseras. Att en ung person har funnits skyldig till att ha begått ett allvarligt brott kan vidare ha stor betydelse för barnets fortsatta utveckling. För målsägandens del kan utgången i målet också vara viktig, dels för möjligheten att få ersätt- ning för uppkommen skada, dels för den inverkan det kan ha på måls- ägandens chans till upprättelse och bearbetning av det inträffade. Vid så allvarlig brottslighet som det är fråga om när det gäller bevistale- mål får det också sägas finnas ett allmänintresse av att ett domstols- avgörande i möjligaste mån är materiellt riktigt och att det, om så inte är fallet, är möjligt att pröva saken på nytt. Mot denna bakgrund framstår det, enligt vår mening, som otillfredsställande att det inte är möjligt att bevilja resning av en bevistaledom. En sådan möjlighet bör därför införas.

5.7.2Rättegångsbalkens bestämmelser om resning ska kunna tillämpas vid bevistalan – våra överväganden och förslag

Vårt förslag: Det ska vara möjligt att, under samma förutsätt- ningar som gäller för brottmålsdomar i övrigt, bevilja resning av en bevistaledom som har fått laga kraft. Bestämmelserna i 58 kap. 2–7 §§ samt 9 och 10 §§ rättegångsbalken ska, i tillämpliga delar, gälla för ett sådant förfarande.

Resning av dom beträffande bevistalan bör följa rättegångsbalkens bestämmelser

Vi har tidigare konstaterat att rättegångsbalkens regler om resning inte är tillämpliga beträffande bevistaledomar. När det gäller möjlig- heten att sedan det visat sig att en gärningsperson var straffmyndig

156

vid gärningen angripa en lagakraftvunnen dom beträffande bevis- talan har vi också instämt i den bedömning som i departements- promemorian Ds 2018:19 gjorts av att resning i sådana fall inte passar in i systematiken som gäller för resning av övriga brottmålsdomar enligt rättegångsbalkens bestämmelser. För den situation som nu är aktuell, dvs. när gärningspersonens ålder inte är ifrågasatt utan det i stället rör sig om ett behov av att på materiell grund pröva riktig- heten av ett lagakraftvunnet avgörande, finns det skäl att se annor- lunda på saken. I dessa fall lämpar sig, enligt vår bedömning, bestäm- melserna om resning beträffande brottmålsavgöranden i övrigt väl för att tillämpas även vid bevistalan. Genom att dessa bestämmelser görs tillämpliga även för resning beträffande domar om bevistalan skapas ett sammanhängande system för när lagakraftvunna brott- målsdomar kan angripas med extraordinära rättsmedel. Vad vi tidigare konstaterat om att det inte är ovanligt att en dom beträffande bevis- talan också omfattar ett åtal riktat mot en straffmyndig medmisstänkt talar också för att det är lämpligt att låta samma bestämmelser om- fatta resning även av en dom som avser bevistalan.

Vi har, när det gäller placeringen av den resningsmöjlighet som vi nu föreslår, övervägt om bestämmelsen lämpligen bör placeras i LUL eller i 58 kap. rättegångsbalken. Mot bakgrund av att den huvudsak- liga regleringen om bevistalan finns i LUL, som också utgör special- lag för barn som misstänks för brott, bör resningsbestämmelsen placeras där, som 38 b §, men med hänvisning till relevanta bestäm- melser i rättegångsbalken.

Resning bör vara möjligt både till fördel och till nackdel för barnet

Våra överväganden när det gäller hur bestämmelserna om resning bör vara tillämpliga för domar beträffande bevistalan innefattar en avvägning mellan de intressen som ligger bakom de tidigare redo- visade principerna om orubblighet respektive sanning (se avsnitt 5.6.2). Vid utformningen av lagregler som tar sikte på barn gör sig självklart också särskilda hänsyn gällande eftersom det just gäller barn, som dessutom inte är straffmyndiga och därför inte alls omfattas av sed- vanliga bestämmelser om lagföring och straff. Vi har mot den bak- grunden särskilt övervägt frågan om resning enbart bör vara möjligt till fördel för barnet eller om det också bör gå att bevilja resning

157

avseende domar beträffande bevistalan där den unges skuld helt eller delvis inte fastställts, dvs. resning till nackdel för barnet.

Som vi tidigare konstaterat är det viktigt ur rättssäkerhetssyn- punkt och för upprätthållandet av allmänhetens förtroende för rätts- väsendet att ett brottmålsavgörande så långt det är möjligt är mate- riellt riktigt. Så kan särskilt tydligt sägas vara fallet när det gäller så pass allvarlig brottslighet som det vid bevistalan i princip undan- tagslöst torde vara fråga om. Detta talar för att resning bör vara möj- ligt även till nackdel för den unge. I samma riktning talar hänsyn till målsägande, som när barn under 15 år misstänks för brott också ofta är en ung person. Slutligen skulle det vid bevistalan gällande brott som också involverat någon straffmyndig medmisstänkt, kunna få oönskade konsekvenser om resning till nackdel för de dömda var möjlig enbart för gärningspersoner som fyllt 15 år, men inte för med- misstänkta som, ofta med endast mindre marginal, var straffomyn- diga. Enligt vår mening bör således resning kunna beviljas också till nackdel för den unge.

Närmare om resningsförfarandet

Genom att föreskriva att vad som gäller för resning för brottmål i övrigt ska gälla också vid bevistalan blir vad som framgår av 58 kap. 2 § rättegångsbalken om resning till förmån för den tilltalade gäll- ande även för ett barn vars skuld har prövats i en bevistalan. Mot- svarande bör gälla för möjligheten att, med stöd av 3 § i nämnda kapitel, bevilja resning till nackdel för barnet. För det närmare för- farandet, som t.ex. forum, tidsgränser, vad en ansökan om resning ska innehålla, återupptagande av brottsutredningen och återförvis- ning av målet till den domstol som senast dömt i målet ska också vad som gäller för resning i övrigt tillämpas vid bevistalan. Undantag bör dock göras för vad som enligt 58 kap. 8 § rättegångsbalken gäller för skyldighet att ersätta kostnader i resningsärendet. Ett barn som inte är straffmyndigt bör inte kunna åläggas någon betalningsskyldighet.

Vi har särskilt övervägt möjligheten att låta reglerna om resning till den unges nackdel vara mer restriktiva än vad som gäller för brott- mål i övrigt. Det skulle t.ex. kunna innebära snävare tidsramar för när en sådan resningsansökan kan beviljas eller en begränsning till att enbart omfatta brott för vilka är föreskrivet visst minimistraff. Vi

158

har dock, främst i syfte att åstadkomma ett enhetligt system för de fall då en bevistalan prövats i samband med ett åtal, funnit att några sådana specialregleringar inte bör införas.

159

kännagett att regeringen ska säkerställa att den som hör eller förhör barn ska ha särskild utbildning för det.1 I vårt uppdrag i denna del ingår att analysera om bestämmelserna om förhör med barn under 18 år som misstänks för brott är ändamålsenliga och att ta ställning till om eventuella författningsändringar även bör avse målsägande och vittnen i de fall då vi lämnar förslag på ändringar i bestämmelser som också reglerar förhör med målsägande eller vittnen. Frågan om förhör med barn behandlas i avsnitt 6.2.

Vid förhör med barn som misstänks för att ha begått ett särskilt allvarligt brott eller när det hålls förhör i en § 31-utredning som har inletts på socialnämndens begäran är utgångspunkten att en före- trädare för socialtjänsten ska närvara vid förhöret. Det framhålls i våra direktiv för utredningen att det är viktigt att socialtjänsten när- varar vid förhör med barn som misstänks för brott, men så sker inte alltid i praktiken. Riksdagen har tillkännagett att regeringen bör ut- reda behovet av en ökad närvaro av socialtjänsten vid inledande för- hör med unga.2 Vi har mot denna bakgrund fått i uppdrag att utreda behovet av en ökad närvaro av socialtjänsten vid inledande förhör med barn under 18 år som misstänks för brott. Frågan behandlas i avsnitt 6.3.

Som huvudregel ska ett yttrande från socialnämnden begäras in innan beslut om åtal fattas för straffmyndiga personer under 18 år som misstänks för brott. Ett sådant yttrande används när åklagaren fattar beslut om åtal och av domstolen när det, vid fällande dom, ska bestämmas en påföljd för den unge. Yttrandena är betydelsefulla och det är viktigt att de innehåller nödvändig information och håller hög kvalitet. Riksdagen har tillkännagett att regeringen bör vidta åtgär- der för att säkerställa att socialtjänstens yttranden i förundersök- ningar håller sådan hög kvalitet.3 Vi har därför fått i uppdrag att, vil- ket redovisas i avsnitt 6.4, ta ställning till om bestämmelserna om socialtjänstens yttranden om unga lagöverträdare är ändamålsenligt utformade och, vid behov, föreslå åtgärder för att säkerställa att ytt- randena håller hög kvalitet.

Sedan en rad lagändringar trädde i kraft den 1 april 2017 har ett barn under 15 år som misstänks för brott, hans eller hennes vård- nadshavare och, i förekommande fall, juridiska biträde samma rätt

1Se bet. 2017/18:JuU1 punkt 74 och rskr. 2017/18:92.

2Se bet. 2017/18:SoU13 punkt 25, rskr. 2017/18:188 och rskr. 2017/18:189.

3Se bet. 2017/18:SoU13 punkt 24, rskr. 2017/18:188 och rskr. 2017/18:189.

162

till insyn i en § 31-utredning som en straffmyndig gärningsperson har i en förundersökning. Denna insynsrätt för barn under 15 år som misstänks för brott regleras genom att vissa bestämmelser i rätte- gångsbalken, i tillämpliga delar, ska gälla också vid § 31-utredningar. I vårt uppdrag ingår att ta ställning till om bestämmelserna om insyn och reglerna om rätten att ta del av utredningsmaterialet behöver förtydligas i något avseende när det gäller § 31-utredningar. Vi be- handlar denna fråga i avsnitt 6.5.

När ett barn under 15 år misstänks för brott ska under vissa förut- sättningar ett juridiskt biträde förordnas för barnet. Några bestäm- melser som reglerar brottsoffers rätt till juridiskt biträde, som måls- ägandebiträde eller särskild företrädare för barn, i en sådan situation finns inte. Vi har fått i uppdrag att ta ställning till om det bör vara möjligt att förordna ett juridiskt biträde för målsäganden när en § 31- utredning inleds. Frågan behandlas i avsnitt 6.6.

Effektiva och rättssäkra utredningar i vilka barn förekommer förutsätter en nära och väl fungerande samverkan mellan bl.a. polis, åklagare och socialtjänst. På barnahus samverkar socialtjänst, polis, åklagare, hälso- och sjukvård samt Rättsmedicinalverket i vissa si- tuationer när barn är målsägande. Någon motsvarande ordning finns inte för barn som misstänks för brott. Barnombudsmannen har till regeringen framfört att det bör övervägas att inrätta lokala barnahus för myndighetssamverkan kring barn under 15 år som misstänks för brott.4 I vårt uppdrag ingår att ta ställning till hur samverkan mellan berörda myndigheter kan stärkas när det gäller barn som misstänks för brott. Vi behandlar frågan i avsnitt 6.7.

6.2Förhör med barn

6.2.1Huvuddragen i gällande rätt

Generella bestämmelser om förhör finns i 23 kap. 6 § rättegångs- balken. Bestämmelserna där, och om förundersökning i övrigt, är all- mänt hållna och gör inte någon egentlig skillnad mellan barn och vuxna. Under en förundersökning kan förhör hållas med var och en som kan antas lämna uppgifter av betydelse för utredningen. Kom- pletterande bestämmelser om förhör med barn som misstänks för

4Se Barnombudsmannens skrivelse till regeringen, Ju2017/07692/Å.

163

brott finns huvudsakligen i LUL och i förundersökningskungörel- sen (1947:948).

I LUL finns bestämmelser som reglerar bl.a. kallelse av vårdnads- havare till förhör med ett barn som misstänks för brott. Om någon som inte har fyllt 18 år är skäligen misstänkt för brott, ska vård- nadshavaren kallas till förhör som hålls med den unge (se 5 § LUL, som också reglerar underrättelser om brottsmisstanke). Detsamma ska gälla även någon annan som svarar för den unges vård och fostran samt någon annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge. Undersökningsledare får besluta att skjuta upp en kallelse till förhör om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsent- ligen ska försvåras. En kallelse ska inte göras om det strider mot den unges bästa eller om det finns andra särskilda skäl. Att en vårdnads- havare eller annan kallas till förhör innebär inte att denne behöver eller har rätt att vara närvarande i förhörsrummet när den unge hörs.

För barn under 15 år som misstänks för brott gäller enligt 33 § LUL att den unges vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i för- hållande till den unge omedelbart ska underrättas om misstanken och om en § 31-utredning har inletts. Vårdnadshavare och sådan annan person ska också kallas till förhör som hålls med den unge. Även för barn under 15 år gäller att undantag kan göras om det är till men för utredningen eller det i övrigt finns särskilda skäl mot att kalla vård- nadshavaren till förhör.

Närmare bestämmelser om genomförandet av förhör finns i för- undersökningskungörelsen. Av 15 § förundersökningskungörelsen framgår att förhör med barn som misstänks för att före 15 års ålder ha begått brott får hållas endast efter medgivande av undersöknings- ledaren. Även utan sådant medgivande får dock ställas de frågor till barnet som oundgängligen behövs för att klarlägga om barnet har begått brottet. Vid bestämmelsens tillkomst konstaterades att ett förhör med barn bör föregås av en bedömning av om förhör alls bör hållas och, om så bedöms nödvändigt, av vem och hur ett sådant för- hör ska genomföras. Denna prövning bör, slogs det fast, göras av förundersökningsledaren. Exempel på omständigheter att beakta är vilken kompetens som finns tillgänglig, omfattningen av förhöret, hur nödvändigt förhöret bedöms vara och gällande skyndsamhets- krav för utredningen. Eftersom det för barn under 15 år inte kan bli tal om lagföring och straff, är det vid bedömningen av om och hur

164

ett förhör ska genomföras också nödvändigt att se till syftet med förhöret.5 När förhör med ett brottsmisstänkt barn under 15 år ska hållas ska socialnämnden, om hinder inte möter, i god tid underrättas om tid och plats för förhöret (se vidare om socialtjänstens närvaro vid förhör med barn som misstänks för brott i avsnitt 6.3). Det- samma gäller i fråga om förhör i andra fall med barn som inte fyllt 20 år, om det finns skäl att anta att vad som förekommit bör föran- leda ett ingripande från socialnämnden (se 16 § förundersöknings- kungörelsen).

Förhör med någon som är under 18 år och som är misstänkt för brott, målsägande eller vittne, ska, enligt 17 § förundersökningskun- görelsen, planeras och verkställas så att det inte uppkommer fara för att den som förhörs tar skada. I förundersökningskungörelsens för- arbeten poängterades att det vid förhör med barn bör ske en intres- seavvägning mellan barnets väl och ve å ena sidan och att brott blir vederbörligen utredda och beivrade å andra sidan. Det framhölls att det är omöjligt att förutse alla faror som kan finnas för barn som förhörs. Avgörande betydelse bör, konstaterades det i förarbetena, läggas vid hur angeläget det är att ett förhör kommer till stånd och hur överhängande faran är för att barnet far illa av att höras. I första hand ska förhör hållas så att fara för varje skada för barnet rimligen måste anses utesluten. Om det inte är möjligt och starka hänsyn ändå kräver att förhöret hålls, bör det ske om faran är mer avlägsen och den skada som skulle kunna uppstå är av mer obetydlig art. Ytterst ligger ansvaret för denna bedömning på undersökningsledaren, men även förhörsledaren har ett ansvar i denna del. Särskild varsamhet bör iakttas om förhöret rör sexuallivet. Det bör vidare noga tillses att uppseende inte väcks kring förhöret. Detta får inte göras mer in- gående än omständigheterna kräver. Förhör får inte äga rum fler gånger än som är nödvändigt med hänsyn till utredningens art och barnets bästa. Ett krav att se till att inte alltför mycket uppmärksam- het väcks runt ett förhör framgår, vad gäller personer som misstänks för brott, också av 23 kap. 4 § rättegångsbalken, som anger att ingen onödigt ska utsättas för misstanke eller få kännas vid olägenhet. Enligt 5 § förundersökningskungörelsen ska ett förhör dessutom hållas på tid och plats som antas medföra minsta olägenhet för den som ska höras. I förarbetena till förundersökningskungörelsen slogs

5Se Ingelström, Nebelius Lüning och Sandén, Förundersökningskungörelsen (1 april 2020, JUNO), kommentaren till 15 §.

165

fast att det i regel får anses olämpligt att hålla förhör med barn i skola eller någon annanstans där kamraters eller andras uppmärksamhet lätt kan fästas på att barnet är föremål för intresse från sam- hällsmyndigheternas sida. Förhöret får anpassas efter det enskilda barnet. Om det är mer än ett förhörstillfälle, bör eftersträvas att det är en och samma förhörsledare.6

Av 18 § förundersökningskungörelsen framgår slutligen att ett förhör med någon som är under 18 år bör hållas av en person med särskild kompetens för uppgiften. I sin tidigare lydelse uppställde paragrafen ett krav på att förhör med barn bör hållas av en person med särskild fallenhet för uppgiften, men sedan 2001 ställs i stället krav på särskild kompetens. I 2001 års lagstiftningsärende konsta- terades att det vid förhör med barn är nödvändigt för förhörsledaren att ta hänsyn till flera faktorer, bl.a. barnets ålder och utveckling, sociala situation liksom brottets karaktär och grovhet. Att hålla för- hör med barn kräver därför, slogs det fast i förarbetena, särskild kom- petens. Eftersom innebörden av orden särskild fallenhet inte ansågs vara helt klar och det kunde diskuteras om kompetens ingick i be- greppet fallenhet genomfördes ändringen 2001. Det anfördes dock att det måste finnas möjlighet att låta även någon annan person förhöra ett barn, t.ex. om förhöret brådskar och särskilt utbildad för- hörsledare inte finns att tillgå.7

6.2.2Vissa brister i förhör med barn har konstaterats

Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum i Göteborg har under- sökt kvaliteten i barnförhör och därvid konstaterat att det finns vissa brister.8 I granskningen har ingått videodokumenterade målsägande- förhör med barn i förundersökningar som inte lett till åtal. Det slås fast i tillsynsrapporten att en stor andel av förhören var långa i för- hållande till barnets ålder och utveckling. Förhörsledarna var i vissa fall alltför manualstyrda och inte tillräckligt lyhörda gentemot bar- net. Åklagarnärvaron vid förhören var generellt sett låg. En slutsats

6Se Ingelström, Nebelius Lüning och Sandén, Förundersökningskungörelsen (1 april 2020, JUNO), kommentaren till 17 § och SOU 2000:42 s. 67 f.

7Se Ingelström, Nebelius Lüning och Sandén, Förundersökningskungörelsen (1 april 2020, JUNO), kommentaren till 18 § och SOU 2000:42 s. 53.

8Se Tillsynsrapport 2016:2, Kvalitet i barnförhör – kartläggning av tillgången på barnförhörs- ledare och organisationen kring barnförhör samt granskning av barnförhör i överprövnings- ärenden.

166

som drogs vid granskningen var dessutom att förhörsledarna borde ha övervägt att ställa en sluten eller ledande fråga i försök att föra förhöret framåt i de ärenden där man misslyckades med att närma sig de omständigheter som gjort att brottsmisstanke uppkommit. Problemen var särskilt påtagliga när det gällde yngre barn (sju år och yngre). Tillsynsrapporten innehåller också en kartläggning av hur många barnförhörsledare det finns inom Polismyndigheten. Av kart- läggningen framgår att det vid inledningen av år 2016 fanns 306 barn- förhörsledare i landet och att 126 av dem hade genomgått hela det då gällande utbildningspaketet för barnförhörsledare.

6.2.3Handledning för barnförhör

Som stöd för Polis- respektive Åklagarmyndigheten finns en gemen- samt framtagen handledning, som syftar till att ge praktiskt inriktad vägledning för planering och genomförande av förhör med barn samt med vuxna som har osynliga funktionsnedsättningar.9 Hand- ledningen avser främst barn och vuxna som målsägande, men anges i valda delar även kunna användas vid förhör med personer som miss- tänks för brott och med vittnen. Arbetsgruppen som utarbetat hand- ledningen har haft fokus på den förhörsmetod som i dag tillämpas i Sverige och som kallas NICHD (The National Institute of Child Health and Human Development Protocol, som, enligt vad som framgår i handledningen, är en av de mest använda forsknings- baserade metoderna i världen). Till grund för handledningen ligger också ett antal av de förhörsmetoder som tillämpas i Norge, Finland och USA. Miljön i förhörs- och väntrum omfattas också av hand- ledningen. Barnkonventionen har beaktats när handledningen tagits fram och målsättningen har varit att få in ett tydligt barnperspektiv. Under arbetet med att ta fram handledningen har ett flertal studie- besök gjorts och arbetsgruppen har bl.a. träffat ansvariga för Polis- myndighetens barnförhörsutbildning och forskare på området. Hand- ledningen innehåller vägledning när det gäller ärendets inledning, planering och förberedelse inför förhör, genomförande av förhör, information efter förhöret och avslutning av ärendet. Alla förhör med barn ska ske anpassat utifrån det enskilda barnets individuella

9Förhör med barn. Förhör med vuxna som har osynliga funktionsnedsättningar – handledning för polis och åklagare vid planering och genomförande, oktober 2018.

167

förutsättningar liksom enligt beprövade erfarenheter och i enlighet med aktuell forskning.

6.2.4Utbildning till barnförhörsledare

Fram till hösten 2021 hölls utbildningen i tre steg

Polismyndighetens utbildning till barnförhörsledare har nyligen gjorts om. Fram till den 1 november 2021 bestod utbildningen av tre steg. Den första delkursen – steg 1 – innehöll grundläggande kunskap om t.ex. barnperspektiv, utvecklingspsykologi och barnets rättig- heter enligt barnkonventionen. Dessutom ingick utbildning i förhör med barn och unga. Steg 1 omfattade 50 studiedagar. I den andra delkursen – steg 2 – fokuserades på intervju- och förhörsmetodik gällande förhör med barn. Kursen omfattade fem veckors heltids- studier. Steg 3 i utbildningen till barnförhörsledare var en fortbild- ningskurs, som till stor del syftade till att hålla deltagarna uppdaterade i nya forskningsrön och se till att de kunde bibehålla den kompetens de två första delkurserna gett dem. Den tredje delkursen omfattade sju studiedagar.

Andelen utbildningsomgångar som hållits årligen har varierat något, men i genomsnitt har det sedan 2008 hållits två omgångar av varje steg per år. På en omgång av steg 1 respektive 2 har det funnits 24 utbildningsplatser på varje delkurs, medan det på en omgång av steg 3 funnits 20 platser.

I övergången mellan den tidigare ordningen med de tre delkurser- na genomförs under 2022 ytterligare två kursomgångar med steg 2, för att fånga upp de personer som gått steg 1.

Gemensamt för de tre delkurserna för barnförhörsledare var att fokus i utbildningen var på förhör med brottsutsatta barn och ung- domar, inte barn som misstänks för brott. Parallellt med kurserna för barnförhörsledare hölls ungdomsutredarutbildningar, i form av uppdragsutbildningar vid ett antal olika universitet. Utbildningen omfattade 4,5 högskolepoäng och sträckte sig över 15 studiedagar. På kursen behandlades bl.a. LUL och annan lagstiftning som är rele- vant för den straffrättsliga regleringen av ungdomsbrott. Påföljds- systemet för unga lagöverträdare och socialtjänstens ansvar för dessa unga ingick också. En del av kursen behandlade förhör med unga

168

lagöverträdare och därmed sammanhängande frågor som t.ex. bevis- värdering och utsageanalys.

En ny utbildning

Den nya utbildning som sattes i drift hösten 2021, och som kallas Utredning fördjupad barn, kommer att helt ersätta den tidigare barn- förhörsledarutbildningen liksom utbildningen för ungdomsbrotts- utredare. Utbildningen kommer att rikta sig mot alla utredare som utreder brott där barn, dvs. personer i ålder upp till 18 år, förekom- mer som målsägande, vittne eller misstänkt.

I den nya utbildningen kommer bl.a. att ingå barnets rättigheter enligt barnkonventionen, processuella regler med avseende på barn, påföljdssystemet för straffmyndiga barn, bevisvärdering, barns sär- skilda utsatthet och beroendeställning, utvecklingspsykologi, förhörs- metoder med avseende på barn, socialtjänstens roll, samverkan mellan socialtjänst och andra aktörer samt sekretesslagstiftning.

Utbildningen genomförs i Polismyndighetens egen regi och har

40 utbildningsplatser. Den omfattar 30 studiedagar, som fördelas över sju veckor. Undervisningen består till störst del av distansstudier, men även av några närstudiedagar. Det är ännu oklart hur ofta kursen kommer att hållas. Antalet utbildningsplatser och hur ofta kursen hålls avgörs av vilket behov som finns men också av i vilken mån det är möjligt att avvara personal från den ordinarie verksamheten så att de kan genomföra utbildningen. Utbildningen kommer att innehålla delavstämningar som räknas som obligatoriska moment. Dessa är en förutsättning för godkänt resultat på kursen. För att bli godkänd på utbildningen krävs att examinationen skrivs och bedöms uppfylla kravet för godkänt resultat. Troligen kommer som ett komplement till den nya utbildningen också att införas en separat fortbildning, som liknar den tidigare gällande steg 3-utbildningen.

6.2.5Underlaget för våra överväganden om förhör med barn

I utredningens uppdrag när det gäller förhör med barn ingår att ana- lysera om bestämmelserna om förhör med barn under 18 år som misstänks för brott är ändamålsenliga. Det ingår också att ta ställ- ning till om eventuella författningsändringar som vi föreslår bör avse

169

även målsägande och vittnen i de fall då vi lämnar förslag på änd- ringar i bestämmelser som även reglerar förhör med sådana aktörer. För att få ett relevant underlag för våra överväganden i dessa frågor har vi vänt oss till landets sju polisregioner. Inledningsvis har vi (se vidare om det närmare tillvägagångssättet i avsnitt 4.4) ställt ett antal skriftliga frågor till polisregionerna och fått deras skriftliga svar. Mot bakgrund av dessa svar har vi genomfört möten med företrädare för respektive polisregion och ställt både följdfrågor och komplette- rande andra frågor.

De skriftliga frågorna var följande.

1.Hur ser polisregionen på utformningen av bestämmelserna om förhör med barn under 18 år som misstänks för brott?

2.Finns det, enligt polisregionens uppfattning, brister i regelver- ket? I så fall, vari består dessa brister?

3.Hur säkerställs det att förhörsledare har tillräcklig kompetens för att hålla förhör med barn under 18 år som misstänks för brott?

Inför mötena med polisregionerna ställdes i huvudsak följande frå- gor om förhör med barn.

1.Vilken huvudsaklig utbildning har barnförhörsledare inom polis- regionen?

2.Hur ser ni på möjligheten att förhöra misstänkta gärningsperso- ner under 18 år vid barnahus? Om det inte är möjligt att använda befintliga barnahus, borde det inrättas nya barnahus för barn som misstänks för brott?

3.I den handledning som finns (Förhör med barn. Förhör med vuxna som har osynliga funktionsnedsättningar – handledning för polis och åklagare vid planering och genomförande) är fokus främst på barn som är målsägande. Kan handledningen tillämpas även vid förhör med barn som misstänks för brott eller finns det behov av en kompletterande handledning eller annat stöd för så- dana förhör?

4.Borde, enligt er uppfattning, regelverket kring förhör med barn förändras på något sätt för att göra det möjligt att bättre upprätt- hålla kvaliteten på sådana förhör samtidigt som det enskilda bar- nets behov kan tillgodoses?

170

6.2.6Synpunkter från polisregionerna

I vilken utsträckning förhörs barn av förhörsledare som saknar särskild barnförhörsledarkompetens?

Svaren från polisregionerna när det gäller i vilken utsträckning det förekommer att barn som misstänks för brott förhörs av personal som saknar utbildning i barnförhörsteknik varierar. Gemensamt för de flesta polisregioner är dock att om mycket unga barn misstänks för brott, regelmässigt barn under 12 år, hålls förhör med dem av en barnförhörsledare. I flertalet av polisregionerna går det också att upprätthålla ett krav på att barn under 15 år ska förhöras av barnför- hörsledare.

För barn över 15 år gäller i de flesta polisregioner att dessa barn i hög utsträckning hörs av någon annan än en barnförhörsledare. Det upplevs dock inte från polisregionernas sida som att detta innebär att det brister i kompetens och kunskap hos den – oftast en ung- domsutredare – som håller förhöret.

I flera polisregioner är det, åtminstone tidvis, hög personalom- sättning bland de som utreder ungdomsmål och de som håller förhör med barn. Att vara barnförhörsledare kan vara ett påfrestande arbete och många söker sig efter en tid vidare till andra arbetsuppgifter. I de fall då det inte finns en barnförhörsledare tillgänglig och förhöret inte kan vänta, kan det vara nödvändigt att prioritera mellan för- hören med barn. Målsägandeförhör som spelas in och sedan utgör bevisning – ofta mycket viktig bevisning – vid en kommande huvud- förhandling i domstol har regelmässigt högre prioritet än ett förhör med ett barn som misstänks för brott. Är det ett barn under 15 år kan detta motiveras med att det inte är en utredning som ska leda till lagföring och är det misstänkta barnet straffmyndigt anses eventuella brister vid förhöret under förundersökningen kunna hanteras efter- som barnet hörs på nytt vid huvudförhandling i domstol. Om det är nödvändigt att prioritera mellan vem som förhörs av en barnför- hörsledare, är även ett barns eventuella särskilda behov en faktor som bidrar till att man försöker se till att en barnförhörsledare håller förhöret. En annan omständighet som beaktas är barnets ålder – ju yngre barn som misstänks för brott, desto större är chansen att man försöker hålla på kravet att barnet ska förhöras av en barnförhörs- ledare. Brottets karaktär kan också påverka prioriteringarna vid valet

171

av förhörsledare. Ju allvarligare brottet är, desto viktigare anses det vara att en barnförhörsledare håller förhöret med den unge.

Utbildning och kompetens hos förhörsledare som förhör barn

Vid våra kontakter med polisregionerna gällde fortfarande den äldre ordningen för förhörsledarutbildning, med de tre steg som beskri- vits i avsnitt 6.2.4. Uppfattningen av om det i var och en av polis- regionerna finns tillräcklig tillgång på utbildade och kompetenta förhörsledare som kan förhöra barn varierar mellan polisregionerna. Inom vissa polisområden är andelen förhörsledare med åtminstone det första steget av barnförhörsledarutbildningen hög, medan det i andra polisområden är betydligt färre som har genomgått barnför- hörsledarutbildningen. Det finns i dessa regioner behov av mer vidare- utbildning i förhörsteknik för utredande personal. En brist i det befintliga utbildningsutbudet är att det helt saknas renodlade för- hörsledarutbildningar som riktar sig till de som förhör misstänkta barn i åldrarna 15–17 år.

Att genomgå barnförhörsledarutbildningen är, har en del polis- regioner framhållit, tidskrävande och påverkar därigenom den ordi- narie verksamheten. Utbildningarna går relativt sällan och under delar av coronapandemin inte alls. Utbildningsplatserna anses dessutom vara för få. Ett sätt att bättre tillgodose behovet av kompetenta förhörs- ledare som kan förhöra barn skulle enligt flera polisregioner kunna vara att korta ned utbildningen och därigenom göra det möjligt för fler att delta. Resultatet skulle därigenom vara fler förhörsledare som hade åtminstone någon utbildning i barnförhörsteknik.

Merparten av polisregionerna har poängterat att även om en för- hörsledare inte har gått kurserna i barnförhörsteknik, är han eller hon inte utan utbildning i ämnet. På flera håll används ett slags men- torskap där mer erfarna förhörsledare delar med sig av sitt kunnande till nyare kollegor. De nya förhörsledarna får börja med mindre avancerade förhör och har möjlighet att rådfråga de mer erfarna kol- legorna. Det har också framhållits att även ungdomsutredare gene- rellt sett har mycket god hand med ungdomar och kan anses ha sär- skild kompetens för att förhöra unga personer. Ett förhör som hålls av en erfaren ungdomsutredare kan således bli minst lika väl genom- fört som om en barnförhörsledare hade hållit förhöret. Genom att

172

förhörsledare närvarar vid varandras förhör sker också en kompe- tensutveckling. Det är då möjligt att ta till sig kunskap från varandra och samtidigt lära sig av varandras eventuella brister i förhörssitua- tionen.

Från flera av polisregionerna har i sammanhanget också framförts att det finns ett behov av att, bl.a. genom att höja lönenivåerna, öka ”statusen” för ungdomsutredarverksamheten.

Att förhöra barn som misstänks för brott vid barnahus

Samtliga polisregioner har uppgett att det endast i ett fåtal undan- tagsfall förekommer att ett barn som misstänks för brott förhörs vid ett barnahus. En anledning till att så kan ske kan vara att barnet har någon funktionsnedsättning som gör att det bedömts nödvändigt att förhöret äger rum vid ett barnahus. Från de flesta polisregioner har dock framhållits att det i många fall inte är möjligt att förhöra barn som misstänks för brott någon annanstans än på en polisstation. Det är inte ovanligt att det bedöms nödvändigt ur säkerhetssynpunkt att ha tillgång till de kala miljöer, där lösa föremål har skruvats fast och inte kan flyttas eller kastas, som ett förhörsrum på en polisstation erbjuder. Några av polisregionerna har fört resonemang om att en polisstation för en del misstänkta barn inte är en lämplig miljö, men samtidigt framhållit att den avskräckande effekten av ett förhör i polishuset kan antas vara större än om motsvarande förhör skulle hållits vid ett barnahus. Skulle det bli tal om att höra barn som miss- tänks för brott vid ett barnahus måste det åtminstone kunna säker- ställas att misstänkta gärningspersoner och målsägande och vittnen inte riskerar att mötas i lokalerna. Som en viktigare fråga än på vilken plats barnet förhörs har framförts att bemötandet av barnet är bra och anpassat utifrån barnets ålder och förutsättningar i övrigt.

Synpunkter om handboken för förhör med barn

Från merparten av polisregionerna har anförts att tillgänglig hand- ledning och annat metodstöd för förhör med barn är bra. Något behov av en handledning som direkt tar sikte på förhör med barn som misstänks för brott har inte framkommit. De hållpunkter som framgår av handledningen är applicerbara på förhör med barn oavsett

173

om de är målsägande, vittnen eller misstänkta för brott. En svårighet som framhållits är dock att information kan finnas på flera olika ställen och det kan vara svårt att få en samlad bild över regleringen.

För närvarande pågår inom Polismyndigheten ett arbete med att ta fram en ny omfattande förhörshandbok, som bl.a. ska innehålla ett helhetsgrepp över tillgängliga förhörstekniker.

Finns det några brister i regelverket?

De sju polisregionerna har samtliga svarat att gällande bestämmelser om förhör med barn i allt väsentligt är välfungerande. Några större brister i regelverket har inte identifierats. Att se till att samtliga kallade kan närvara vid ett förhör kan vara en tidskrävande process, men i de flesta fall är aktörernas närvaro en fördel. Logistiken kring att planera och samordna ett förhör med samtliga aktörer kan dock med fördel lämnas till en administratör och inte ombesörjas av ung- domsutredaren. En nackdel med att flera aktörer ska närvara vid för- hör är att processen kan fördröjas och göra att det kan vara svårt att hålla uppsatta tidsfrister.

En svårighet med regelverket, som har framförts från några av polisregionerna, är bestämmelsen i förundersökningskungörelsen om att den som förhör en person under 18 år ska ha särskild kompe- tens för uppgiften. Begreppet upplevs som svårtolkat och ett klar- görande kring den närmare innebörden vore önskvärt.

Ytterligare en svårighet med tillämpligt regelverk är att det ibland är svårt att avgöra hur vissa bestämmelser förhåller sig till varandra och vilken bestämmelse som ska ha företräde. Regelverket är däri- genom svåröverskådligt, vilket särskilt påverkar personal som inte renodlat arbetar med ungdomsbrottslighet.

Några av polisregionerna har framfört att regelverket, enligt deras mening, inte behöver stramas upp ytterligare. Redan i dag finns en osäkerhet hos poliser som håller förhör med barn, där polisens rädsla att göra fel kan medföra en överdriven försiktighet i de frågor som ställs. Resultatet av detta blir förhör som inte är tillräckligt klargörande.

Från några av polisregionerna har det påpekats att det vid förhör med barn som misstänks för brott kan finnas bekymmer med att i tid få tag på ett juridiskt biträde (för barn under 15 år) eller en offent- lig försvarare som kan närvara vid förhöret. I vissa polisregioner,

174

särskilt i polisregion Nord där de geografiska avstånden påverkar, kan tillgången till offentliga försvarare på jourtid vara begränsad. Möjligheten att hålla förhör med en ung misstänkt i närtid till brottet bedöms vara en viktig framgångsfaktor, men samtidigt ska den unges behov av en försvarare tillgodoses. Det är olyckligt om ett förhör inte kan hållas i tid eftersom det inte finns någon försvarare tillgänglig.

I samband med diskussioner om bestämmelserna om förhör med barn som misstänks för brott har flera av polisregionerna vidare angett att det bör övervägas att införa ett krav på att även offentliga försvarare och juridiska biträden ska vara särskilt lämpade för att han- tera ungdomsmål. Det förekommer att försvarare saknar ett ungdoms- perspektiv, vilket kan bli särskilt tydligt i förhörssituationer.

Några av polisregionerna har berättat om att det förekommer begränsningar i tillgången till lämpliga lokaler för att hålla förhör med barn som misstänks för brott. Eftersom många aktörer ska kallas till förhören behöver förhörsrummen vara relativt stora. Det är också en fördel om det finns möjlighet till medhörning. Dessa synpunkter har dock inte med regelverket kring förhör att göra.

6.2.7Att förhöra barn som misstänks för brott

– våra överväganden

Vår bedömning: Bestämmelserna om förhör med barn förefaller vara ändamålsenliga och några författningsändringar är därför inte påkallade. Polismyndigheten har nyligen inrättat en utbildning för fördjupning i bl.a. förhör med barn. Utgångspunkten bör vara att denna utbildning utvärderas inom de närmaste åren.

Den förhörsmetod som Polismyndigheten använder bör vara evidensbaserad

Att hålla förhör med barn som misstänks för brott är en svår uppgift. I varje arbetsmoment är det nödvändigt att beakta hur barnet på- verkas av de åtgärder som vidtas. Det kan t.ex. röra sig om hur barnet reagerar på att det drar ut på tiden innan det blir aktuellt med ett förhör eller hur barnet upplever att bli förhörd flera gånger eller av flera olika personer. Genomförandet av ett förhör behöver anpassas

175

utifrån barnets individuella förutsättningar och samtidigt utföras i enlighet med beprövad erfarenhet och i överensstämmelse med aktuell forskning.10 Den metod som Polismyndigheten väljer att använda sig av bör vara densamma inom hela myndigheten, utan lokala avvikel- ser, och vara evidensbaserad. Flera av polisregionerna har framhållit att det vid den avvägning som är nödvändig mellan att kunna hålla uppsatta – snäva – tidsramar för en utredning och strävan att barn som misstänks för brott ska förhöras av barnförhörsledare ibland är nöd- vändigt att prioritera förhör med underåriga målsägande framför förhör med unga brottsmisstänkta. Att så kan behöva ske ibland är sannolikt ofrånkomligt, men det är olyckligt om så är fallet mer än undantagsvis. Ett viktigt steg på vägen för att undvika detta kan vara den utbildningsreform som nyligen genomförts vid Polismyndig- heten. Vi återkommer nedan till denna nya utbildning. Utifrån de svar vi fått vid våra kontakter med polisregionerna vill vi i detta sam- manhang också särskilt lyfta frågan om mentorskap. Från flera av regionerna har framhållits att bristen på formell utbildning i barn- förhörsteknik blir mindre kännbar eftersom det på många håll finns en rutin att äldre kollegor lär upp yngre. Ett sådant mentorskap kan vara värdefullt, men kan, enligt vår mening, inte ersätta en grundlig utbildning i fråga om barnförhör.

Någon förändring av bestämmelserna om förhör med barn är inte påkallad

I vårt uppdrag ingår att ta ställning till om bestämmelserna om för- hör med barn är ändamålsenligt utformade. Något särskilt behov av att ändra den lagstiftning som reglerar förhör med barn har inte framkommit vid våra kontakter med Polismyndigheten. Vi har över- vägt om bestämmelsen i 18 § förundersökningskungörelsen, som anger att förhör med någon som är under 18 år bör hållas av en per- son med särskild kompetens för uppgiften, bör ändras på så sätt att det i stället föreskrivs att förhöret ska hållas av en sådan person. En sådan reglering skulle dock behöva inkludera en möjlighet till undan- tag eftersom kravet svårligen kan uppfyllas undantagslöst. Skillna- den mellan den nuvarande bestämmelsen att förhörsledaren bör ha utbildning i barnförhörsteknik jämfört med ett motsvarande rekvisit

10Se U. Winerdal m.fl., The quality of question types in Swedish police interviews with young suspects of serious crimes.

176

om att han eller hon ska ha sådan kompetens, men med möjlighet till undantag, är inte så stor att någon ändring är påkallad.

Vi har också övervägt frågan om barn som misstänks för brott bör förhöras vid barnahus. Vid våra kontakter med Polismyndig- heten har framkommit att främst behovet av att kunna upprätthålla tillräcklig säkerhet vid förhör med barn som misstänks för brott gör det mindre lämpligt att hålla sådana förhör vid barnahus. Vi instäm- mer i denna bedömning och har inte heller kunnat konstatera att det finns något behov av att inrätta särskilda barnahus enbart för att kunna förhöra barn som misstänks för brott. Något sådant förslag är därför, enligt vår mening, inte påkallat.

Polismyndighetens nya utbildning bör utvärderas efter några år

Vid våra kontakter med landets polisregioner har samtliga regioner framhållit att det finns ett behov av att se över utformningen av utbildningen av barnförhörsledare. Synpunkterna har huvudsakligen inte rört innehållet i utbildningen, utan snarare tillgången till utbild- ningsplatser och att det inte finns resurser för att undvara personal från den ordinarie verksamheten, vilket gör att det inte är möjligt för medarbetare att gå de tillgängliga kurserna.

Sedan senhösten 2021 finns, som vi redovisat i avsnitt 6.2.4, ett nytt utbildningsprogram med en fördjupning i bl.a. barnförhörstek- nik. Utbildningen är således alldeles ny och någon möjlighet att utvärdera den har därför inte funnits. Den kursplan vi har tagit del av är inte heller tillräckligt utförlig för att det ska vara möjligt för oss att dra någon säker slutsats om vilken kvalitet utbildningen kan sägas hålla. När den nya utbildningen har varit i drift under ett antal år framstår det som angeläget att den utvärderas. Vid en sådan utvär- dering bör bl.a. beaktas om antalet utbildningsplatser är tillräckligt, hur examinationen har fungerat och i vilken mån det har varit möjligt för medarbetare att vara befriade från sin ordinarie tjänstgöring för att delta i utbildningen. Det bör också utvärderas huruvida utbild- ningen leder fram till att barnförhören sker enligt evidensbaserade metoder. Viktigt att framhålla i sammanhanget, vilket bör beaktas när den nya utbildningen utvärderas, är också att för att kvalitet i barnförhören ska bibehållas och för att de utbildade förhörsledarna

177

ska fortsätta följa givna riktlinjer så krävs kontinuerlig feedback och vidareutbildning.11

6.3Socialtjänstens närvaro vid förhör med barn som misstänks för brott

6.3.1Huvuddragen i gällande rätt

Bestämmelser om socialtjänstens närvaro vid förhör med barn som misstänks för brott finns i 7 och 34 §§ LUL. Av den förstnämnda paragrafen, som gäller straffmyndiga barn, framgår att vid förhör med den som inte har fyllt 18 år och som är misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa ska företrädare för socialtjänsten närvara om det är möjligt och det kan ske utan men för utredningen. Vid bestämmelsens tillkomst framhölls att det framstod som angeläget att öka socialnämndens medverkan när en ung person misstänks för att ha begått ett brott. Att en företrädare för socialtjänsten närvarar vid förhör med ett barn som misstänks för brott angavs innebära ett stöd för den unge, samtidigt som det kunde vara en möjlighet för socialtjänsten att få information om brottet och omständigheterna omkring detta. Det är dessutom, konstaterades det i förarbetena, ett sätt att tidigt etablera kontakt med barnet och med hans eller hennes föräldrar. Skälet till att bestämmelsen i 7 § LUL endast föreskriver att en företrädare för socialtjänsten ska närvara vid förhör som rör misstanke om brott med fängelse i straffskalan angavs vara att det vid rena bötesbrott normalt sett inte var påkallat med insatser från socialnämndens sida.12

När det gäller förhör som hålls vid en § 31-utredning som inletts med stöd av den s.k. presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL (se avsnitt 4.2 om den närmare utformningen av denna regel) eller på socialnämndens initiativ enligt andra stycket i nyssnämnda paragraf ska en företrädare för socialtjänsten närvara vid förhör med det miss- tänkta barnet (se 34 § LUL). Undantag från detta krav får göras endast om det föreligger särskilda skäl. Vid förhör inom ramen för en § 31-utredning som inletts med stöd av tredje stycket i 31 § LUL (för att klarlägga om någon straffmyndig deltagit i brottet, om det

11Se M. Magnusson m.fl., Asking children to talk about abuse: can research help improve police interviewer skills?

12Se prop. 1994/95:12 s. 67.

178

behövs för att efterforska visst gods eller om det är av särskild bety- delse med hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse) ska företrä- dare för socialtjänsten närvara om det inte möter något hinder. Be- stämmelsen i 34 § LUL fick sin nuvarande lydelse i samband med de mer omfattande förändringar som gjordes i LUL med ikraftträdande 2010. I lagstiftningsärendet framhölls vikten av att socialtjänsten kommer in i ett ärende på ett så tidigt stadium som möjligt. En fördel med att en företrädare för socialtjänsten är med vid förhör med ett barn som misstänks för brott angavs vara att det vid ett sådant förhör kan komma fram uppgifter som inte skulle komma fram vid ett senare samtal med en utredare hos socialtjänsten. Om en social- sekreterare är med vid förhöret, behöver han eller hon inte heller förlita sig på andrahandsuppgifter om vad som sagts vid ett förhör. Det står dessutom klart för barnet och hans eller hennes vårdnads- havare vilken information socialtjänsten har om barnet och den aktuella händelsen. I syfte att öka socialtjänstens närvaro vid förhör med barn under 15 år som misstänks för brott infördes mot den bak- grunden den lydelse av 34 § LUL som nu gäller. Vid bestämmelsens tillkomst ansågs det ha störst betydelse att en företrädare för social- tjänsten närvarade vid förhör gällande sådan allvarlig brottslighet som avses i presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL liksom då en § 31-utredning inletts på begäran av socialnämnden. Undantag från socialtjänstens skyldighet att närvara görs därför endast, som nyss nämnts, om det föreligger särskilda skäl. I de ärenden där det är socialnämnden som begärt en utredning sker förhör i regel under dagtid och planeras i förväg. Utrymmet för socialtjänsten att inte närvara i sådana fall är, enligt förarbetena, i princip obefintligt. Sär- skilda skäl för att inte närvara skulle kunna bestå i att den företrädare för socialtjänsten som skulle ha medverkat hastigt har blivit sjuk och det inte har varit möjligt att ordna någon ersättare. När det gäller utredningar som inletts med stöd av presumtionsregeln kan det hända att förhör behöver hållas med barnet på tider då socialtjänsten inte kan nås, såsom under kvällar och helger. Det kan då föreligga särskilda skäl för socialtjänsten att inte närvara vid förhör. Utred- ningar som inleds med stöd i någon av de övriga grunderna i 31 § LUL syftar i hög grad till att tillgodose polisiära behov eller måls- ägandeintressen. Det bedömdes därför vara tillräckligt med ett lägre ställt krav på närvaro av företrädare från socialtjänsten och en sådan företrädare ska därför närvara om det inte möter något hinder. I lagens

179

förarbeten framhålls dock att även i dessa fall ska socialtjänsten som regel närvara.13

Någon närmare reglering av hur företrädare för socialtjänsten ska kallas till förhör – om det ska ske muntligen eller skriftligen – finns inte. Av 16 § förundersökningskungörelsen framgår dock att om förhör ska hållas med barn i fall som avses i 15 § förundersöknings- kungörelsen, dvs. med barn under 15 år som misstänks för brott, ska socialnämnden, om hinder inte möter, i god tid underrättas om tid och plats för förhöret. Detsamma gäller i fråga om förhör med straff- myndiga personer som inte fyllt 20 år, om det finns skäl att anta att vad som förekommit bör föranleda ett ingripande från socialnämnden.

6.3.2Uppgifter i Brås rapport om socialtjänstens närvaro vid förhör

Vid den utvärdering av 2010 års ändringar i LUL (se avsnitt 4.3) som Brottsförebyggande rådet (Brå) har genomfört ingick bl.a. frågan om i vilken mån socialtjänsten deltar vid förhör med barn. Enligt Brås rapport Brott begångna av barn – En utvärdering av ändringar i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare under 15 år (2014:20) närvarade en företrädare för socialtjänsten vid 48 procent av förhören som hölls med barn under 15 år som misstänktes för brott. Detta innebar en ökning från en tidigare studie genomförd av Brå 2005, där motsvarande siffra var 30 procent. När det gällde för- hör vid misstanke om grövre brott, där presumtionsregeln var tillämplig, liksom vid förhör i ärenden där socialnämnden begärt att en utredning enligt 31 § andra stycket LUL skulle inledas närvarade socialtjänsten i 70 procent av fallen. Det innebär således att det i dessa fall saknades en representant från socialtjänsten vid tre av tio polisförhör med ett barn under 15 år. Någon motsvarande uppgift om i vilken utsträckning en företrädare för socialtjänsten närvarar vid förhör med straffmyndiga barn innehåller Brås rapport inte. I rapporten undersöktes också i vilken mån barnets vårdnadshavare närvarar vid förhör och Brå konstaterade att det vid ett av tio förhör inte fanns vare sig företrädare för socialtjänsten eller vårdnadshavare närvarande.14

13Se prop. 2009/10:105 s. 36 och 37.

14Se Brås rapport Brott begångna av barn – En utvärdering av ändringar i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare under 15 år, 2014:20, s. 59 och 60.

180

Inom ramen för Brås studie genomfördes en enkät med drygt 200 socialsekreterare.15 Som skäl för varför socialtjänsten ibland inte medverkade vid förhör med barn som misstänks för brott angavs att socialtjänsten inte i tillräckligt god tid fått veta att ett förhör skulle hållas. Att det inte fanns utrymme arbetsmässigt utgjorde ett annat skäl, liksom att socialtjänsten inte alls fått någon information om att det skulle hållas ett förhör.16

6.3.3Underlaget för våra överväganden om socialtjänstens närvaro vid förhör

För att få ett relevant underlag inför våra överväganden och förslag

ifråga om behovet av en ökad närvaro av socialtjänsten vid inledande förhör med barn under 18 år som misstänks för brott har vi ställt en rad frågor till landets polisregioner och till de kommuner som med- verkat vid utredningens hearingar.17 I ett skriftligt frågeunderlag till polisregionerna har vi ställt följande frågor.

1.I hur många av ärendena som avses i p. 1 a ovan närvarade en före- trädare för socialtjänsten vid förhör med barn under 15 år som misstänktes för brott?18

2.I vilken omfattning närvarar en företrädare för socialtjänsten vid förhör med en misstänkt person som är mellan 15 och 18 år gammal (dvs. vid förundersökningar mot straffmyndiga barn och unga)?

De skriftliga frågorna till polisregionerna har sedan följts upp vid våra möten med samtliga dessa regioner. Vid dessa möten har polis- regionerna i denna del besvarat bl.a. följande frågor.

1.I den mån socialtjänsten meddelar att man inte har möjlighet att närvara vid förhör med barn som misstänks för brott, vilka huvud- sakliga skäl anförs för att inte närvara?

15Se Brås rapport 2014:20 s. 32 för en närmare redogörelse av genomförandet av enkäten.

16Se Brås rapport 2014:20 s. 80 och 81.

17Se avsnitt 4.4 för det närmare genomförandet av kontakterna med polisregionerna och hearingarna.

18Med hänvisningen till frågan i p. 1 a avses de ärenden där det inletts en § 31-utredning. Frågeunderlaget finns i sin helhet i bilagorna 3 och 4.

181

2.Finns det någon åtgärd man från polisens sida skulle kunna vidta för att öka socialtjänstens närvaro vid förhör med barn som miss- tänks för brott?

3.Skulle en ökad närvaro av företrädare för socialtjänsten vid förhör med barn som misstänks för brott påverka polisens arbete med § 31-utredningar?

Bland de frågor som behandlades vid hearingarna med de totalt knappt 30 medverkande kommunerna var följande.

1.I vilken mån (så preciserat som det är möjligt) närvarar ni från socialtjänstens sida vid förhör med barn under 15 år respektive över 15 år som misstänks för brott?

2.I de fall då socialtjänsten inte närvarar, vilka kan skälen för det vara?

3.Finns det någon åtgärd man från polisens sida kan vidta för att öka socialtjänstens närvaro vid förhör?

4.Kan socialtjänsten inom sin verksamhet vidta några åtgärder som förbättrar möjligheterna att närvara vid förhör?

5.Skulle en ökad närvaro från socialtjänstens sida påverka arbetet med barn som misstänks för brott? Kan det t.ex. förbättra möjlig- heterna att erbjuda barnet rätt insatser?

6.3.4Synpunkter från polisregionerna

Socialtjänstens närvaro vid förhör med barn

De allra flesta av polisregionerna har uppgett att vid planerade förhör med barn under 15 år närvarar en företrädare för socialtjänsten i mycket hög utsträckning. Det kan röra sig om mellan 90 och 100 pro- cent av förhören. I de fall då en begäran från socialnämnden ligger bakom en § 31-utredning närvarar socialtjänsten alltid vid förhör.

När det gäller förhör med straffmyndiga barn är svaren från polis- regionerna mer skiftande. En av polisregionerna (Bergslagen) har uppskattningsvis gjort bedömningen att socialtjänsten är närvarande vid 20 procent av sådana förhör, medan en del andra polisregioner har uppskattat att en företrädare för socialtjänsten närvarar i upp till

182

mellan 50 och 75 procent av förhören med barn som har fyllt 15 år. Från polisregionernas sida har det i denna del också påpekats att det finns stora variationer inom respektive polisregion. En faktor som påverkar om en företrädare för socialtjänsten medverkar vid förhör eller inte är hur allvarligt brott det är fråga om. Ju grövre brott det gäller, desto högre är socialtjänstens närvarograd. Barnets ålder är också en relevant faktor. Ju yngre ett misstänkt barn är, desto större är sannolikheten att socialtjänsten prioriterar att vara med vid förhör med barnet.

Gemensamt för samtliga polisregioner är att i den mån ett barn förhörs under jourtid är det inte så vanligt att någon från socialtjänsten närvarar. Socialjouren har normalt sett inte möjlighet att medverka.

Några av polisregionerna har framhållit att socialtjänstens när- varo vid förhör med barn som misstänks för brott upplevs som posi- tiv ur polisens perspektiv. Om socialtjänsten närvarar vid förhör, får handläggaren en bredare bild av den aktuella kriminaliteten och kan bl.a. få se barnets attityd gentemot brottsmisstanken. Detta kan för- bättra socialtjänstens möjligheter att komma fram till vilka insatser som kan vara relevanta för barnet.

Vilka skäl uppger socialtjänsten för att inte medverka vid förhör?

Ett skäl som enligt polisregionerna framförs från socialtjänstens sida för att inte medverka vid förhör med barn är att det rör sig om misstanke om ringa brottslighet och att det är fråga om ett barn som inte förekommer hos socialtjänsten sedan tidigare. Händelsen kan i sådana fall ses som en engångsföreteelse och socialtjänsten ser inte skäl att närvara vid förhör. I de fall då socialtjänsten inte har en på- gående utredning om den unge, är sannolikheten för att socialtjänsten ska medverka vid förhör betydligt lägre än då det pågår en social- tjänstutredning samtidigt som en brottsutredning.

Ytterligare en anledning till att socialtjänsten inte kan medverka vid förhör är att kallelsen till förhöret kommit med alltför kort varsel. Dessutom kan resursbrist göra att socialtjänsten får avstå från att skicka någon att närvara vid förhör.

Att socialtjänsten har tidigare kännedom om ett barn kan i vissa fall, i motsats till vad som nyss anförts, vara ett skäl att avstå från medverkan vid ett förhör. Socialtjänstens tidigare kunskap om bar-

183

net kan innebära att närvaro vid ett förhör inte tillför något ytter- ligare för socialtjänsten.

Slutligen kan det också inträffa att socialtjänstens och Polismyn- dighetens respektive processer hamnar i otakt med varandra. Det förekommer att socialtjänsten redan har färdigställt sin utredning när det blir dags för förhör med barnet. Om socialtjänsten har gjort sin bedömning, och i några fall redan hunnit inleda insatser för barnet, ser man från socialtjänstens sida ofta inte någon mening med att medverka vid polisförhör.

Kan Polismyndigheten förbättra möjligheterna för socialtjänsten att närvara?

En omständighet som i mycket hög grad påverkar socialtjänstens möjligheter att närvara vid förhör med barn som misstänks för brott är om socialtjänsten har personal som arbetar på plats i polishuset. Vid sådan samlokalisering kan socialtjänsten närvara vid förhör i mycket hög utsträckning.

Flera av polisregionerna har framhållit att samarbetet med social- tjänsten är gott och att det förs en dialog för att öka förutsätt- ningarna för socialtjänsten att närvara vid så många förhör som möj- ligt. I de fall då samarbetet mellan socialtjänst och polis är gott, går det ofta att hitta förhörstider som gör det möjligt för socialtjänsten att närvara.

6.3.5Synpunkter från kommunerna som medverkade vid hearingarna

Socialtjänstens närvaro vid förhör med barn

Samtliga kommuner som medverkade vid hearingarna har uppgett att närvaron vid förhör när barn under 15 år misstänks för brott är mycket hög – upp mot mellan 90 och 100 procent. Det är prioriterat i verksamheten att försöka medverka i så hög grad som möjligt.

När det gäller förhör med barn som fyllt 15 år är svaren mer vari- erande. Majoriteten av kommunerna har angett att socialtjänsten medverkar i åtminstone mellan 70 och 80 procent av förhören, men från några av kommunerna har upplysts att det är mer sällan än så.

184

Ytterligare några har uppgett att det inte är någon större skillnad mellan förhör med barn under respektive över 15 år – i båda fallen närvarar socialtjänsten i princip alltid.

Som särskilda skäl för att prioritera att närvara vid ett förhör har från kommunernas sida framhållits att det är angeläget när det är ett barn som socialtjänsten inte sedan tidigare har kännedom om. I de fall då socialtjänsten ska lämna ett yttrande över den unge person som misstänks för brott, utgör även detta ett skäl att försöka närvara vid förhör. De kommuner som har en företrädare för socialtjänsten som är placerad i polishuset har samtliga uppgett att detta är en stor hjälp när det gäller möjligheten att i stor omfattning närvara vid förhör.

Några av kommunerna har vidare anfört att det bedöms särskilt angeläget att närvara vid förhör som gäller allvarliga brottsmisstankar. Ju grövre brott det är fråga om, desto viktigare är det att socialtjänsten närvarar vid förhör. Att det är flera barn inblandade i ett händelseför- lopp är också en viktig omständighet att beakta. Händelseförloppet kan vara invecklat och det är då en stor fördel att vara med och lyssna vid förhören.

Faktorer som kan medföra att socialtjänsten inte närvarar vid förhör

Det vanligaste skälet för att företrädare från socialtjänsten inte kan medverka vid ett förhör är att polisen kallar till förhöret med alltför kort framförhållning. Socialtjänsten tvingas ständigt göra priorite- ringar utifrån ett ansträngt arbetsläge och när förhöret kommer med kort varsel går det ibland inte att prioritera detta.

En annan anledning som framförts från socialtjänsthåll är att det för barn över 15 år som misstänks för brott ofta inte blir dags för ett polisförhör förrän efter det att socialtjänsten redan har hunnit träffa det misstänkta barnet. Socialtjänsten närvarar då inte vid förhör. I några fall kan socialtjänstens utredning redan vara avslutad, eller så har det inte varit aktuellt att inleda en utredning. Inte heller i dessa fall medverkar socialtjänsten vid förhör.

Att det misstänkta barnets vårdnadshavare kommer att vara med vid ett inplanerat förhör kan också utgöra skäl för att socialtjänsten avstår från medverkan vid förhöret. Det motsatta gäller också – om barnets vårdnadshavare inte kommer att vara med, så försöker social- tjänsten att medverka så att inte barnet är utan någon ”på sin sida”.

185

Är en ökad närvaro vid förhör önskvärd och vilka åtgärder kan i så fall vidtas för att öka möjligheterna att närvara?

De medverkande kommunerna har samtliga varit överens om att det finns ett värde i att socialtjänsten är med vid förhör med barn som misstänks för brott. Därigenom blir ”konsekvenskedjan” tydlig för barnet och mötet med barnet och vårdnadshavarna i samband med förhöret ökar möjligheten att se hur barnet och vårdnadshavarna interagerar med varandra. Sådan information kan vara till hjälp i det fortsatta arbetet med att motivera barnet och familjen att ta del av erbjudna insatser. Av avgörande betydelse för om socialtjänsten har möjlighet att närvara vid förhör är tidsaspekten. Ju bättre framför- hållningen är från Polismyndighetens sida, desto större är chansen för att socialtjänsten kan närvara.

6.3.6Bestämmelserna om socialtjänstens närvaro vid förhör med barn som misstänks för brott bör skärpas – våra överväganden och förslag

Vårt förslag: Kravet på att en företrädare för socialtjänsten ska närvara vid förhör med ett barn som har fyllt 15 år men inte 18 år skärps. Vid förhör med den som inte har fyllt 18 år och som är misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa ska en före- trädare för socialtjänsten närvara om det inte finns särskilda skäl som talar häremot. En förutsättning är, liksom är fallet i dag, att det kan ske utan men för utredningen.

Även vid förhör med barn under 15 år som misstänks för brott skärps kravet på socialtjänstens närvaro. Kravet innebär att en företrädare för socialtjänsten ska närvara vid ett sådant förhör. Är det fråga om en utredning enligt 31 § första eller andra stycket lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare krävs synnerliga skäl för att en företrädare för socialtjänsten inte ska närvara och om det gäller en utredning enligt tredje stycket i nyss- nämnda paragraf krävs särskilda skäl för att en sådan företrädare inte ska närvara.

186

Socialtjänstens närvaro vid förhör med barn som misstänks för brott fyller en viktig funktion

Socialtjänsten har en central roll att spela när barn misstänks för brott. För barn som ännu inte är straffmyndiga har socialtjänsten och socialnämnden huvudansvaret för att åtgärder vidtas mot barn. Bland uppgifterna för socialtjänsten ingår att erbjuda insatser till stöd för den unge, i syfte bl.a. att förhindra att barnets hälsa och utveckling äventyras, liksom att barnet gör sig skyldigt till fortsatt brottslighet. När straffmyndiga barn misstänks för brott är en viktig del av socialtjänstens uppdrag att bistå med yttranden, som utgör ett betydelsefullt underlag för Åklagarmyndighetens ställningstagande i åtalsfrågan och för domstolarnas avgörande av påföljdsfrågan. Social- tjänsten ansvarar också för genomförandet av vissa utdömda påfölj- der för barn och unga.

Ett bakomliggande syfte med att en företrädare för socialtjänsten ska, som föreskrivs i 7 respektive 34 §§ LUL, närvara vid förhör med barn som misstänks för brott är att detta kan innebära ett viktigt stöd för barnet i förhörssituationen. Barnkonventionen tillerkänner varje barn som misstänks för brott rätten att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla av värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och som tar hänsyn till barnets ålder och det önskvärda i att främja att barnet återanpassas till och tar på sig en konstruktiv roll i samhället (se artikel 40 i barnkonventionen). En företrädare för social- tjänsten kan genom sin närvaro vara en viktig person för barnet vid förhöret och också bidra till att barnets rättigheter tillgodoses.

Att socialtjänsten i stor utsträckning närvarar vid förhör med barn som misstänks för brott kan dock även, vilket poängterats vid de aktuella bestämmelsernas tillkomst, vara till fördel för social- tjänstens fortsatta arbete med ärendet gällande barnet och hans eller hennes familj. Genom att vara med vid förhöret får företrädaren för socialtjänsten direkt ta del av barnets berättelse gällande den aktuella gärningen i stället för genom en nedtecknad – andrahands- – version. Det blir därigenom möjligt för socialtjänstens representant att iaktta hur – och inte endast vad – barnet berättar vid förhöret. Vilken inställning barnet ger uttryck för i förhållande till brottsmisstankarna kan också vara viktig information för socialtjänsten. Möjligheten att ta del av förhöret innebär också att risken för att barnet eller dess

187

vårdnadshavare vid efterföljande kontakter med socialtjänsten läm- nar en annan, och för barnet mer fördelaktig, redogörelse för det in- träffade minskar. Medverkan vid förhör kan också ge viktig infor- mation om den unges levnadsomständigheter och dessutom, för de barn som är straffmyndiga, underlätta vid arbetet med att ta fram ett yttrande enligt 11 § LUL.

Vi delar således den bedömning som gjorts i tidigare lagstift- ningsärenden att en hög grad av närvaro från socialtjänstens sida vid förhör med barn som misstänks för brott är betydelsefull och önsk- värd. Vid våra kontakter med Polismyndigheten och de knappt 30 kommuner som medverkade vid de hearingar vi genomfört har vi kunnat konstatera att hög närvarograd upplevs mycket positivt även från polisens och socialtjänstens egen sida. I sammanhanget bör dock också särskilt framhållas att det när socialtjänsten närvarar vid ett förhör med ett barn som misstänks för brott är viktigt att tydligt klar- göra för barnet vilket syftet med socialtjänstens närvaro är. Social- tjänstens roll, som en aktör utan uppdrag att utreda det aktuella brot- tet, bör poängteras för barnet, för att därigenom säkerställa att barnet uppfattar socialtjänsten som fristående från polis och åklagare.

Några utgångspunkter för vår bedömning

Enligt Brås undersökning (se avsnitt 6.3.2) närvarade i de granskade ärendena från 2012 en företrädare för socialtjänsten vid 48 procent av förhören med barn under 15 år som misstänktes för brott. I de fall då presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL var tillämplig, eller då det var fråga om § 31-utredningar som inletts på social- nämndens initiativ (andra stycket i 31 §), var närvarograden högre – 70 procent. Det underlag vi har inhämtat från framför allt möten med polisregionerna och hearingar med kommunerna talar för att graden av närvaro är högre än så. Polisregionerna och kommunerna synes överens om att i de utredningar som socialnämnden initierat, vilka dock är förhållandevis få (se närmare i avsnitt 4.5), är en före- trädare för socialtjänsten i princip alltid närvarande vid ett förhör med det misstänkta barnet. Även vid förhör i utredningar som avser presumtionsfall är socialtjänsten representerad i hög utsträckning. Från flera håll har det talats om att det rör sig om över 90 procents närvaro. När det gäller förhör med straffmyndiga barn inom ramen

188

för en förundersökning är situationen dock en annan och den bild vi har fått är inte lika samstämmig. Brottets svårhetsgrad liksom bar- nets ålder förefaller påverka i vilken utsträckning en företrädare från socialtjänsten närvarar vid förhör. Ju allvarligare brott och ju yngre barnet är, desto större är sannolikheten att socialtjänsten är repre- senterad vid förhöret. När det gäller förhör under förundersökning verkar också arbetssituationen och tillgängliga resurser vid social- tjänsten spela in i större utsträckning än vid § 31-utredningar. När- varo vid förhör med barn under 15 år synes, generellt sett, prioriteras högre än när det är fråga om straffmyndiga barn.

Till skillnad mot vad som är fallet i Brås undersökning baseras det mer aktuella underlag som är tillgängligt för våra överväganden endast i begränsad utsträckning på statistikuppgifter och registersökningar. Om en företrädare för socialtjänsten närvarat vid ett förhör eller inte är inte sökbart i Polismyndighetens ärendehanteringssystem, utan hade förutsatt tidskrävande specialundersökningar, som inte kunnat genomföras inom ramen för utredningsuppdraget. Inte heller har de medverkande kommunerna kunnat lämna några exakta uppgifter om i vilken mån socialtjänsten medverkar vid förhör. En viss försiktig- het i de slutsatser som är möjliga för oss att dra när det gäller i vilken mån företrädare för socialtjänsten närvarar vid förhör är därför på- kallad.

En utökad skyldighet för socialtjänsten att närvara vid förhör med straffmyndiga barn

Även utifrån en försiktig bedömning av de uppgifter vi fått av polis- regionerna och vid hearingarna synes, med tillräcklig tydlighet, framgå att socialtjänsten inte i tillfredsställande utsträckning när- varar vid förhör med straffmyndiga barn som misstänks för brott. Variationerna tycks vara stora, mellan de olika polisregionerna, men framför allt på det mer lokala planet. Regleringen i 7 § LUL om att en företrädare för socialtjänsten ska närvara om det är möjligt före- faller i praktiken tillämpas som att utrymmet för socialtjänsten att inte närvara är tämligen stort. Enligt vår mening fyller socialtjänstens närvaro en så viktig funktion, att närvarokravet enligt 7 § bör skär- pas, vilket lämpligen bör göras genom att det för undantag från kra- vet på närvaro ska krävas att det föreligger särskilda skäl. Bestäm- melsen innebär således att företrädare för socialtjänsten regelmässigt

189

bör närvara vid polisförhör med barn. Liksom sedan tidigare ansetts vara fallet, men då gällande bestämmelsen i 34 § LUL, kan särskilda skäl för att inte närvara exempelvis bestå i hastig sjukdom eller svårigheter att under jourtid närvara vid förhör.

Ett skärpt krav för socialtjänstens närvaro vid förhör med barn under 15 år som misstänks för brott

När det gäller socialtjänstens närvaro vid förhör med barn under 15 år är det nödvändigt att, vilket görs redan i dag, skilja mellan å ena sidan utredningar som genomförs med stöd av presumtionsregeln i första stycket i 31 § LUL och på socialnämndens initiativ enligt andra stycket i lagrummet och å andra sidan utredningar som inletts med stöd av 31 § tredje stycket i lagen.

I de s.k. presumtionsfallen är det fråga om misstankar om så pass allvarlig brottslighet att utrymmet för socialnämnden att inte när- vara vid förhör, enligt vår mening, bör vara starkt begränsat. Att så bör vara fallet även när socialnämnden är initiativtagare till utred- ningen, får anses närmast självklart. Det förefaller också vara så be- stämmelsen vid sin tillkomst var avsedd att tillämpas. I lagstiftnings- ärendet framhölls att utrymmet för socialtjänsten att inte närvara vid förhör som hålls i en utredning enligt 31 § andra stycket LUL var i det närmaste obefintligt. Detta får snarast anses tala för att avsikten redan vid bestämmelsens tillkomst var att den skulle ges en mer restriktiv tillämpning än vad rekvisitet ”särskilda skäl” kan anses ge uttryck för. Även om det underlag vi har för våra bedömningar talar för att socialtjänsten närvarar i hög grad vid förhör med barn under 15 år som misstänks för brott, har vi också fått veta att det före- kommer att undantag görs bl.a. om socialtjänsten sedan tidigare har kännedom om barnet eller om insatser redan har satts in för det aktuella barnet. Sådana omständigheter utgör, enligt vår uppfattning, regelmässigt inte skäl för undantag från närvarokravet. I syfte att ytterligare betona vikten av att socialtjänsten ges en så fullödig in- blick i brottsutredningen som möjligt och den betydelse socialtjänstens närvaro vid förhör kan ha, bör utrymmet för socialtjänsten att inte närvara vid förhör inskränkas. Så bör lämpligen ske genom att det, i stället för särskilda skäl, ska krävas att det föreligger synnerliga skäl för frånvaro.

190

Utredningar enligt 31 § tredje stycket LUL tar sikte bl.a. på polisiära utredningsbehov eller målsägandeintressen. Med den utvidgning av bestämmelsen i 31 § tredje stycket LUL som vi föreslår (se avsnitt 4.7.7) kan dock regleringen antas komma att få ökad tillämpning. Även vid sådana utredningar fyller socialtjänstens närvaro en viktig funktion och det bör vara betydligt mer regel än undantag att en företrädare för socialtjänsten närvarar vid förhöret med det misstänkta barnet. Bestämmelsen i 34 § LUL när det gäller förhör inom ramen för utredningar enligt 31 § tredje stycket LUL bör därför ändras på så sätt att det ska krävas särskilda skäl för att en företrädare för social- tjänsten inte ska närvara vid förhör med ett barn under 15 år som misstänks för brott.

6.4Socialnämndens yttranden

6.4.1Huvuddragen i gällande rätt

Innan beslut om åtal fattas för personer under 18 år ska, som huvud- regel, ett yttrande från socialnämnden begäras in enligt 11 § LUL. Bestämmelsen anger att ett yttrande ska inhämtas från socialnämn- den i den kommun som enligt socialtjänstlagen (2001:453) har an- svaret för den unge. En förutsättning är att den unge har erkänt gär- ningen eller att det annars finns skälig misstanke om att han eller hon har begått brottet och sådant yttrande inte inhämtats under för- undersökningen. Ett yttrande behöver inte hämtas in om brottet är ringa, om det är uppenbart att det finns förutsättningar för straff- varning eller åtalsunderlåtelse eller om det annars är obehövligt. Om förundersökningen gäller brott på vilket fängelse kan följa, ska, om möjligt, undersökningsledaren begära ett yttrande senast i samband med delgivning av brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken. Rätten får döma till ungdomsvård endast om det i målet finns ett yttrande med det innehåll som avses i 11 § (se 28 § LUL).

Ett yttrande ska innehålla en redogörelse för vilka åtgärder som socialnämnden tidigare har vidtagit i fråga om barnet och en bedöm- ning av om barnet har ett särskilt behov av åtgärder som syftar till att motverka att han eller hon utvecklas ogynnsamt. Yttrandet ska dessutom innehålla en redovisning av de åtgärder som nämnden av- ser att vidta. Åtgärderna ska redovisas i ett ungdomskontrakt om de vidtas med stöd av socialtjänstlagen och i en vårdplan om de vidtas

191

med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Arten, omfattningen och varaktigheten av åtgärderna ska fram- gå av kontraktet eller vårdplanen. Yttrandet ska, om undersöknings- ledaren eller i vissa fall åklagaren begär det eller om nämnden finner det nödvändigt, också innehålla en redogörelse för den unges per- sonliga utveckling och levnadsomständigheter i övrigt. Dessutom ska yttrandet innehålla en bedömning av om ungdomstjänst är en lämp- lig påföljd med hänsyn till den unges person och övriga omständig- heter. Socialnämnden ska även utan samband med yttrande lämna den som har ansvar för att inhämta yttrande de upplysningar som denne begär i fråga om den unge.

Av 12 § LUL framgår att den som begär in ett yttrande enligt 11 § ska ange inom vilken tid yttrandet ska lämnas och, om det är lämp- ligt, ge socialnämnden anvisningar för hur yttrandet kan begränsas. Om nämnden inte kan lämna sitt yttrande inom den föreskrivna tiden, får den som begärt yttrandet medge att det lämnas senare.

6.4.2Underlaget för våra överväganden när det gäller socialnämndens yttranden

I vårt uppdrag ingår i denna del att ta ställning till om bestämmel- serna om socialtjänstens yttranden om unga lagöverträdare är ända- målsenligt utformade och, vid behov, föreslå åtgärder för att säker- ställa att yttrandena håller hög kvalitet.

Inför våra överväganden när det gäller socialnämndens yttranden har vi vid våra hearingar med kommunerna ställt följande frågor.

1.Hur arbetar ni inom socialtjänsten för att säkerställa att yttran- den enligt 11 § LUL håller erforderlig kvalitet och att de med- arbetare som skriver yttrandena har tillräcklig kompetens för upp- giften?

2.Är bestämmelserna om yttranden enligt 11 § LUL ändamålsenligt utformade? Finns det några tillämpningssvårigheter eller problem med regelverket?

Vi har också vänt oss till landets 32 allmänna åklagarkammare med frågor om hur de särskilda ungdomsåklagarna uppfattar socialnämn- dens yttranden. Av de tillfrågade 32 åklagarkamrarna har 22 svarat. Dessutom har vi vänt oss till ett nationellt nätverk av ordinarie domare

192

som arbetar särskilt med ungdomsmål. I nätverket ingår ett drygt 20-tal domare, varav nio personer har besvarat enkäten. Till åklag- arna och domarna ställdes följande frågor.

1.Vilken kvalitet håller, generellt sett, socialnämndens yttranden enligt 11 § LUL enligt din uppfattning?

2.Finns det något behov av förbättringar eller förändringar när det gäller utformningen av yttrandena?

3.Uppfyller yttrandena tillräckligt väl kravet på god kvalitet i fråga om

a)socialnämndens bedömning gällande om det föreligger något särskilt vårdbehov för den unge,

b)redogörelsen för den unges personliga omständigheter,

c)redovisning av tidigare verkställigheter och insatser från social- tjänsten,

d)socialtjänstens bedömning av om den unge är lämplig för ung- domstjänst, och

e)information om huruvida den unge är villig att delta i med- lingsverksamhet?

4.Fyller socialnämndens yttranden i huvudsak sitt syfte, dvs. är det till vägledning vid domstolens påföljdsbestämning? / Fyller social- nämndens yttranden i huvudsak syftet att vara till vägledning vid åklagarens ställningstagande i åtalsfrågan?

5.Är bestämmelserna om yttranden enligt 11 § LUL ändamålsenligt utformade? Finns det några tillämpningssvårigheter eller problem med regelverket?

6.a) I vilken mån sker, inom domkretsen för den tingsrätt där du arbetar, samråd mellan tingsrätten, Åklagarmyndigheten och socialtjänsten om utformningen av yttranden enligt 11 § LUL? / I vilken mån sker, vid den åklagarkammare där du arbetar, samråd mellan Åklagarmyndigheten, domstolarna och socialtjänsten om utformningen av yttranden enligt 11 § LUL?

b)Åklagarmyndigheteten har, i samråd med bl.a. Socialstyrelsen, tagit fram en svarsmall för yttranden. Används, såvitt du känner till, denna mall för socialnämndens yttranden eller har svarsmallar tagits fram lokalt? / Används, såvitt du känner till, den svarsmall

193

för yttranden som Åklagarmyndigheten har tagit fram eller har svarsmallar tagits fram lokalt?

6.4.3Synpunkter från kommunerna som medverkade vid hearingarna

Från de större och medelstora kommunerna har framkommit att det finns välfungerande rutiner kring hur yttranden tas fram. I många av kommunerna finns några handläggare som är särskilt inriktade på att skriva yttranden. Dessa handläggare har fått viss spetskompetens på området. Även i de mindre kommunerna skrivs yttrandena regel- mässigt av ett fåtal personer, men i dessa kommuner är antalet ytt- randen per år relativt få och någon egentlig specialisering är det inte fråga om.

Samtliga kommuner har uppgett att de för yttrandena använder mallar som, i de flesta fall, har tagits fram i samråd med Åklagar- myndigheten. Gemensamt för i stort sett alla kommuner är dess- utom att ett yttrande, innan det ges in, läses och kontrolleras av an- svarig chef. Därigenom kan kvaliteten på yttrandet säkerställas. Genom regelbundna samverkansmöten med framför allt Åklagarmyndig- heten hanteras mer generella frågor kring utformningen av yttran- den från socialnämnden. I enskilda ärenden förekommer det dessutom att man från socialtjänstens sida rådfrågar åklagare om bedömningen av en viss gärnings straffvärde, för att kunna bedöma vad en vårdplan eller ett ungdomskontrakt bör innehålla för att vara tillräckligt in- gripande.

En svårighet med att skriva yttranden kan vara att begäran om ett yttrande kan komma så pass lång tid efter det att ett brott begåtts att man från socialtjänstens sida redan har hunnit tillsätta erforder- liga insatser. Det kan då vara ett problem att lämna ett påföljds- förslag i yttrandet eftersom det inte finns någon åtgärd att föreslå, förutom den som redan är inledd. Den korta tidsfrist som lämnas innan ett yttrande ska vara färdigt framhålls också från kommuner- nas sida som en svårighet. Tidsbristen kan göra att det inte är möjligt att genomföra en tillräckligt grundlig genomgång av den unges per- sonliga förhållanden. Yttrandet kan i sådana fall bli för allmänt hållet.

194

6.4.4Synpunkter från domare och åklagare

Domarnas uppfattning

Det övergripande intrycket från de medverkande domarnas sida är att socialnämndernas yttranden generellt sett håller en godtagbar kvalitet och fyller sitt syfte, men att det varierar en hel del, dels mellan de olika socialförvaltningar som ingår i domsagan, dels mellan olika medarbetare inom samma förvaltning. Personalomsättningen upplevs som hög, vilket kan vara problematiskt eftersom kunskapen inte stannar inom organisationen. Påpekanden som domstolen tidi- gare har gjort när det gäller innehållet i yttrandena behöver ofta upp- repas eftersom personalen har bytts ut sedan de senaste samråds- kontakterna.

Det förekommer relativt ofta att uppgifter saknas i yttrandena och att kompletteringar är nödvändiga. Exempelvis händer det att det saknas ett ungdomskontrakt eller en vårdplan trots att yttrandet anger att det finns ett vårdbehov. Inte sällan är redogörelsen för den unges personliga förhållanden utförlig, medan det inte finns till- räcklig information om vilka insatser den unge varit aktuell för. Det märks relativt ofta att den som skrivit yttrandet inte har tillräckliga kunskaper om påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Det största bekymret med yttranden bedöms från flera håll vara att påföljds- förslaget som lämnas inte är lämpligt eller relevant. Sannolikt bott- nar detta, enligt de svarande, i att socialsekreteraren inte har tillräck- lig kunskap för att bedöma brottets allvar. Detta kan medföra att påföljdsförslaget inte är tillräckligt ingripande. Ungdomskontrakt innehåller inte alltid en redogörelse för vilka behandlingsåtgärder som ska genomföras utan är enbart en redogörelse för att det finns ett behov av insatser, inte vilka insatser som bör komma i fråga. En vanlig brist i yttrandena är dessutom att det saknas uppgifter om hur och när den unge har verkställt en tidigare ungdomspåföljd. Uppgift om detta är av stor betydelse när påföljden ska bestämmas.

Det upplevs vara en stor fördel om yttrandena skrivs i en och samma mall. Så sker också ofta. På de allra flesta håll genomförs kon- tinuerliga samråd där bl.a. utformningen av mallarna diskuteras. För- utom företrädare för domstolarna och socialtjänsten medverkar då också Åklagarmyndigheten och ibland skolpersonal. Vid samråden hålls också ofta en kortare utbildning från domstols- eller åklagarhåll där socialtjänstens företrädare får information om vad yttrandena

195

bör innehålla. Samverkansmötena hålls enligt de flesta svar en gång per termin.

Uppgifter från åklagarna

De synpunkter vi fått från ungdomsåklagarna stämmer i stora delar väl överens med vad som framkommit i kontakterna med domarna. Även åklagarna har anfört att socialnämndens yttranden håller rela- tivt god kvalitet, men att det inte sällan behövs kompletteringar. Behovet av komplettering gäller ofta i frågan om det föreligger ett vårdbehov eller inte och vad ett sådant vårdbehov i så fall består i. Upprättade ungdomskontrakt behöver också ofta kompletteras efter- som det inte framgår närmare om vad som egentligen åläggs den unge. Om inte ungdomskontraktet eller vårdplanen är tillräckligt preciserade, är det svårt att avgöra när påföljden ska anses fullgjord. Det kan också vara svårt att bedöma om det föreligger viss misskötsamhet som ska anmälas om inte kontraktet eller planen är tillräckligt precis. En viss vidareutbildning av de socialsekreterare som skriver yttran- dena kan vara nödvändig, särskilt när det gäller vad yttrandena ska användas till. Ibland är det också ett problem att de föreslagna åt- gärderna inte är tillräckligt ingripande.

Redogörelsen för den unges personliga förhållanden upplevs vara grundlig, ibland till och med mer grundlig än vad som är motiverat. Det saknas däremot ofta en redovisning av tidigare insatser för den unge och hur dessa har avlöpt. Det gäller både insatser som getts inom ramen för en ungdomspåföljd och andra insatser.

Inom större kommuner håller yttrandena oftare högre kvalitet jämfört med några av de mindre kommunerna.

Även från åklagarhåll upplevs det vara en stor fördel om gemen- samt framtagna mallar används. Uppfattningen är att de flesta kom- muner använder något slags mallar, antingen den som Åklagarmyn- digheten tagit fram, eller mallar som socialtjänsten utarbetat. Utöver de regelbundna samrådsmötena förekommer det inte sällan att åkla- gare blir uppringda av socialsekreterare som, särskilt vid allvarlig brotts- lighet, undrar över gärningens straffvärde, för att därigenom kunna föreslå en relevant, och tillräcklig ingripande, påföljd.

196

6.4.5Ett ytterligare krav bör ställas på innehållet i ett yttrande från socialnämnden – våra överväganden och förslag

Vårt förslag: Bestämmelsen i 11 § lagen med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare ska kompletteras med en skyl- dighet för socialnämnden att i ett yttrande över en ung person som misstänks för brott också redovisa i vilken utsträckning han eller hon har fullgjort en tidigare utdömd påföljd avseende ung- domstjänst eller ungdomsvård.

Vår bedömning: I syfte att inom socialtjänsten öka kunskapen om och kompetensen kring utfärdandet av socialnämndens ytt- randen enligt 11 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare bör kunskapshöjande åtgärder vidtas.

En redovisning av i vilken utsträckning en tidigare påföljd har fullgjorts är betydelsefull

Socialnämndens yttrande om en ung person som misstänks för brott används av åklagaren inför beslut om åtal och av domstolen när den, om den unge ska dömas för brott, ska bestämma påföljd. Det är där- för viktigt att yttrandena innehåller nödvändig information och att de håller hög kvalitet. I vårt uppdrag ingår att ta ställning till om bestämmelserna om socialnämndens yttranden om unga lagöverträ- dare – dvs. huvudsakligen bestämmelsen i 11 § LUL – är ändamåls- enligt utformade och, om så inte är fallet, föreslå nödvändiga åtgärder.

Av det underlag som är tillgängligt för våra överväganden framgår att socialnämndens yttranden överlag håller god kvalitet och att yttrandena huvudsakligen fyller sin funktion. I den mån det från de tillfrågade domarna respektive åklagarnas håll upplevs vara några bekymmer förenade med socialnämndens yttranden, förefaller detta främst bero på brister i kunskap och kompetens hos de tjänstemän som skriver yttrandena och inte på utformningen av regelverket. Både åklagarna och domarna har dock framhållit att det är relativt vanligt förekommande att ett yttrande inte innehåller någon uppgift om i vilken utsträckning en tidigare utdömd ungdomspåföljd har fullgjorts. Vid påföljdsbestämningen för det brott som är aktuellt när socialnämnden lämnar sitt yttrande kan det, särskilt för tillämp-

197

ningen av bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken om ny påföljds- bestämning efter tidigare dom, ha stor betydelse om den unge har verkställt en påföljd som tidigare har dömts ut. Avsaknaden av en sådan uppgift gör det nödvändigt för antingen åklagaren eller dom- stolen att inhämta kompletterande uppgifter från socialnämnden. Det bör naturligtvis eftersträvas att lagstiftningen är utformad på ett sådant sätt att den kan bidra till att minska behovet av sådana kom- pletteringar. Regleringen i 11 § LUL om vad ett yttrande från social- nämnden ska innehålla bör därför även omfatta en skyldighet för nämnden att redovisa i vilken mån en tidigare utdömd ungdoms- tjänst eller ungdomsvård har fullgjorts. Något behov i övrigt av lag- stiftningsåtgärder föreligger, enligt vår bedömning, inte.

Kunskapshöjande insatser inom socialtjänsten

Kunskapen och kompetensen hos de personer inom socialtjänsten som arbetar med att ta fram yttranden enligt 11 § LUL är av central betydelse. Från de tillfrågade åklagarna och domarna har särskilt framhållits vikten av att de personer som arbetar med att skriva yttranden har en god grundläggande kunskap om regelverket för unga lagöverträdare och om vilken funktion ett yttrande fyller vid påföljdsbestämningen. En sådan kunskap får sägas vara en förutsätt- ning för att ett yttrande från socialnämnden kan ges ett relevant innehåll, alldeles oavsett hur detaljerad lagregleringen av vad yttran- det ska innehålla är. Med en sådan grundläggande kompetens ökar också förutsättningarna för att socialnämndens yttranden i de fall då den unge bedöms ha ett s.k. vårdbehov innehåller en vårdplan eller ett ungdomskontrakt som domstolen kan lägga till grund för en dom avseende ungdomsvård. Kunskapen och kompetensen i dessa avseen- den bör därför höjas inom socialtjänsten, vilket bör kunna ske inom ramen för den lokala samverkan mellan socialtjänst, Åklagarmyndig- het, Polismyndighet och domstolarna. Det kunskapsmaterial som redan finns, bl.a. i form av allmänna råd och handbok för social- tjänsten, kan i sammanhanget framhållas.

När det gäller socialtjänstens arbete med att utarbeta yttranden bör i sammanhanget också framhållas betydelsen av att framtagna mallar ges god spridning bland den personal som skriver yttranden. Vi har övervägt frågan om den yttrandemall som Åklagarmyndig-

198

heten i samråd med ytterligare aktörer, bl.a. Socialstyrelsen, har tagit fram bör göras obligatorisk för socialnämnden att använda för sina yttranden. Ett sådant krav skulle dock förhindra olika mer lokalt framtagna mallar, som kan utformas i samråd mellan berörda aktö- rer. Lagstiftningen bör inte lägga hinder i vägen för sådana initiativ. Något krav på att en viss mall för yttranden ska användas bör mot denna bakgrund inte ställas upp.

På många håll sker redan i dag, enligt vad såväl åklagare och domare som kommunerna vid våra hearingar har uppgett, olika former av mer eller mindre regelbundet återkommande samråd i frågor om utform- ningen av socialnämndens yttranden. En sådan dialog mellan åklagare, domstol och socialtjänst förefaller mycket värdefull och torde kunna leda till högre kvalitet i de yttranden som lämnas. Någon lagreglering av hur ett sådant samråd bör gå till är dock inte påkallad.

6.5Det misstänkta barnets rätt till insyn i utredningen

6.5.1Rättegångsbalkens bestämmelser om rätten till insyn tillämpas vid § 31-utredningar

Bestämmelser om förfarandet i § 31-utredningar finns i 32 § LUL. Där framgår att rättegångsbalkens bestämmelser om förundersök- ning i 23 kap. 3, 4, 6–14, 18–19, 21–21 d och 24 §§ ska gälla i tillämp- liga delar för en § 31-utredning. Av nämnda bestämmelser är det främst 18, 18 a och 21 a §§ som är av betydelse för den rätt till insyn i en § 31-utredning som ett barn under 15 år som misstänks för brott har.

När en förundersökning har kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet ska, enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken, den misstänkte underrättas om misstanken när han eller hon hörs. Av andra stycket i nämnda lagrum framgår att efter underrättelsen har den misstänkte och, i förekommande fall, dennes försvarare rätt att fortlöpande och i den mån det kan ske utan men för utredningen ta del av det som har förekommit vid förundersökningen. Denna rätt gäller med de begränsningar som följer av 10 kap 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL. För § 31-utredningars del finns ingen motsvarighet till att den misstänkte gärningspersonen delges misstanke om brott. Vid bestämmelsens tillkomst nämndes inte heller något närmare om hur den ska tillämpas på § 31-utredningar.

199

Hänvisningen i 32 § LUL till den aktuella bestämmelsen har tolkats av Åklagarmyndigheten som att det vid förhör med en misstänkt gärningsperson under 15 år är viktigt att den unge personen, i stället för delgivning av misstanke, på ett tydligt sätt informeras om att han eller hon hörs som misstänkt, vilken rubricering brottsmisstanken har och annan nödvändig information så att det klargörs vilken händelse som avses. Bestämmelsen har också ansetts innebära en rätt för den misstänkte, liksom hans eller hennes vårdnadshavare och juridiska biträde, att fortlöpande under utredningens gång få del av det som har förekommit vid utredningen, så länge som det kan ske utan men för utredningen.19

I 18 a § i 23 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om s.k. slutdelgivning. Lagrummet anger att när undersökningsledare har slutfört den utredning som han eller hon anser är nödvändig har den misstänkte och försvararen rätt att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen. Den misstänkte och försvararen ska under- rättas om detta och om att de har rätt att begära att förundersök- ningen kompletteras. De ska ges skälig tid att ange den utredning de anser är önskvärd och i övrigt anföra det som de anser är nödvändigt. Något åtal får inte beslutas innan detta har skett. Rätten att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen gäller även efter det att åtalet har väckts och fram till dess att åtalet slutligt har prövats eller saken annars slutligt har avgjorts. Denna rätt gäller med de be- gränsningar som följer av 10 kap. 3 och 3 a §§ OSL. För § 31-utred- ningars del görs ingen slutdelgivning, men motsvarande förfarande med att den misstänkte och hans eller hennes juridiska biträde ska ges tillfälle att, innan utredningen avslutas, ta del av det som kommit fram under utredningen ska gälla. Hur denna insynsrätt ska tillgodo- ses är inte klarlagt, men någon rätt att få papperskopior har bestäm- melsen inte ansetts innebära.20

En sådan rätt finns däremot enligt 23 kap. 21 a § rättegångsbalken, som anger att så snart åtal har beslutats har den misstänkte och försvararen rätt att på begäran få en papperskopia av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Om en offentlig försvarare har förordnats för den misstänkte, ska en kopia lämnas eller sändas till försvararen. Den misstänkte och försvararen har också rätt att på begäran få kopia av handlingar som innehåller sådant som har före-

19Se Utredningar enligt 31 § LUL, handbok från Åklagarmyndigheten, s. 22 och 23.

20Se Utredningar enligt 31 § LUL, handbok från Åklagarmyndigheten, s. 23.

200

kommit vid förundersökningen och som inte ingår i protokollet eller anteckningarna. En sådan kopia behöver inte lämnas om det finns risk för att sekretessbelagd uppgift obehörigen kommer att lämnas vidare, eller om det finns hinder mot det med hänsyn till materialets omfattning eller karaktär. När ett protokoll eller annan handling som innehåller sekretessbelagd uppgift lämnas ut, får ett förbehåll göras i enlighet med 10 kap. 4 § OSL. Rätten att få en papperskopia av för- undersökningsprotokollet när åtal har väckts är ovillkorlig. Det har framhållits att det är en central rättssäkerhetsfråga att misstänkta har tillgång till ett eget exemplar av utredningen senast i samband med åtal.21 Den närmaste motsvarigheten till att åtal väcks efter en för- undersökning är för en § 31-utredning att en bevistalan enligt 38 § LUL inleds. Först om det blir fråga om en bevistalan föreligger, enligt en sådan tolkning, en rätt för det misstänkta barnet att få en kopia av utredningen.22

6.5.2Hur hanteras rätten till insyn i praktiken?

Vi har hämtat in underlag från landets polisregioner och från ett antal kommuner

I syfte att få ett relevant underlag för våra överväganden och förslag i fråga om insynsrätten för en person under 15 år som misstänks för brott har vi vid våra kontakter med landets sju polisregioner ställt frågor om hur denna rätt tillgodoses. Vid de tre hearingar med kom- muner som vi har genomfört (se avsnitt 4.4 för en närmare redo- görelse för hur vi har hämtat in underlaget) har frågan om insyn också behandlats.

Till polisregionerna ställde vi inledningsvis frågan ”Hur ser ruti- nerna i polisregionen ut kring möjligheterna för ett barn under 15 år som misstänks för brott att få insyn i en § 31-utredning?”. Inför våra möten med polisregionerna ställde vi därutöver frågan ”Finns det några tillämpningssvårigheter när det gäller tillämpligt regelverk för barnets insynsrätt?”

21Se Sörbom m.fl., Rättegångsbalken (27 maj 2020, JUNO), kommentaren till 23 kap. 21 a §.

22Se Utredningar enligt 31 § LUL, handbok från Åklagarmyndigheten, s. 51.

201

Vid hearingarna behandlades frågorna:

1.Eftersom socialtjänsten alltid får utredningsprotokollet när en § 31-utredning avslutas, kan det tänkas att socialtjänsten har större tillgång till utredningsmaterialet, åtminstone när det gäller under- lag i skriftlig form, än vad det aktuella barnet har. Hur hanteras det i förhållande till barnet och dess vårdnadshavare?

2.Kan det innebära något problem?

Synpunkter från polisregionerna

Från merparten av polisregionerna har framförts att det finns vissa variationer inom regionerna när det gäller det närmare tillvägagångs- sättet för att ge ett barn som misstänks för brott insyn i en § 31- utredning. Anledningen till detta har uppgetts vara att frågan inte är del av den gemensamma agendan inom regionen utan att man gör olika inom respektive polisområde eller lokalpolisområde. Merparten av polisregionerna har framhållit att de i allt väsentligt förlitar sig på direktiv från åklagaren eller den polisiära förundersökningsledaren när det gäller i vilken utsträckning och hur barnet och vårdnads- havarna ska få del av utredningen. I en del polisområden finns också rutinen att samråda med det juridiska biträdet om hur insynsrätten ska tillgodoses på bästa sätt. Några skriftliga rutiner för tillväga- gångssättet när barnet, vårdnadshavarna och det juridiska biträdet ska få del av utredningen finns, enligt uppgift från samtliga polis- regioner, inte. Däremot förekommer det i en del av polisregionerna att man arbetar utifrån Åklagarmyndighetens handledning på området.

Huvudsakligen tillgodoses barnets insynsrätt genom ett möte på polisstationen, där barnet, vårdnadshavarna och, i förekommande fall, det juridiska biträdet får del av utredningen. Det framhålls från några av polisregionerna att ett sådant möte kan ha ett repressivt signalvärde och därför är viktigt. Inom några av regionerna kallas även en företrädare för socialtjänsten till mötet.

Samtliga polisregioner har uppgett att de inte lämnar ut någon kopia av utredningsprotokollet till barnet och vårdnadshavarna, varken i pappersformat eller digitalt. På sina håll förekommer det dock att en kopia av utredningsprotokollet skickas till det juridiska biträdet, men i merparten av fallen får inte heller biträdet någon kopia. Inom några av polisregionerna händer det dock att det juridiska

202

biträdet får utredningen och att det åvilar honom eller henne att underrätta barnet och vårdnadshavarna om innehållet.

Några av polisregionerna har gett uttryck för att det förekommer att barnet, i de fall då det rör sig om misstanke om mindre allvarlig brottslighet, inte ges tillfälle att ta del av utredningen. Socialtjänsten får del av protokollet och barnet får i dessa fall i stället del av utred- ningen genom kontakter med socialtjänsten. I ärenden som betraktas som ”väldigt enkla” kan vårdnadshavare och barnet informeras om utredningen på telefon.

Merparten av polisregionerna har uppgett att insynsrätten till- godoses väl, men att det vore önskvärt med tydligare bestämmelser, även om det redan i dag fungerar i praktiken.

Synpunkter från kommunerna

Vid hearingarna har kommunerna beskrivit att det sällan är något barn eller någon vårdnadshavare som begär att få ta del av ett utred- ningsprotokoll som socialtjänsten har fått från polisen. Ingen av kommunerna har som rutin att lämna ut protokollet till barnet, men däremot har merparten av kommunerna uppgett att det förekommer att de informerar barn och vårdnadshavare om innehållet i utred- ningen. Flera kommuner upplever det som bekymmersamt att pro- tokollet kan innehålla s.k. överskottsinformation, dvs. information som socialtjänsten egentligen inte behöver vid sina kontakter med barnet. Det kan t.ex. röra sig om namn och adresser till vittnen eller målsäganden, fotografier eller uppgifter som framkommit vid förhör med andra än det misstänkta barnet. Från socialtjänstens sida hade det, har flera kommuner framhållit, varit till stor hjälp om uppgifter som kan vara känsliga och som inte är nödvändiga ur socialtjänstens perspektiv hade tagits bort ur protokollet, t.ex. genom s.k. mask- ning. Därigenom hade, enligt kommunernas mening, kontakterna med den unge och vårdnadshavarna underlättats och det hade varit enklare att upprätthålla godtagbar transparens i förhållande till dem.

203

6.5.3Det misstänkta barnets rätt till insyn i en § 31- utredning behöver förtydligas – våra överväganden och förslag

Vårt förslag: Bestämmelserna om rätten till insyn för ett barn under 15 år som misstänks för brott och barnets juridiska biträde när det genomförs en utredning enligt 31 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska förtydligas. Barnet och det juridiska biträdet ska fortlöpande få del av det som fram- kommer i utredningen, om det kan ske utan men för utredningen. När utredningen har slutförts har barnet och det juridiska biträ- det rätt att ta del av allt som förekommit vid utredningen, med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 och 3 a §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Det misstänkta barnet och det juri- diska biträdet har rätt att på begäran få en papperskopia av utred- ningsprotokollet om en bevistalan enligt 38 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare väcks.

Vår bedömning: Någon förändring av bestämmelsen i 37 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, varigenom framgår att socialnämnden ska få utredningsprotokollet när en utredning enligt 31 § i lagen har avslutats, bör inte göras.

En brottsmisstänkts rätt att få del av utredningen om brottet, för att därigenom ges möjlighet att utforma sitt försvar, är av stor vikt ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Den misstänktes insyn i utredningen är också betydelsefull genom att det då är möjligt för honom eller henne att påverka förundersökningsmaterialet, vilket ökar förutsätt- ningarna för ett riktigt beslut i åtalsfrågan. Barn under 15 år som misstänks för brott kommer inte att vare sig åtalas eller dömas för brott, men samma rättssäkerhetsintressen gör sig gällande även vid en § 31-utredning och barnets rätt att få del av relevant brotts- utredning måste tillgodoses. En rätt för ett barn som misstänks för brott att få närmare insyn i utredningen ligger också i linje med de konventionsrättsliga krav (se artikel 40 i barnkonventionen) som ställs upp för behandlingen av varje barn som misstänks eller åtalas för eller befinns skyldigt att ha begått brott. Av nyssnämnda artikel framgår bl.a. att ett barn som misstänks för brott har rätt att under- rättas om anklagelserna mot sig och att få möjlighet att förbereda

204

och lägga fram sitt försvar. Insyn i den föreliggande utredningen är en förutsättning för att barnets rättigheter ska kunna tillvaratas även i detta avseende.

Det misstänkta barnet, dess vårdnadshavare och – i förekom- mande fall – juridiska biträde bör således fortlöpande få del av det som framkommer i en § 31-utredning, samtidigt som det av hänsyn till utredningen kan vara nödvändigt att inte omedelbart lämna ut all tillgänglig information. För straffmyndiga personer har denna av- vägning mellan den enskilde misstänktes intresse av att få del av till- gänglig utredning och brottsbekämpande myndigheters behov av att, av utredningsskäl, avvakta med att lämna ut information lett till den stegvisa insynsrätt som redovisats i avsnitt 6.5.1. I takt med att utredningen fortskrider och misstanken om gärningspersonens skuld stärks ökar rätten till insyn i förundersökningen. För straffmyndiga personer är de olika faserna i förundersökningen tydligt urskiljbara eftersom de knutits till tre särskilda åtgärder – delgivning av miss- tanke, slutdelgivning och väckande av åtal. Motsvarande tydliga faser av utredningsarbetet finns inte i § 31-utredningar och stadgandet i 32 § LUL om att rättegångsbalkens bestämmelser i 23 kap. ska gälla i tillämpliga delar kan därför vara svårtillämpat. Det framstår som angeläget att förtydliga dessa bestämmelser, i syfte att klargöra vilken rätt till insyn ett misstänkt barn har i en § 31-utredning.

Under § 31-utredningen bör barnet, dess vårdnadshavare och, i förekommande fall, barnets juridiska biträde ha en fortlöpande rätt att ta del av information i utredningen. En förutsättning härför bör dock vara att det kan ske utan men för utredningen. En § 31-utred- ning leder inte till något ställningstagande i skuldfrågan och rätten till insyn i utredningen bör inte, på sätt som gäller vid en förunder- sökning, göras avhängig av att det föreligger skälig misstanke för den unges skuld eller att någon särskild underrättelse görs om vad utred- ningen dittills visat angående den unges skuld. Ett barn under 15 år som misstänks för brott bör dock ha samma – således inte vare sig mer eller mindre långtgående – rätt till insyn i utredningen som en straffmyndig person har i en förundersökning. I de fall då det i ett tidigt skede av en § 31-utredning, redan innan det misstänkta barnet har förhörts, kan konstateras att det inte finns någon anledning att utreda det påstådda brottet vidare och utredningen därför läggs ned inträder inte någon rätt till insyn i utredningen. I en förundersök- ning motsvaras denna situation av att förundersökningen avslutas

205

utan att den misstänkte delgetts någon misstanke om brott, varvid någon rätt till insyn i förundersökningen inte kan göras gällande. Rätten för ett barn under 15 år att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av det som har förekommit vid utredningen bör uttryckligen framgå av 32 §.

När en § 31-utredning är slutförd bör det misstänkta barnet, liksom vårdnadshavarna och det juridiska biträdet, ha rätt att, med de begräsningar som följer av 10 kap. 3 och 3 a §§ OSL, ta del av ut- redningen i dess helhet. Det kan i denna fas inte finnas något ut- rymme för att begränsa insynsrätten med hänsyn till att röjandet av en viss uppgift skulle vara till nackdel för utredningen. Någon rätt att få del av utredningsprotokollet i pappersformat, eller överskickat digitalt, bör dock inte finnas. Vid en förundersökning för en straff- myndig person är rätten till kopia av utredningen knuten till tid- punkten då ett åtal väcks. Motsvarande rätt bör, vid § 31-utredningar, förbehållas de särskilda fall då det väcks en bevistalan enligt 38 § LUL. Förutsättningarna för den unge att få en papperskopia av utredningen är därigenom, eftersom det är betydligt mer ovanligt att en § 31- utredning avslutas genom att en bevistalan väcks än vad det är att en förundersökning leder fram till ett åtal, mer begränsade när ett barn under 15 år misstänks för brott än när gärningspersonen är straff- myndig. Att få tillgång till utredningen i pappersformat fyller dock sitt viktigaste syfte när en misstänkt person ska utforma sitt försvar och framstår därför som mer angeläget för en misstänkt gärnings- person som står inför en brottmålsprocess och prövning av skuld- frågan i domstol, än när en utredning avskrivs utan åtgärd från rätts- väsendet. Rätten till kopia av utredningen kan därför lämpligen be- gränsas till de fall då en rättegång stundar.

I bestämmelsen i 32 § LUL bör således införas en uttrycklig reg- lering av barnets och det juridiska biträdets rätt till insyn i utred- ningen. Motsvarande rätt för barnets vårdnadshavare kan härledas genom det omyndiga barnets insynsrätt, varför någon särskild regle- ring i denna del inte är nödvändig.

Vid de hearingar vi har genomfört har det (se avsnitt 6.5.2) från en del kommuner framhållits att socialtjänsten genom utrednings- protokollet ibland kan få en del s.k. överskottsinformation och att detta kan vara svårt att hantera i förhållande till barnet som miss- tänks för brott och hans eller hennes vårdnadshavare. Enligt 37 § LUL ska utredningsprotokollet, när en utredning enligt 31 § i lagen

206

har avslutats, så snart som möjligt sändas till socialnämnden. Någon begränsning i denna skyldighet finns inte. Mot bakgrund av vad som framförts från en del av de medverkande kommunerna har vi över- vägt om en inskränkning i 37 § LUL vore lämplig, exempelvis genom att skyldigheten att översända utredningsprotokollet begränsades till protokollet i relevanta delar. Det bakomliggande syftet med att socialnämnden ska få del av utredningen är att socialtjänsten däri- genom ska få erforderligt underlag för att ta ställning till vilka in- satser som bör erbjudas barnet. Vid en sådan bedömning skulle även till synes mer perifera uppgifter kunna ha betydelse som bakgrund till den aktuella händelsen och till barnets situation. Det får antas att det inte sällan kan vara svårt att på förhand avgöra vilka uppgifter som skulle kunna utgå från protokollet. Med beaktande av hur ange- läget det är att socialtjänsten har ett fullgott underlag i ärendet, fram- står det som mindre lämpligt att göra någon ändring i vad som i dag enligt 37 § LUL gäller om översändande av utredningsprotokollet till socialnämnden. Vi lämnar därför inte något förslag i denna del.

6.6Juridiskt biträde för målsäganden

6.6.1Ett barn under 15 år som misstänks för brott kan få ett juridiskt biträde

När ett barn under 15 år misstänks för brott och en utredning enligt 31 § första stycket LUL genomförs, dvs. en § 31-utredning enligt den s.k. presumtionsregeln (se avsnitt 4.2.3), ska ett juridiskt biträde förordnas för barnet, om det inte är uppenbart att han eller hon sak- nar behov av det. Är det däremot fråga om en utredning enligt 31 § andra eller tredje stycket LUL, ska ett juridiskt biträde förordnas om det finns synnerliga skäl för det. Sådana synnerliga skäl kan t.ex. före- ligga om stora skadeståndsanspråk kan komma att riktas mot barnet. Bestämmelserna om rätten till biträde för barn under 15 år som miss- tänks för brott finns i 32 a § LUL och tillkom 2007.

En ansökan om juridiskt biträde görs av åklagaren eller den unges vårdnadshavare hos tingsrätten. I fråga om ett sådant biträde ska vissa bestämmelser om offentlig försvarare tillämpas. Det gäller bl.a. bestämmelsen att till juridiskt biträde ska förordnas en advokat eller, om det finns särskilda skäl, annan lämplig person enligt 21 kap. 5 § rättegångsbalken. Även bestämmelsen i 21 kap. 10 § rättegångsbalken

207

är tillämplig, varav framgår att offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för det arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Någon skyldighet för den unge att, enligt bestämmelserna i 31 kap. rättegångsbalken, ersätta staten för sådan kostnad finns inte.

Om en brottsmisstanke gentemot ett barn under 15 år skulle leda till en bevistalan, gäller enligt 38 § andra stycket LUL bestämmel- serna om allmänt åtal för brott, för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Innebörden av detta är att det vid en bevistalan i princip alltid bör förordnas en offentlig försvarare för det misstänkta barnet. Den typ av brott som kan bli aktuella för bevistalan torde dock regelmässigt ha utretts med stöd av presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL och det finns då redan ett juridiskt biträde för- ordnat för den unge.

6.6.2Målsägandens rätt till målsägandebiträde

när den misstänkte gärningspersonen är straffmyndig

Vem som är att anse som målsägande definieras i 20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken. Där framgår att målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Målsäganderätten tillkommer således den person som skyd- das genom den straffbestämmelse som en gärningsperson har brutit mot. När det gäller målsägande som blivit förnärmad av brott, är den person att anse som målsägande som med hänsyn till ett straffbuds syfte kan anses vara direkt berörd av ett brott. Som målsägande på grund av att han eller hon har lidit skada av brott räknas den person som är skadeståndsberättigad på grund av att brott förövats. Av 20 kap. 13 § rättegångsbalken framgår vidare att om någon har blivit dödad genom brott, har hans eller hennes efterlevande make, bröst- arvinge, förälder eller syskon samma rätt som målsäganden att ange brottet eller föra talan om det.

En målsägande har (se 20 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken) i vissa fall rätt att få ett målsägandebiträde enligt bestämmelserna i lagen (1988:609) om målsägandebiträde. Den närmare regleringen av rätten till målsägandebiträde finns i lagens 1 § och anger att ett måls- ägandebiträde i vissa fall kan förordnas när en förundersökning har inletts eller återupptagits. De närmare förutsättningarna för att få ett

208

målsägandebiträde skiljer sig åt beroende på vilken brottstyp som det är fråga om.

Av 1 § första punkten i lagen framgår att målsäganden har rätt till ett biträde när det är fråga om mål om brott enligt 6 kap. brotts- balken, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av ett sådant biträde. Det råder således en stark presumtion för förord- nande av ett målsägandebiträde vid dessa brott.

Enligt den andra punkten i 1 § ska ett målsägandebiträde förord- nas i mål om brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, eller enligt 8 kap. 5 eller 6 § brottsbalken eller försök, för- beredelse eller stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till måls- ägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständig- heter kan antas att målsäganden har behov av ett sådant biträde.

Den aktuella paragrafen innehåller också, i tredje punkten, en möjlighet för målsäganden att få ett biträde i mål om annat brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens per- sonliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att måls- äganden har ett särskilt starkt behov av ett sådant biträde.

Ett målsägandebiträdes förordnande gäller, enligt 1 a § lagen om målsägandebiträde, till dess att tiden för att överklaga domen i målet har löpt ut, om inte förordnandet dessförinnan har upphört eller något annat följer av 3 § andra stycket i lagen. Under vissa förut- sättningar kan målsäganden ha rätt till ett biträde också efter ett överklagande till högre rätt. Av 1 a § andra stycket framgår att om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen, ska ett målsägandebiträde förordnas i högre rätt under de förutsätt- ningar som nyss redovisats i 1 §. Vid bedömningen av om målsägan- den har behov av ett målsägandebiträde i högre rätt ska också beaktas om målsäganden ska höras, vad som ska prövas i fråga om enskilt an- språk och om det finns något annat särskilt skäl. Ett målsägande- biträde får, enligt 2 § i aktuell lag, inte förordnas sedan åklagaren har beslutat att allmänt åtal inte ska väckas eller att sådant åtal ska läggas ned.

Målsägandebiträdets uppgifter är (se 3 § lagen om målsägande- biträde) att ta till vara målsägandens intresse i målet och lämna stöd och hjälp till honom eller henne. Dessutom ska biträdet bistå måls- äganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av åklagaren. Målsägandebiträdets uppgift i detta avseende kvarstår även om talan om enskilt anspråk avskilts enligt

209

22kap. 5 § rättegångsbalken för att handläggas som ett tvistemål, om inte målet handläggs enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken, dvs. i den ordning som gäller för tvistemål där värdet av vad som yrkas uppen- bart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken. Biträdets uppgift kvarstår också om domen överklagas endast i fråga om det enskilda anspråket.

Ett målsägandebiträde förordnas, enligt 7 § i lagen, av rätten på begäran av målsäganden eller när det annars finns anledning till det (se 4 §). Till målsägandebiträde ska förordnas en advokat, en biträ- dande jurist på advokatbyrå eller någon annan person som har avlagt de kunskapsprov som krävs för behörighet till domaranställning. Endast den som på grund av sina kunskaper och erfarenheter och även i övrigt är särskilt lämplig för uppdraget får förordnas. Om målsäganden har föreslagit någon som är behörig, ska denne förord- nas om det inte finns särskilda skäl mot det. Målsägandebiträdet ska entledigas om det är påkallat med hänsyn till förhållandena i målet eller om det annars finns skäl för det. Ett sådant skäl kan vara om förundersökningen eller åtalet rörande det brott som föranlett för- ordnandet läggs ned.23

Av 23 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken följer att ett målsägan- debiträde har rätt att närvara vid förhör med målsäganden och att ställa frågor under förhöret.

Ett målsägandebiträde har rätt till ersättning i enlighet med vad som enligt 27 § rättshjälpslagen (1996:1619) gäller för biträde vid rätts- hjälp (se 5 § lagen om målsägandebiträde). Bestämmelserna i 31 kap. rättegångsbalken om skyldighet för en tilltalad att till staten åter- betala kostnader som utgått av allmänna medel till försvarare gäller även i fråga om kostnader för målsägandebiträde (se 8 § lagen om måls- ägandebiträde).

6.6.3Målsägande under 18 år kan i vissa fall få en särskild företrädare

Under vissa förutsättningar kan för målsägande som är under 18 år, i stället för ett målsägandebiträde, förordnas en särskild företrädare för barn. Så är fallet när brottsmisstankar riktas antingen mot en vård- nadshavare eller mot någon annan, som står vårdnadshavaren nära,

23Se prop. 1987/88:107 s. 39.

210

t.ex. ett syskon till målsäganden. Bestämmelserna om en sådan före- trädare finns i lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn. Företrädaren förordnas för att i barnets vårdnadshavares ställe vara verksam under en förundersökning och eventuell efterföljande rätte- gång. Det föreligger en betydelsefull skillnad mellan ett målsägande- biträde och en särskild företrädare för barn genom att målsägande- biträdet processuellt sett endast är ett rättegångsbiträde, som saknar kompetens att handla utan fullmakt från sin huvudman, medan en särskild företrädare övertar vårdnadshavarens befogenheter att ta till vara barnets rätt.

Av 1 § i lagen om särskild företrädare för barn framgår att när en förundersökning har inletts eller återupptagits i fråga om ett brott som kan leda till fängelse och som har begåtts mot någon som är under 18 år, ska en särskild företrädare förordnas för barnet om en vårdnadshavare kan misstänkas för brottet, eller om det kan befaras att en vårdnadshavare på grund av sitt förhållande till den som kan misstänkas för brottet inte kommer att ta till vara barnets rätt. En särskild företrädare ska inte förordnas om det med hänsyn till barnet är obehövligt eller särskilda skäl annars talar mot det. Om barnet har två vårdnadshavare som inte är gifta eller sambo med varandra och sådana omständigheter som anges i den nyssnämnda 1 § endast gäller i fråga om en av dem, ska den andra vårdnadshavaren förordnas att ensam ta till vara barnets rätt (se 2 §). Skulle det med hänsyn till vård- nadshavarnas förhållande till varandra eller till någon annan särskild omständighet antas vara till barnets bästa, ska i stället en särskild företrädare utses.

Till den särskilde företrädarens uppgifter hör, som nämnts, att i stället för barnets vårdnadshavare, som ställföreträdare ta till vara barnets rätt under förundersökningen och i efterföljande rättegång, liksom vid åtgärder som rör verkställighet av skadestånd och ansö- kan om brottsskadeersättning. Företrädare får dock inte väcka åtal och inte heller väcka någon skadeståndstalan utan att ett allmänt åtal har väckts. Det som i 23 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken sägs om målsägandebiträdes närvaro vid förhör ska tillämpas också på en sär- skild företrädare (se 3 § lagen om särskild företrädare för barn).

En ansökan om särskild företrädare görs, enligt 4 §, av åklagaren hos tingsrätten. Till sådan företrädare får en advokat, en biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan förordnas. Endast den får för-

211

ordnas som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt per- sonliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget (se 5 § i aktuell lag).

Rätten till ersättning följer för en särskild företrädare vad som gäller enligt 27 § rättshjälpslagen (se 11 § lagen om särskild företrä- dare för barn) och i fråga om återbetalningsskyldighet för en tilltalad ska samma gälla som för målsägandebiträde (se 12 § i nyssnämnda lag och avsnitt 6.6.2).

6.6.4Målsägande saknar i dag möjlighet att få ett juridiskt biträde när den misstänkte gärningspersonen är under 15 år

Ett målsägandebiträde eller en särskild företrädare för barn ska, som framgår av avsnitt 6.6.2 och 6.6.3, under vissa förutsättningar förord- nas när en förundersökning har inletts eller återupptagits. Av 23 kap. 1 § rättegångsbalken framgår att en förundersökning ska inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. När den misstänkte gärningspersonen är under 15 år inleds inte någon för- undersökning och den grundläggande förutsättningen för förord- nande av ett juridiskt biträde för målsäganden – att en förundersök- ning har inletts eller återupptagits – är därför inte uppfylld vid utred- ningar enligt 31 § LUL. Det saknas således lagligt stöd för att för- ordna ett målsägandebiträde eller en särskild företrädare för barn vid utredningar enligt 31 § LUL.

I de fall då en § 31-utredning leder fram till en bevistalan ska, enligt 38 § andra stycket LUL, bestämmelserna om allmänt åtal för brott, för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än ett år tillämpas (se avsnitt 6.6.1). Härmed kan, enligt vår bedömning, inte avses be- stämmelserna i vare sig lagen om målsägandebiträde eller lagen om särskild företrädare för barn. Det finns således, enligt gällande rätt, inte heller något lagstöd för att förordna ett juridiskt biträde för målsäganden vid en bevistalan.

Vid våra kontakter med Polismyndigheten (se närmare i avsnitt 4.4) har framkommit att det vid § 31-utredningar från både polisens sida och från målsägandens perspektiv i många fall är otillfredsställande att målsäganden inte har någon möjlighet att få ett juridiskt biträde. Det upplevs som att det blir en obalans mellan det misstänkta barnet, som ofta har ett juridiskt biträde, och målsäganden som inte har

212

någon att vända sig till. Polisens utredare försöker i möjligaste mån vara tillgängliga för målsägandens frågor, men kan inte utföra mer kurativa uppgifter i förhållande till målsäganden och kan inte heller tillvarata målsägandens intressen i ärendet.

6.6.5En möjlighet för målsäganden att få ett juridiskt biträde när ett barn under 15 år misstänks för brott

– våra överväganden och förslag

Vårt förslag: När en utredning enligt 31 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare har inletts eller återupp- tagits ska vad som gäller för förordnande av ett målsägandebiträ- de enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde och för förord- nande av en särskild företrädare för barn enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn gälla.

Det bör införas en möjlighet för målsäganden att få ett juridiskt biträde vid en § 31-utredning och en eventuell efterföljande bevistalan

En målsägande har ofta en viktig funktion att fylla i en brottsutred- ning och hans eller hennes medverkan i utredningen kan i många fall bidra till att klarlägga ett händelseförlopp. Målsäganden kan, beroen- de bl.a. på omständigheterna vid brottet och hans eller hennes per- sonliga förhållanden, i varierande grad befinna sig i en utsatt posi- tion. Ett bakomliggande syfte när bestämmelserna om målsägande- biträde respektive särskild företrädare för barn infördes var att möj- ligheten att förordna ett sådant juridiskt biträde för målsäganden skulle stärka dennes ställning. Ett juridiskt biträde kan också erbjuda målsäganden stöd och hjälp på ett sätt som regelmässigt inte är möjligt att få från polis eller åklagare. Genom att målsäganden erbjuds sådan hjälp kan också förutsättningarna för honom eller henne att bidra till utredningen öka.

Målsägandens behov av ett juridiskt biträde som kan ta till vara hans eller hennes intressen i ärendet och lämna erforderligt stöd och hjälp har resulterat i de båda lagarna om målsägandebiträde respek- tive särskild företrädare för barn. Detta behov av stöd och hjälp gör sig, enligt vår bedömning, lika starkt gällande för en målsägande som

213

utsatts för brott av en straffmyndig person som om den misstänkte gärningspersonen ännu inte fyllt 15 år. I många fall då ett barn under 15 år misstänks för brott är också målsäganden en ung person, vilket ofta ökar behovet av hjälp och stöd för honom eller henne.

Inte sällan kan målsägandens behov av ett biträde tillgodoses eftersom det, vid sidan av ett barn under 15 år som misstänks för brott, kan finnas straffmyndiga medmisstänkta. Parallellt med en

§31-utredning kan också bedrivas en förundersökning avseende en okänd gärningsperson. Ett biträdesförordnande kan i båda dessa fall göras i förundersökningen och tillåts, i praktiken, ofta omfatta även

§31-utredningen, även om det i formell mening inte ingår i biträdets uppdrag. I de fall då det endast finns en eller flera gärningspersoner som inte är straffmyndiga är en sådan lösning inte en framkomlig väg. Det är naturligtvis också otillfredsställande att ett biträdes upp- drag i praktiken kan komma att omfatta mer än vad det finns lagligt stöd för. Mot denna bakgrund är det angeläget att en målsägande kan ges samma rätt till hjälp och stöd från ett juridiskt biträde oberoende av om den misstänkte gärningspersonen är över eller under 15 år. Det bör därför införas en möjlighet för målsäganden att få ett juridiskt biträde vid en § 31-utredning och en eventuell efterföljande bevistalan.

Närmare om bestämmelsens utformning

När det gäller frågan hur rätten till ett juridiskt biträde för målsägan- den bör utformas har vi övervägt en liknande reglering som den som vid en § 31-utredning gäller beträffande juridiskt biträde för ett barn under 15 år som misstänks för brott. En sådan ordning skulle inne- bära en presumtion för att ett biträde ska förordnas vid en utredning enligt 31 § första stycket LUL om det inte är uppenbart att måls- äganden saknar behov av det. I utredningar enligt 31 § andra eller tredje stycket LUL skulle ett biträde förordnas om det finns synner- liga skäl för det. Om bestämmelserna ges en sådan utformning, skulle målsägandens rätt till biträde vara mer vidsträckt vid § 31-utred- ningar som genomförs med stöd av presumtionsregeln i 31 § LUL än vid förundersökningar. I § 31-utredningar som inte omfattas av presumtionsregeln skulle målsägandens möjlighet att få ett juridiskt biträde i stället vara mer begränsad än om det var fråga om en för- undersökning eftersom det för rätten till ett biträde i en sådan § 31-

214

utredning skulle krävas synnerliga skäl. Det finns inte, åtminstone inte regelmässigt, någon anledning att tro att en målsägandes behov av ett juridiskt biträde är varken större eller mindre beroende på vilken ålder en misstänkt gärningsperson har. Det är därför, enligt vår uppfattning, mer lämpligt att låta målsägandens rätt till ett juri- diskt biträde följa samma ordning som gäller när ett brott har begåtts av en straffmyndig person. Möjligheten att förordna ett målsägande- biträde eller en särskild företrädare för barn under en § 31-utredning bör därför gälla på samma sätt som vid en förundersökning och efter- följande åtal. Därigenom kommer regelverket att vara detsamma när det för en brottsmisstanke parallellt pågår en § 31-utredning avseende ett barn under 15 år och en förundersökning beträffande en straff- myndig medmisstänkt som om det enbart är fråga om en § 31-utred- ning.

En konsekvens av att möjligheten till ett juridiskt biträde för målsäganden följer bestämmelserna i lagen om målsägandebiträde respektive lagen om särskild företrädare för barn är att det i en § 31- utredning kan förekomma att målsäganden har ett biträde, men att det misstänkta barnet inte har det. Sannolikheten för att så kan bli fallet är störst när det gäller § 31-utredningar som inte inletts med stöd av presumtionsregeln i 31 § första stycket LUL. Skälet för detta är att det, som vi tidigare nämnt, vid utredningar som inte är pre- sumtionsfall krävs synnerliga skäl för att det misstänkta barnet ska få ett juridiskt biträde. En sådan situation – att målsäganden har ett juridiskt biträde, men det misstänkta barnet saknar ett sådant biträde

–kan vara otillfredsställande och skulle i enskilda fall kunna skapa en obalans. Det bakomliggande syftet med det förslag vi nu lämnar såvitt gäller målsägandens möjlighet till ett juridiskt biträde är dock att en målsägande inte ska hamna i ett sämre läge om han eller hon utsätts för ett brott av en person som inte är straffmyndig jämfört med om gärningspersonen är över 15 år. Några indikationer på att barn under 15 år som misstänks för brott inte får ett juridiskt biträde i de fall då det kan anses påkallat har vi inte fått.

I LUL bör således införas en ny bestämmelse – 32 b § – som gör lagen om målsägandebiträde och lagen om särskild företrädare för barn tillämpliga när en § 31-utredning inleds eller återupptas. Förut- sättningarna för när ett målsägandebiträde eller en särskild före- trädare ska förordnas följer därigenom av respektive lag. Detsamma ska gälla beträffande övriga aspekter av förordnandet, däribland

215

omfattningen av uppdraget, biträdets lämplighet för detsamma, hur länge ett förordnande varar, entledigande eller byte av biträde och biträdets rätt till ersättning. I de fall då det efter en § 31-utredning blir aktuellt att väcka en bevistalan omfattar målsägandebiträdets respektive den särskilde företrädarens uppdrag även en sådan talan. Detta följer av att en bevistalan alltid föregås av en § 31-utredning. Målsägandens rätt till ett juridiskt biträde vid en bevistalan behöver därför inte regleras särskilt.

En straffmyndig person kan under vissa förutsättningar bli skyl- dig att till staten återbetala kostnad som av allmänna medel utgått för målsägandens rättsliga biträde. Någon sådan skyldighet bör inte åläggas ett barn under 15 år som misstänks för brott. Ett uttryckligt undantag från dessa bestämmelser bör därför föras in i LUL. I syfte att göra bestämmelserna om ett målsägandebiträdes närvaro vid för- hör tillämpliga även vid en § 31-utredning bör detta särskilt regleras i den nya bestämmelse i LUL som vi nu föreslår. För en särskild företrädare för barn regleras rätten att närvara vid förhör i 3 § andra stycket i lagen om särskild företrädare, med hänvisning till 23 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken. Någon särskild reglering i LUL är därför inte nödvändig i denna del.

6.7Samverkan

6.7.1Samverkansskyldighet regleras i viss mån i lag

En nära och väl fungerande samverkan mellan polis, åklagare och socialtjänst är mycket betydelsefullt när det gäller förutsättningarna för att kunna vidta relevanta och effektiva åtgärder för barn som misstänks för brott. I vårt uppdrag ingår att ta ställning till hur sam- verkan mellan berörda myndigheter i detta sammanhang kan stärkas.

Som vi tidigare har redovisat (se avsnitt 3.2) är samverkansskyl- digheten för en del myndigheter i viss utsträckning lagreglerad. För socialtjänstens del innebär den generella samverkansbestämmelsen i 3 kap. 5 § socialtjänstlagen att socialnämnden vid behov ska utforma och genomföra insatser i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. Sådan samverkan ska, med stöd av 5 kap. 1 a § i nämnda lag, särskilt ta sikte på frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Vidare har kommuner och de myndigheter som handlägger ärenden om unga lagöverträdare en

216

skyldighet enligt LUL (se 39 §) att verka för att lokal samverkan mellan företrädare för kommunerna och myndigheterna regelbundet sker i övergripande frågor om unga lagöverträdare. Bestämmelsen tar främst sikte på samverkan mellan socialtjänsten, Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och domare med ansvar för ungdomsmål. Re- gleringen tillkom i samband med att det år 2015 infördes tydligare reaktioner på ungas brottslighet. Som motiv till bestämmelsen an- fördes att det i ett påföljdssystem för unga där huvudansvaret för verkställigheten ligger på socialtjänsten måste ställas särskilda krav på samverkan. Socialtjänstens insatser för att stödja och hjälpa barn och unga som far illa är, enligt förarbetena, väsentliga för att för- hindra att de utvecklar en kriminell identitet. Det framhölls dess- utom att socialtjänsten ansvarar för verkställigheten av ungdoms- vård och ungdomstjänst och att flera andra myndigheter är involverade när barn misstänks för brott, från att brottet har begåtts tills påfölj- den har verkställts och även därefter. Utifrån det övergripande målet att förhindra att unga begår eller återfaller i brott är det, enligt pro- positionen, nödvändigt med ett välfungerande samarbete mellan de berörda myndigheterna. Det behövs också fungerande strukturer för handläggningen av enskilda ärenden. En strukturerad samverkan på det lokala planet i övergripande frågor kring unga som begår brott ansågs därför angelägen.24

En skyldighet för Polismyndigheten att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem följer av 6 § polislagen (1984:387).

6.7.2Underlaget för våra överväganden om samverkan

För att få ett relevant underlag inför våra överväganden i fråga om hur samverkan mellan berörda myndigheter kan stärkas när det gäller barn som misstänks för brott har vi ställt en rad frågor till landets polisregioner och till de kommuner som medverkat vid utredningens hearingar (se avsnitt 4.4). I ett skriftligt frågeunderlag till polisregio- nerna har vi ställt frågan om vilka former för samverkan det finns inom respektive polisregion mellan Polismyndigheten, socialtjänsten och Åklagarmyndigheten när det gäller barn som misstänks för brott.

24Se prop. 2014/15:25 s. 26.

217

Vid våra möten med samtliga polisregioner har vi vidare ställt bl.a. följande frågor.

1.Relevanta myndigheter för Polismyndigheten att samverka med är Åklagarmyndigheten och socialtjänsten. Finns det behov av samverkan med ytterligare myndigheter? Eller med andra aktörer än myndigheter? I så fall, vilka?

2.Vid våra kontakter med några av polisregionerna har vi fått upp- gift om att vissa sekretessbestämmelser kan orsaka problem i sam- verkan mellan polis och socialtjänst. Har ni upplevt några sådana problem? Vari består dessa problem i så fall?

3.Finns det något behov av att stärka samverkan mellan Polis- myndigheten och andra myndigheter?

Bland de frågor som behandlades vid hearingarna med de totalt knappt 30 medverkande kommunerna är i sammanhanget följande relevanta.

1.Vilka former för samverkan finns i er kommun mellan social- tjänsten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten när det gäller barn som misstänks för brott?

2.Finns det former för samverkan med andra aktörer (myndigheter, organisationer eller andra)?

3.Vid våra kontakter med landets polisregioner har vi fått veta att vissa sekretessbestämmelser kan orsaka problem i samverkan mellan polis och socialtjänst. Har ni upplevt några sådana problem? Vari består dessa problem i så fall?

4.För barn som utsatts för brott kan myndighetssamverkan ske inom ramarna för ett barnahus. Förekommer det i er verksamhet att barnahus används även beträffande barn som misstänks för brott?

6.7.3Synpunkter från polisregionerna

Samtliga polisregioner har uppgett att det inom respektive region förekommer flera olika typer av samverkan när det gäller barn som misstänks för brott men också samverkan kring allmänna brottsföre-

218